Pelleskop-livet

Den här veckan har varit en riktig härva av massor-att-göra och ingen-riktig-ork. Trist när sånt sammanfaller.
I alla fall har det blivit mer nödd-och-tvungentid än hundtid, vilket alltid känns trist.
Tre långa dagar har jag slitit med ett inte ett dugg litterärt alster, idag kl. 17 skulle det vara klart och inlämnat och tro det eller ej: redan några minuter över 12 var jag klar och kunde ta helg!!! Jag vet inte när, om ens nånsin, jag har varit klar i så god tid. Ja, alltså - KLAR har jag nog varit men jag har alltid hållit på att peta in i det sista. Och fått snörp. Så icke idag och jag undrar just om jag börjar bli som folk eller om jag börjar bli gammal och orkeslös.
Nåväl, hundarna har i alla fall skött sig prima under dessa tråkiga dagar då de visserligen har fått mat, motion och manikyr samt rätt många pussar men inte så mycket annat.
När det fram på eftermiddagen tittade fram en liten sömnrosig sol så tog jag hela flocken och traskade iväg till den Älskade Åkern där det planeras anläggande av en genomfartsled. Suck. Kan man bli åkerkramare?















































Nu väntar en lång, god helg. GOD HELG, alla!!

Ja, man måste ju ta till kraftord för att beskriva det mirakel som hände igår:
jag tog mig till hundrastgården med två småhundar!
Egentligen tycker jag inte om det stället, för det är så fullt med hundb*js och cigarettfimpar och jag tror alltid att hundarna ska få mask/kräksjuka/loppor/kennelhosta (jo, för vaccin hjälper inte helt och hållet!), men som Minsta Barnet är Ond Tränare en timme på torsdageftermiddagarna och det känns litet fånigt att åka hem men hundrastgården ligger nära träningsstället så... Puh, vilken harang. Men alltså: det passar bra. Att spendera tid i rastgården. På torsdageftermiddagar.
Ett tag var det cirkus 15 hundar plus 3 pudlar där. (Pudlarna heter förresten Angel, Starlet och Amoress - släng dig i väggen, Olle!)
Jazz betedde sig förstås gubbsjukt, i synnerhet mot pinschern Zeke. Jazz är verkligen mest intresserad av killar...
Tigger hade skoj tills vi hade varit där nästan en timme, då började han väl bli trött vilket yttrade sig gubbsjukt hos honom också...
Trevligt var det i alla fall!!



















Tiger fjäskar som vanligt!!!

Förra veckan hade jag sovmorgon en dag - oj vad den utnyttjades!!
Minsta barnet passade på att rita av oss; av det märkte jag ingenting men när jag kom ner i köket låg alstret på bordet.

I  morse blev promenaden litet senare än vanligt; 9.15 begynte vi vår vandring.
Hundstunden var det då!
Oj, vad med hundar vi mötte överallt! Peppar har blivit så duktig nu; trots att Ying blir väldigt till sig i trasorna när vi möter andra hundar så fokuserar Peppen på mig. Oftast alldeles av sig själv, ibland måste jag göra nåt litet ljud först.
En annan sak, som är svårare för den unge mannen, är det där med farten. J*klar i min lilla låda vad han vill att det ska gå undan! Kan det verkligen bero på att hans uppfödare var galopptränare?
Så småningom samlade jag alla adepterna framför mig och diskuterade VÄRDEGRUNDEN. Alla ska respektera varandra, fast i synnerhet ska hundarna respektera mig, det är min tolkning av värdegrunden.



Se den Gordiska Knuten. I synnerhet Ying och Tigg gör prima makramé!
Nåväl, där gick jag och mådde bra TROTS att jag skulle gå hem och börja med mitt gräsliga skrivjobb, när vi - blott 5 minuters väg från grinden - mötte hemska borderterrierkärringen.
Och så blev det ordväxling, och hårda ord åt mig.
Så då blev det neråt värre - jag blir alldeles LÅG av sånt, fast jag vet att hon är en idiot.
Och så klart blev hundarna helt morriga - inte för att de (=Peppar) vill döda hennes hund utan för att de tycker att tanten beter sig osunt. Jag tror knappt de är medvetna om hunden, de bara tittar på människan.
Nej tvi.
Men i alla fall - väl inkommen efter 90 min uppfriskande promenad ringde en bekant och det blev ett så trevligt prat. Så då blev jag glad igen!
Bara litet kärringeftersmak finns kvar nu.
Ocn nu MÅSTE jag verkligen börja tänka och skriva!!

Ibland, ganska ofta faktiskt, tycker jag att jag måste vila middag en stund.
Trött i kroppen, eller i huvudet, eller frusen. Eller bara litet latoxig. Litet utsträckning på min säng är i alla fall bästa kuren.
I vanlig ordning lägger sig Tiger uppe vid min vänstra sida, med huvudet på kudden och kroppen liksom slafsigt utsträckt.
Och sen ligger vi där och småkikar på varandra.
Jag ser hur hans ögonlock blir tyngre och blinkningarna längre.
Och så känner jag hur mina blinkningar blir allt längre.
När jag tittar till igen ligger Tigern och tittar tillbaka.
Så blir vi tröttare i ögonen igen.
Så där håller vi på, Tigern och jag.
Nos mot nos, nästan.
Och kikar in i varandras ögon.
Det är rätt vackert.

Roligt att råkas i spåret!
Nu gör du så här - under rubrik, datum och klockslag finns det en liten liten ruta med pratbubblor i. Klicka på den så kommer du till ett kommentarsfält. Och sen är det bara att plita på!
Och ja, jag lovar att dyka upp nån tisdagmorgon - i alla fall TÄNKER jag på er varje måndagkväll!!

Som utlovat: några bilder på den gnagda handen. Dessa bilder är tagna samma dag, numera är jag mera färgglad också...



De gröna naglarna hade jag redan innan, så dem är Tigern oskyldig till.





Aj, som sagt.

Så skönt att vara tillbaks i den vanliga trallen igen!
Morgonpromenaden genomfördes i kyla och starkt solsken - jag hade nästan behövt solglasögon!















Allt kött är hö och blomstren dö, ni vet.

Nu är det äntligen dags att återgå till vår vanliga ordning. Efter fyra dagars verksamhetsförlagd utbildning, med en knasig helg insprängd i mitten, känns det som flocken har tappat hela sin vanliga dynamik och blivit till något annat och sämre.
Exempelvis får ju inte Tigg och Pepp vistas tillsammans när de är ensamma hemma eller överhuvudtaget när inte jag är med dem. Och det innebär att deras inbördes tossiga relation blir ännu mera darrig och lättantändlig.
Vilket i sin tur ledde till en rejäl urladdning i lördagskväll: PANG så rök herrarna ihop och jag som kastade mig emellan blev ganska grundligt biten av Tiger. Ändå hade jag en tjock jacka på mig, så det hade kunnat bli ännu värre. Men höger handen och handleden är ordentligt tilltufsad och den vänstra handleden fick också känna på garnityret, liksom höger smalben, fast inte så mycket.
Det ändade med att jag låg på Peppar medan minsta barnet hyvvade tag i Tiger och burade in honom. Nog märker man att det finns grävlingsdödartakter i Tiger, allt - han ger sig aldrig!
Hur som helst - alla de människor jag har tagit i hand i tag har haft väldigt stora händer och väldigt kraftiga handslag. Aj!!!
Dessutom har jag en riktigt apig, bamsig hemtenta att skriva onsdag-fredag och hade förvisso behövt min vanliga snabbhet i fingrarna, för att hinna med mina (omistliga) tankar.
Nåja, bild på eländet (handen, inte tentan) följer.
Ett litet klagomål till bara: idag var jag tvungen att lämna hemmet 8.00. Morgonpromenaden blev alltså MYCKET tidig, alltför alltför tidig.
Och sen var jag tvungen att skrapa titthål på alla relevanta bilfönster.
Och sen var dagen inte slut förrän halvsex.
Så nu är jag trött.
Dags för ett glas vin!

It = förstås lika med mumien = the mummy = JAG!!
Och eftersom jag = mummy = mumien = IT (som är ALIVE!!! ) så är jag förstås också veckans it-girl. Vilken logik!

I alla fall - ja e inte dö, ja e bara trutt.

Idag hade maken köpt både kaffe och - tadaa! - rosor. Till mig!

Man kommer att tänka på den härna sången:

Kl. 6.30 i morse började jag klä på mig själv och hundarna. 6.35 fick jag springa upp och gräva fram den skrikande och svärande, alltså inte hundraprocentigt entusiastiske, Jazz från under Minsta Barnets täcke.
Hopp och hej och ut i friska luften!
Hundstackrarna måste ha varit chockade; inte ett enda benlyft på 20 minuter och inget som helst drag i kopplet. De bara lufsade med, storögda och med förvirrad uppsyn.
En timme senare var vi hemma igen, åh vad jag hade velat vara en liten hund då och kunnat kura ihop mig och sova en stund!
Sen blev det mycket ensamtid för djuren idag, usch, men de verkar inte ha tagit någon större skada: glada förstås när jag kom hem på lunchen och på eftermiddagen, men inga tecken på stress. Bara jättehungriga på eftermiddagen, eftersom frukosten hade intagits okristligt tidigt!!
När jag var hemma på lunchen slängde jag i mig en macka och en kopp uppvärmt kaffe samtidigt som jag aktiverade hemmacirkusen genom små gruppövningar. Man e vell pädagåg!

För övrigt kom det i eftermiddags en smärre mängd snö, samtidigt som temperaturen sjönk 5-6 grader. Tur att jag inte måste upp fullt så tidigt i morgon, och att familjen hinner ta mer hand om djuren så jag slipper ha dåligt samvete för den sakens skull.
Tack familjen! Tack även till barnet i de wermländska skogarna, för du är mig till lisa och hjälp liksom i andanom!

I morgon är det dags för den här lilla matten att traska in i Verkligheten.
Det känns ganska kusligt, på flera plan.
Dels måste jag gå upp i faktiska Ottan, alltså inte ottan kl. 9 utan fastmera ottan kl. halvsju, typ. Urp!!
Och inte bara upp, utan UT också! Alltså med les chiots. Och vad tror ni att de i sin tur säger om att bli uppdragna ur sköna sängvärmen och ut i kalla blötan medan det fortfarande är mörkt ute? Med tanke på vad Jazz sa åt mig idag mitt på dagen när det var dags att gå ut så är det nog bäst att jag anbringar öronproppar innan jag pratar med honom i morgon bitti...
Sen ska jag alltså ut i verkligheten, minsta barnet blir ansvarig för inlåsning av hundar, matte måste ila hem på lunchen o rasta hundar och kommer hem igen först efter klockan fyra!
Gah!
Tror ni att vi överlever, allahopa?
I så fall kör vi vidare, men på torsdag är Maken hemjobbande på förmiddagen och på eftermiddagen kommer Äldsta Barnet hem, så då blir i alla fall hundarna väl omhändertagna.
Och på fredag är ÄB fortfarande hemma och MB kommer hem tidigare.

Och sen får vi hämta andan över helgen, innan det på måndag är dags för sista spurten.
För den här gången.

Hjälp, jag som bara vill vara hemma.

Efter kvällspromenaden med de fyras gäng blev det ikväll litet kvällsträning.
Peppar är ganska eftertänksam - entusiastisk i och för sig men måste liksom koppla rätt i lilla huvudet först.
Sen tog jag Tigern - och jag säger bara att TACK-OCH-LOV att han är liten till växten! Om han vore nåt stort skulle vi inte kunna ha honom kvar! Han blir så till sig så han håller på att riva omkull mig och sedan ramponera rummet. Hela repertoaren går han igenom innan vi har hunnit till första övningen, ens.
Vad gör man åt sånt?
Han hade faktiskt fått inalles nästan 3 timmars ren motion plus ett ensamträningspass tidigare på dagen och en del allmän aktivering med hela skaran. Ändå är han ungefär som trotyl...
Jag tänker på i våras (var det väl?) när vi tävlade i Strängnäs. En timmes promenad alldeles före tävlingen och så litet träning på det. När vi kom in på planen så hoppade den lilla lilla hunden (27 cm över marken) upp och bet mig axeln. När jag vände ryggen till för nästa övning hoppade han upp och slog framtassarna mellan  mina skulderblad så jag nästan dök på näsan. Sen for han upp och slet tag i min fläta. Han tjuvstartade på det mesta och hade sällan eller aldrig mer än en tass i marken.
Jag menar - hade han varit en rottweiler så hade vi väl blivit avstängda!
Hur får man det lagom?!

Dagens lunchpromenad blev traumatisk för mina två terrierar:
Senare delen av exkursionen förlades till skogen och där fick Ying och Jazz springa lösa. BARA Ying och Jazz fick vara lösa, återstående delar av falangen förblev kopplade.
Jättehemskt!!

Efter 2 timmar i skogen med Peppolito var jag genomfrusen och mosig.
Men efter en snabblunch och en halvtimme utsträckt på min säng var det prima liv igen!
Jag utbad mig skjuts av maken till ungefär vägs ände, för mig och min lilla vita luddboll. Jag tror att maken gärna ville bli av med mig, för han ställde så villigt upp som chaufför.



























"Någon" kan inte komma nog nära kameran...









Full rulle i höstlöven!

Och över överallt hördes det tjirrande ljudet av hundratals silkestofsar, förlåt sidensvansar:



De satt närapå i klasar i träden längs hela vår promenad.

När vi hade varit ute på vår promenad i två timmar, och hela tiden hade haft olika små aktiviteter för oss, såsom uppletande, klättra hit och dit, läggande på håll, balansövningar osv., då kan man nästan litet grann märka att Tigern blir litet - ja, inte precis TRÖTT, men i alla fall något litet mindre pigg!!



Nähärå, det blir jag inte alls det!! säger Tigern.
OK, dementeras härmed.
(Men han somnade i alla fall omedelbums när vi kom in...)

Men jag, jag var litet ankommen efter drygt fyra timmars promenerande.
Så hundarna herrar Jazz och Ying fick gå på promenad med Maken och Minsta Barnet. Bra och nyttigt för dem allihopa, tror jag. Och bra för mitt humör.

Idag vaknade jag och var på uselt humör.
Hundar och grejer överallt, snorig näsa (vilken nesa!) och det mesta åt pipan.
Raskt befallde jag maken att utfodra tre kreatur medan jag tog min lille Pepp på ämsampromenad. Det var ungefär vad jag tyckte mig orka med.



Att gå med bara Peppar, det är prima för humöret, det! Han har sån humor den, och så har jag en känsla av att han faktiskt tycker att jag är litet skojig att umgås med (eller också är han bara artig. I så fall tackar jag).



Och så är han ju nåt så sanslöst SÖT!! Som - nä, jag vet inte som vad!



Peppars nya pipboll, inköpt igår. Fin ceriseröd färg, mycket bra ljud. Högsta betyg!



Men ännu litet högre betyg, typ IHVG, fick Peppars nya kampis - oslagbart toppen!! Dessutom väldigt hopvikbar och lätt att stoppa ner i fickan. (Lätt att riva upp ur fickan också, hälsar Peppen.)





Att balansera på ganska smala saker är inte Peppars favoritsport - t.ex. agilitybommen tycker han är otrevlig. Han tar sig visserligen över den fort och utan tvekan, men han är rätt spänd. Därför får han göra mycket balansövningar när vi är ute i skogen. Jag tror skaderisken blir mindre om han blir mera avspänd.



Inte lätt att fånga yrvädret på bild, inte!





Och vems små sladdriga rosiga kinder skymtar vi där då?



(Och jag beskyller Tigern för att ha stirrande blick...!!!)







Snyggo.





Sen var det ganska skönt att komma hem - matten var stelfrusen och Peppen var trött. Men då hade vi varit ute i drygt två timmar också, och kände oss ganska genomvädrade.
Och jag var på betydligt bättre humör!!!

Igår tog jag Tiger och Ying och for till närmsta residensstad för litet nödvändighetsshopping.
Nämligen:
2 pipbollar
1 kampgrej
3 påsar hundgodis
1 ny blå klicker
1 ny visselpipa (nr 12 el så. Undrar vem som stjäl dem?)
och säkert litet annat också, som jag har förträngt.

Sen for vi till nästa anhalt, där man kan köpa smarriga märgben.
5 kg blev det, och sen blev det en koll i hundhagen därstädes.



En glad sk*t.



En vinthund, närapå. Och en hund som inte bryr sig om ifall matte stannar eller åker hem.





Ja, som synes tog kreativiteten över. Förlåt, förlåt snälle mänsker!











Linslusen!!







Hippopotamus.





Fin ny boll!



Fin liten hund.

Det hände inte så värst mycket här hemma i veckan, i alla fall inte av bildskörden att döma.

Vi promenerade, fast mest på gamla vanliga ställen.





En del hundar kommer snabbt när jag ropar, andra knappt alls...



Men till slut kommer t.o.m. Jazzen i mål, och då är han stolt som en tupp: -Jag var LYDIG, matte!!!



Peppar kommer så gärna även utan inkallning - det kan ju tänkas att matte kommer bort annars!



Minsta barnet och jag såg en intressant dramadokumentär om Rasputin; han hade stirrande, glödande blick han. Det har Tiger också. Kanske Rasputin bor i Tigerns kropp?!!



I den här kroppen bor nog bara Oblomov!



Och Peppar tror att han är Ivanhoe.









Titta blott på min figur, smärt och smidig eller hur? Tralala!



Jag tog nog 25 bilder för att försöka få till en ENDA där BÅDA di röa hundarna var skarpa samtidigt. Till slut gav jag upp och tog en där BÅDA var oskarpa...

Ganska mycket har vi förstås levt rövare i trädgården också - några dagar var det varmt och soligt att lulla runt där. Några dagar var det soligt men tokkallt!!









Och en dag var det så blåsigt så man trodde öronen skulle blåsa av!!

Efter tokaktivering av hundarna en masse i köket på fredagslunchen såg det ut så här när jag avnjöt eftermiddagens föreläsning:







Två timmar hållbar utveckling avnjöts på detta sätt. Det vill till att det är intressant när det snusas i alla smattar och vrår!

Det här är ett sånt där inlägg som jag hade hoppats slippa skriva.
Min lilla fyrbenta lillebror Sudden, landets gladaste hund, drog iväg efter en älg i fredags. Hemma i skogen. Det visslades och letades och letades igen.
I söndags var jag, maken, Ying och Tigger ute och letade i dryga fyra timmar.
Inte ett liv.
Idag fick föräldrarna veta att lilla fina Sudden hade blivit ihjälbiten av en schäfer bara någon timme efter det att han försvann förra fredagen.
Vila i frid, lilla bråkiga luddbroren!

Nu har jag:
promenerat hundarna
bryggt kaffe och utfordrat hundarna (inte med kaffe, men med extra tillskott av våffla)
plockat undan disk
diskat, diskat och diskat mera disk
fyllt och startat tvättmaskinen
burit ut sopor, båda sorterna
borstat håret och i vanlig ordning kontemplerat Bockstensmannen
ögnat igenom gårdagens kvälltidning.

När jag på detta sätt har skött hushållet, gjort mig snygg och sent om sider övertagit makens aftonblad känner jag mig redo att ånyo dyka på huvudet i genusteoretiska texter.
Det gäller att grunda rätt!

Ikväll har jag tränat litet. Först sovrumsträning med Peppen - numera, när jag har Städat Mitt Sovrum, kan man till och med träna hund där! Med honom tränar jag en fånig sak, som jag ska visa när den är klar. OM den blir det. Nog därom.
Sen tog jag Tigern till klubben för litet onsdagsträning. Idag var Mariah bas för basset och hon var som vanligt full med himla braiga knep. SÅ inspirerande!
[Och jag har sett en film med namnet Maria Full of Grace, så då tycker jag att "våran" Mariah kan få vara Mariah full i fan, för att hon har så mycket bra tankar och idéer.]
Bland annat pratades det om stadga och genast känns det som en prima sak att göra hela vintern. T.ex. att ha ett hakan-i-backen-kommando och ett hakan-i-luften-kommando. Och träna sittande på samma sätt som jag gör med platsliggningen nu.
Och så fick vi till en superbra budföring med Tigern, för att försöka träna bort tjyvningen när han ska tillbaka till mig.
Som sagt - MYCKET bra träning, nu är jag full med den sortens energi!

Inatt har det varit KALLT - på morgonpromenaden fanns det fortfarande intrampad frost kvar på stigen. Och det var fortfarande kallt och jag har fortfarande inte hittat två likadana vantar el. handskar.
Nåja, efter en stunds studsande med piraterna blir jag rätt varm ändå.
Fast hela långa dagen får jag betala för kylan i form av aj, ont i varenda gammal gisten benknota. Det är mest bara sk*t med den här kärringen såna dagar. Tur att jag får springa hem och grotta ner mig i "Mångfald, motsägelser och marginaliseringar" resp. "Etnicitet och nationalism" - det värmer, ska jag säga!







Se bara - VITT!!

































Som synes sprang alla vind för våg och matten gick helt oansvarigt i sina egna penséer. Ovanligt mycket saknade jag äldsta barnet - med henne kan man under sådana promenader utbyta sådana konstateranden som "minus en", "minus fyra", "ingen minus!!!" osv. Hittills har vi aldrig hamnat på plus, det är det bara mellanbarnet som gör.

Nu ska jag gripa mig an "Genusperspektiv i skolan". Mellan läsningarna och hundumgänget har jag tvättat, hängt tvätt, tvättat, hängt tvätt och tvättat igen. Men ännu inte hunnit hänga. Samt diskat rätt mycket och sorterat tvätt för senare tvättning. (Detta för makens kännedom - han som tror att jag är ledig hela dagarna...)

Nu har det, som det heter, varit Mycket ett tag.
Idag har det t.ex. varit Både Hackat och Malet: promenad, föreläsning, promenad, föreläsning, gruppstudier, hämta barn, promenad.
Till slut vet jag inte var på dagen jag befinner mig, men så mycket vet jag som att det inte blir nån årntlig hundträning gjord.
Därför bidde det "aktivering" i stället. Fram plockades alltså en godisboll och en godispyramid och en bunt torkade blodpuddingstärningar.
Och sen blev det som det blev. Iakttag särskilt Yingens hantering av godisbollen: matte får ruska på den tills en godis trillar ut, sen får matte peka där godisen hamnade. Eller eventuellt plocka upp godisen och stoppa i Yings lilla näbb.
Och Jazz då? Jo, han var så frusen och trött efter aftonpromenaden i den stjärnklara kalla skogen så han vägrade att lämna TV-soffan. Under en filt och med fotboll på TV:n och husse intill tillbringar man bäst såna kvällar, tycker Jazz.



När Peppen blir stående och bara tittar uppåt så beror det på att jag hade godispåfyllningsskålen stående på fönsterbrädan - det skulle gå fortare att snaska direkt ur den, tyckte Peppen.

Dagens dag har innehållit 4 timmar föreläsningar - mycket intressanta sådana, men ändå! Dessemellan har jag klämt in promenader, lunch och tvätthängning.





Att hänga tvätt en bra tvätthängningsdag hör till det absolut bästa jag vet; även om det som idag gör frysont i naglarna. Jag blir bara så GLAD av det, och så börjar jag alltid att sjunga. Och alltid samma sång.
Nämligen den här:



Nu kanske mina trogna läsare tänker att jaja, gammtanten minns väl sin ungdom när hon hör den där, osv. Men icke sa nicke! Min förkärlek för Sound of Music har jag ärvt av mellanbarnet! Det tog sin tid, men nu är jag fast!

Annat som hör till my favourite things: att jag fortfarande kan plocka in några finfina tomater varje dag. Inte så länge till, skulle jag tro, men som sagt: än så länge finns det några tomater som sitter kvar och mognar, både små busktomater och stora "riktiga" tomater. Och de är så goda så det gör inget att det kliar i min mun när jag äter dem. Bara "hemgjorda" tomater kliar, det är väl konstigt?

Nu har jag varit i farten igen. Och varit kreativ, liksom.
Någon frågade (och jag är så glad för visat intresse!) om jag håller på och pular i Photoshop el. motsvarande. Tss, skulle jag? Det vore ju jättejobbigt, ju!
Nej, men jag har gjort en strålande upptäckt: ganska usla, ganska gamla kameror, som rent allmänt tar ganska bedrövliga bilder, har ofta en mängd skojsiga knappar och reglage att pyssla med. Så länge man inte är ute efter någon viss effekt är det verkligen mycket nöjsamt - försöker man göra nåt speciellt blir man i stället omgående förgrymmad.
Just idag har jag nyttjat ett teknikens under vid namn Canon PowerShot A610, introducerad 2005 enl. nätet, och utrustad med hela 5,0 megapixlar. Kan antagligen fås för en 100-lapp i nån begagnataffär, men är utomordentlig trevlig att dona med. Om man är på det humöret.
Nåväl, tag ovanstående som en varning, för nu blir det bildbombning!!


























































!
Som antytts ovan: jag är väl litet galen men jag tycker att det är vackert, det där! Och litet personligare än jättetjusiga systemkamerabilder - eller inte.
Hur som helst påminner det litet om nedanstående bild, som INTE jag har tagit.

Just för tillfället är det mycket med genusteori i mitt lilla huvud. Studier bevars. Och intressant. Och småilsken blir man - inte ur feministperspektiv utan ur människoperspektiv!
Men HUNDAR då?
Jag säger ju alltid att nån tik, det vill jag då inte ha!
I och för sig hade jag en tik en gång i min ungdom: hon löpte, eller skulle löpa, eller hade just löpt, eller var skendräktig eller hade låtsasvalpar eller... Ja, ni förstår. Och dessemellan var hon, i mogen ålder, en riktig KÄRING!
Men bortsett från det så är min uppfattning att tikar är tråååkiiigaaaa. Blir tanter vid 2 års ålder. Veka. Får hängtuttar.
Och så kör jag på Grabbiga Grabbar i stället. Och kampar och brottas och morrar och bits. Jajamensan, det är Mammas Pojkar, det!
Undras om jag skulle duttla och puttla mer med en tik?
Kan det verkligen vara så illa ställt att fördomar sipprar ända ner på djurnivån?
Härmed iförklaras lokala hund-fjollveckan öppnad!

Grabbarna T (som i terrier) har varit litet tjorriga några dagar.
Det brukar börja med att Jazz (Ständigt Denne Vessla!) bestämmer sig för att Tigern behöver sättas på plats och Peppar bestämmer sig för att bidra till tillrättavisningen. Så bestämmer sig Tiger för att en gång för alla visa vem som är the only terrier in the village och när matte väl har visat vem F*N det är som EGENTLIGEN bestämmer så har en viss animositet ändå hunnit rota sig i de små tomma bollarna.
Tjorrigt, alltså.
Vilket innebär att Tigg morrar ilsket när Pepp kommer i närheten, Pepp försöker rätt länge titta bort eller ägna sig åt annat men han har ju en gräns han också och till slut åker svans och ryggragg i vädret. Tills matte går emellan, sjungande som nån Spice Girl: Stop Right Now!
Då blir det för det mesta lugn i flocken igen, vad det nu beror på.
Men nu har hussen och matten och Ying och Tigg varit borta hela långa dagen och då är herrarna T, med eller utan spelemän, extra oggiga. Ideligen, ideligen hörs små antydningar till morr.
Och som jag nu har gått till vila, åtföljd av tre fyrbenta, vill jag ogärna ha slagsmål i min säng. Där nånstans går gränsen.
Så när Tigg satte i att morra alldeles extra dålig motorcykelhögljutt så berättade jag för honom vad som händer med hundar som slåss i mattens säng.
-Dom får sova i källarn dom! Varenda natt hela livet. Bland SPINDLARNA!
-Tss, sa Tigern, men lät litet osäker.
-Jodå, de får dom, och de spindlarna, de ÄTER russlare! Till frukost varje dag äter de minst en russlare. Och det är på SANNING!
Vid det laget hade Tigern lagt öronen platt bakåt och slunkit in under täcket där han låg som en liten liten pälsboll bara.
Kvar på täcket satt Peppar och flackade ganska oroligt med blicken innan han osäkert sa:
- Men staffar då, såna äter dom väl inte?
- Jodå, OM dom gör! Till efterrätt, bena först och så spar dom svansen till efterrätt.
- Näe, det gör dom väl inte? sa Peppar och svalde hårt.
- Johodå, det är just vad dom gör det! svarade jag så förnöjt.
Då slank Peppar också in under täcket, intill Tiger. Och det var så tyst så tyst - inte ett endaste litet morr kunde förmärkas.
Fast från fotänden hördes ett ljudligt GNORF. "Så utomordentligt löjligt", betydde det och det hade han förstås rätt i, lilla kloka Ying.

Idag har det pölat friskt hela långa dagen - NÅGON har kissat i arbetsrummet och jag är tämligen övertygad om att det är hr Jazz. I sån här väderlek bryr han sig inte särskilt mycket om vad som är comme-il-faut.



Efter frukost tyckte Tigern att vi gott kunde gå och lägga oss igen.





Men nixon-pixon - vi hade redan tagit oss en sovmorgon (efter den hemska natten kunde det behövas), så det var bara att bita i det sura (haha, genomsura!) äpplet och traska ut.
Det var liksom eftermiddag redan på förmiddagen.









Till och med Jazz kom loss och levde rövare rätt bra - bara ibland kom han ihåg att det var Hemskt Synd om honom och kom för att bli litet tröstad.





Tigger han blir bara ännu sötare när han är helt nerregnad. Det blir dessvärre inte jag.





SVAMP-BOB är detta! Hans päls är nämligen så beskaffad att den suger åt sig vatten som en veritabel svamp. Hundrackan väger minst dubbelt så mycket när man kommer in som när man gick ut. Svamp-Bob.





Och så en liten kreativ avrundning. Svamp-Bobs svans i förgrunden.

Jag har nu varit mer el. mindre förkyld i tre veckor och börjar utveckla ett litet prydligt sår kring näsan. Detta gör just inget för att förhöja min subtila elegans, dessvärre. Men jag kanske ser intressant ut, vad vet jag.

Nu skall jag alldeles strax och iförd flanellnattlinne träffa två studiekamrater i mitt sovrum (teknikens under) och sen kommer jag troligen att vara död för världen. I morgon är det dags för redovisning och sen - tada! - dags att läsa in sig på nästa rackarns tema.
Förresten - Tigern ligger här bredvid mig i sängen och det ÄR verligen SANT det där att man får så mjukt hår av regnvatten. Rena angoran!

Nu när det har varit ganska intensivt på träningsfronten med Tigger och Peppar har jag förstås inte kunnat låta bli att jämföra deras personligheter. Så alla som ger fanken i mina terriers kan sluta läsa NU!

Båda två är de faktiskt väldigt följsamma - ja, inte som en bordercollies eller så förstås utan på terriersätt. Om ni tänker på Tintins Milou - han gör ju litet som han tycker men han har alltid sin fasta punkt  hos husse, och hur han än blir instängd eller fylax så lyckas han alltid ta sig tillbaka till husse.
Så är Tiger och Peppar också - mamma! Men de har en massa hyss för sig. Som t.ex. när de gick koppelfria mellan hästhagarna och en häst sprang fram till staketet; raskt kastar de sig ditåt och skriker nåt fult. Men så fort jag hojar till kommer de raskt tillbaka, utan att envisas, hur glada som helst. En minut senare får de syn på en ny häst - samma manöver, samma mattetjoande, samma resultat. De tar liksom egna initiativ hela tiden, och även om de initiativen inte alltid är så riktigt korrekta så gillar jag det ändå. Vill inte ha några robothundar, heller!

Envisa är de förstås båda två - ett nej gäller inte särskilt länge i deras små huvuden. Men det finns ju nåt bra i det också - man kan hålla på och nöta med problemlösning hur länge som helst utan att de ger upp. Det verkar finnas något självbelönande i att det är svårt.

Tiger är emellertid mycket skarpare - han är litet som han ser ut: raggig, ganska "spetsig", ettrig, full-i-fan. Han kan träna hur länge som helst, och belöningarna för träning är inte längre så himla viktiga, han har överfört den känslan till själva träningen. Det är så kul i sig att få gå fot och springa till rutan, osv. Det ska mycket till innan han tappar tempo eller vilja - blir han trött så märks det mest på att han börjar göra ännu mer saker, fast oftast helt fel saker. Studsande bollar och godis är lika bra belöningar för honom, och dragkamp fungerar ibland jättebra, ibland så där.

Peppar tycker mycket om att göra rätt bara för att vara till lags - vardagslydnad är hans bästa gren, han vill så gärna vara en "bra" hund. Tävlingslydnad gillar han mest för belöningarnas skull, och allra mest för att få ha dragkamp om något. Så problemet är att få honom att fokusera på övningen först, för att få belöningen sen. Han vill gärna fokusera på belöningen och hafsa igenom övningen. Men det är förstås en träningsfråga, och inte minst är det jag som inte riktigt kan hantera det där. Godis är en halvdan belöning för honom, men fungerar hyfsat när han måste lugna ner sig. Jag ska gå en kurs i tävlingslydnad (igen!) och det lutar åt att Peppar får vara med den här gången, just för att jag ska få tips om hur jag ska få igång honom - han "slocknar" ganska fort.

Nu har jag läst en del om hur man reglerar sin hunds "speed"-nivå, eller arousal som det heter på etologisvenska. Att den nivån fastläggs under de första sex månaderna. Och efter finfina Nero, som aktiverades in absurdum under sitt första år och blev tokspeedad, så satsade jag på att bara dämpa Peppar under åtminstone ett halvår... På sätt och vis tror jag att det var bra, för han är en stressig sort och mår nog bra av att kunna tagga ner så fullständigt, men träningsmässigt gjorde det saken litet lurigare.

Nu slogs jag av en tanke - tänk om man resonerade likadant med ungar som med hundar! Det här barnet ska bli ett elitistiskt tävlingsbarn, henne måste vi höja aktivitetsnivån på. Och den här ungen måste vara himla lugn, för han ska bara sitta stilla på en läktare och titta på när syrran tävlar och sen ska han bli hemma-man så han behöver ingen utbildning.

Så smidigt!

Igår blåste det höstliga vindar hela långa dagen. På aftonen kände jag mig som Skurken No 1 när jag rustade tre hundar med reflexvästar och selar och det hela - och Ying fick inte följa med! Hur förklarar man för en skruttig pej att hans ögon inte tål direktinsprutning av nordanvind? Usch, hemskt.
Nåväl, friskt var ordet, sa Bull. Jag hade till och med mössa på mig och det var inte så dumt, faktiskt. Och säga vad man vill: promenaderna blir betydligt harmoniskare utan Ying som en av fyra.
Ying ensam går (förhållandevis) bra, Ying som delmängd är betydligt värre... Varulv, makramé och bombom är ord som faller mig i sinnet.

Litet senare på kvällen begynte det att blåsa etter värre, och regna som bara den också, varför jag valde att njuta min dygnsvila för lyckta fönster, eller hur det kan heta. Alltså med fönstret stängt.
Detta händer till min makes förtret nästan aldrig - han blir galen på att jag förstör fönster i rask takt genom att ha dem öppna i ur och skur. Han är inte mycket för frisk luft han inte.
Hur som helst: denna åtgärd ledde till att det blev rena bastuvärmen i sovrummet, 17,6 grader för att vara exakt (man har rejäla och noggranna don att mäta med, här lämnas inget åt slumpen). Det kanske inte låter så där överhövan tokvarmt, men i min åldrande och medicinerande kropp är det TOO MUCH.
Och det var därför som Peppar inte fick sova under täcket.
Tiger fick, för han har så mycket luft i sin raggiga päls att han är rätt sval, men Peppar - han är ackurat som en varmvattenflaska i konsistensen. Eller en glödgad kanonkula, kanske.
-Men jag fryser! sa Peppar upprepade gånger under natten, och försökte krafsa sig in under täcket.
Jag försökte bädda åt honom på golvet med en filt på hunddynan, men si det var inte alls nån godtagbar ersättning.
Och som den lille svarte är en terrier, på sitt sätt, har matten inte fått så mycket sammanhängande sömn i natt, precis.

Hädanefter får fönstret vara öppet, oavsett.

Eller bejaka i alla fall MIN!
Det är så skojsigt att leka med kamerainställningar!
Har man tur finns det nånstans, i nån meny, en återställningsfunktion.
Annars får man leva med, som det heter, en relativ verklighet.
Men, som ni vet: ALLTING är relativt. Utom att lugga en flintskallig gubbe. Haha, där fick jag allt till det!



































För övrigt stormar det så - ja, det är tur att man inte nyttjar hatt, helt enkelt. Eller toupé!!
Jazz morrar när jag tvingar honom att gå ut på toaletten - ganska typiskt honom, får man säga. Han tröttnar visst aldrig på att försöka skrämmas.
En gång när husse skulle avlägsna nåt smaskigt från Jazz satte han, alltså hussen, på sig grytvantar... Tss! Det behöver inte vi andra göra, men man får ta det litet piano med Jazz. Piano-jazz.

Godmorgon barn!
Vi börjar dagens lektion med en översättningsövning.



Och glöm inte att översättningen dels skall gå att sjunga, dvs. den ska ha samma stavelseindelning som originalet och dels skall den vara rimmad.

Sätt igång bara, annars blir det IG för hela bunten!

"NÅGON" älskar att bli fotograferad... Och Någon Annan älskar att fotografera sin lilla drömprins.

Igår afse tog jag en sväng till skogs med bara mina små knähundar.
Det skymmer tidigt nu - vi var hemma halvsju och då var det ganska så skumt.



Barnen mina skulle säga att de "posar". Grrr, hemska ungar! "Poserar", heter det!



Mina skogsmullebyxor - inte. Bara mulle i största allmänhet, kanske. Grön velour med lååånga rosa muddar. Och så kängor på det. Sniggt, som mellanbarnet säger.



Kolla svansen - ett swoosh, bara!



En liten jazzbacill. Han var SÅ duktig igår, sprang lös och larvade sig utan att rymma TROTS att han fick viltlukt i snoken! Han bara stelnar till och sätter nosen i vädret - så skuttar han kvickt till mig och är SÅ stolt över sig själv! Och jag är förstås också stolt och glad och ytterst frikostig med godis och beröm och pussar.



Svans-swoosh igen.



Och igen. Vilka muskler de måste ha i svansfästet, eller så!
Ying kan dessutom böja sin svans hur som helst åt olika håll, som en elefantsnabel. Aldrig sett på maken, faktiskt.

I förra veckan var vi också nere vid idrottshallen och tränade litet på de stora planerna där. "Vi", det var Tiger och jag det.



Vädret var finfint och terriern piggelin.



Ja då, jag kan göra fritt följ! Om jag får pitalt!

Men vad tror ni att det hände sen?
JO:



Det kom en liten Katla!



Sicken PUMA, sa Tiger först. Försökte verka grabbig, förstås. Sen sa han: -Ska vi leka? Ska vi leka att du ska jaga mig, eller jag ska jaga dig? JA, det gör vi!!!
Och så gjorde de det, tills jag övertalade Katlas matte att släppa lös ODJURET - Maja!!



Maja är Världens Vildaste parsonvalp!! Ett Frö Redan i Plantskolan!



Ganska mycket försökte Katla, ibland med Tigers hjälp, fostra Maja.
Ganska litet brydde sig Maja om det.





Men det var då F*N! sa Katla. Skärp dig nån gång!

Då gjorde Maja så här:



Full kareta upp i mitt knä och slängde sig på rygg där! Nåt valpgos fick jag dock inte till stånd - små major har tänder som symaskinsnålar och massor av spring i sina ben.



Kolla! En bild på en nästan stillasittande Maja! Jag hade mutat henne med rätt mycket små frolicbitar...
Hur som helst var detta turboterriern nr. 1 (och kanske även samhällets fiende nr. 1, mycket tyder på det) - jag har aldrig sett nåt så litet springa så långt på så kort tid! Matten skall alldeles strax börja på valpkurs med Maja, hos Veronica, det kan nog behövas det! Och jag hoppas att de siktar på en tävlingskarriär i nånting, för den där energin, om den kan styras åt rätt håll, räcker hur långt som helst!

Bilder från förra veckans tokläsning.











Matte är jättetråkig - Peppar försöker fjäska igång litet träning.



Till och med latoxen Ying tigger om några fot-kommandon!



Näe, bara att ge upp. Gilla läget.



Min studerkammare förra veckan, när det ville sig.
Synd att klaga!

Det var ju en lång promenad, ju! Räcker till många bilder.

Pust, då var tentaångesten över för denna gång! Att jag blev godkänd fick jag veta direkt, om betyget blir bättre än så får jag veta om några dagar. Just nu känns det som om det gör alldeles detsamma, men jag vet att så kommer jag inte att känna senare. Prestationsdjävulen har ett stadigt grepp om lilla mig!
Förresten fick jag precis den frågan som jag minst av allt ville ha - att orera i en kvart om! Duh! Jag fick liksom frihjula, annat var ej att göra.

Men sen, SEN stack vi till skogs, jag och mickaboerna! De stackars fyrbenta har blivit skändligen eftersatta under några dagar, så de hade verkligen gjort sig förtjänta av en lång majsig prommis.
Dryga två timmar blev det, i härlig höstluft.

Dessvärre kände jag mig litet kreativ idag, så bilderna är litet därefter...

















Och kan ni tänka - nu har jag inte en enda redovisning förrän - PÅ FREDAG! 2,5 dagar att läsa in ryska läroplaner och dra nåt slags slutsatser av dem. Nu blev ni allt avundsjuka!

Jag tentaläser som en tok (en okunnig tok) och kan inte fokusera på NÅNTING annat. Återkommer när tiderna blir bättre.
Men:
Tigg har litet ont i en tass, bättre idag än igår. Men gårdagens tävling avbröts av hälsoskäl. Dock efter en STRÅLANDE platsliggning så jag är rätt nöjd ändå.
Peppen mår bra fast är världens morgontröttaste - tröttare än jag! Hans tävlande igår gick åt pipsvängen alldeles - matten var fullkomligt ofokuserad och då går det så!
Ying mår bra fast är litet pipig - tror att det finns löptikar i nejden.
Jazz mår finfint - skäller på allt som rör sig och håller brorsorna i styr.

Bis später, hörni!