Jag har drabbats av nåt ottyg i mittpartiet. Det kan vara min kära gamla vän magkatarren, eller nåt gallmojs, eller magsår eller nåt av läkarvetenskapen hittills aldrig skådat. Man vill ju så gärna vara först med något! I alla fall gör det Ont. Ibland tokont, ibland bara litet bakgrundssurr. Ibland är det riktigt hyfsat nån timme eller nån halvdag, lagom så jag hinner tänka att NU, nu är det nog borta. Men det är det inte. Denna trista åkomma har gjort mig till en i alldeles ovanligt stor utsträckning Ointressant Person. Jag gör inte värst mycket mer än finns till, faktiskt. Läser gamla femtiodalsdeckare, lyssnar på kära P1, tusslar med hundarna, Tycker Synd om mig. När jag inte Försöker Vara Tapper (inga längre stunder). Så - nåt vidare stoff till blogginlägg har jag inte samlat på mig. Förutom det här:
Ännu en skruttare provad - en dimage xg med hela 3,2 megapixlar. Det ni! Den är metallicröd och kvadratisk och utrustad med en sån liten liten skärm så man måste nästan beundra deras fingerfärdighet. Och bilderna blir nåt slags digital-holga minus vinjettering... Här litet bevismaterial från aftonens övningar:
Häromdagen, när jag hittade makroobjektivet, trillade jag också över världens troligen äldsta ännu fungerande digitalkamera för hemmabruk. En TRAKTOR, nästan! En stor tung och oerhört batterislukande bumling som är försedd med en ynkpyttig skärm och de minstaste minsta små bokstäver i menyerna. Inte en sportis att jag ska kunna läsa, inte ens MED monokeln. Och konstiga reglage. Så jag vet aldrig riktigt vad jag gör med den. Det blir litet analog-känsla. Så t.ex. har jag lyckats ändra från färg till sv/v utan att veta hur det gick till, och utan att veta hur jag kan upphäva det. Makroläge finns och är riktigt bra, men man kan aldrig vara säker på att skärpan är som den borde, eftersom granskningsskärmen är så in i bubblan pyttig. Men ärligt talat - jag är så less på digitalt fotografi, så det här känns som en framkomlig kompromiss tills nån ger mig framkallningsutrustning så jag kan blaska själv med svart/vit film. DET längtar jag efter.
CHERRY BLOSSOM.
Det finns väl inget som ser så stökigt ut som päronskott?! Tufsiga och trassliga grönsaker.
Kameran heter Minolta Dimage 7, har 5,2 megapix och är från 2001, tror jag. Köpt för en femtiolapp på Brödet och Fiskarna, inkl. CF-kort. Jag tänker nog använda denna litet mer - får väl fylla fickorna med inte bara korvbitar utan även extrabatterier!
När jag körde hem från Hemska Tävlingen var det gudstjänst på radion, och det var nog tur att jag fick höra några Herrans ord där och då, och lugna mig litet.
Väl hemkommen var det förstås vilodags (gick ju upp före sju, ju!), och då tyckte jag mig höra svalor, men jag var inte säker - de brukar alltid komma mellan den 17:e och den 23:e maj.
Men sen tog jag aftonpromenaden med Ying och Pepp och jodå, det har kommit svalor. Hurra! De illpojar så somrigt.
Grönt är skönt.
När jag var liten läste jag i nån skämtbok några tips på julklappsverser, och om man köpte en bogserlina till sin hustru kunde man således skriva:
TILL MITT HJÄRTAS EURIDIKE SOM KÖR NER I VARJE DIKE
Detta syntes mig vara sällsport lustigt, på den tiden.
Om man tänker sig en ålderstigen pastor, på landet, i svartvitt. Som cyklar på trehjulig cykel runt till sina församlingsbor, som förlägger sina brillor och som alltid är ute i sista minuten med att färdigställa predikan. Om man tänker sig att en sådan pastor anbringar cykelklämmorna, kavar sig upp på sadeln, sätter händerna på styret - jag tror att han ska hem till mor Hilma i Backtorpet, gumman är för skröplig för att ta sig till kyrkan men blir så glad om hon får sig ett gudsord på aftonen och pastorn är av den sorten som värnar om sin flock, ja en riktig Herde - ja i alla fall, pastorn har satt sig på sadeln och lagt händerna på styret när plötsligt - kabong! - trehjulingen förvandlas till en superservovärstingracerbil!! Minsta åtgärd från pastorn; broms, gas eller styrning, bringar fordonet att bete sig som...
SOM TIGER IDAG PÅ TÄVLINGEN!!
Ja alltså - först var det lugnt, vi var i fiiiin form, Tigern och jag.
Sen såg jag domarn. Jag trodde först att nån hade hämtat sin åldrige farfar på hemmet för att gubben skulle få litet skoj. Det var Världens Äldsta Domare!
Sen måste vi klättra över ett elstängsel när vi skulle gömma oss under platsliggningen. Jag är rädd elstängsel, som norrlänningen säger. Elstängsel + invärtes elverk = DÅLIGT.
Sen kom jag tillbaks från platsliggningen och ser en liten vit kanin sittandes i gröngräset. Just, sittandes. Suck.
Sen var vi nr 1 och det tyckte jag var bra. Och sen var det inget mer som var bra.
Fritt följ: vadå? hurdå? varfördå? vartdå? närdå? hurdådå? Domaren gav oss en 8 och det får vi betrakta som en för tidig julklapp.
Och sen var hunden liksom VILD - hoppade och for och sprang och klättrade på tävlingsledaren och bara jag tittade åt ett håll så for han iväg däråt, och full fart tillbaka och hoppa på matte och...
Jag hade fullt sjå att hålla ordning på hunden UTAN att han skulle hoppa och bita mig i magen som han gör när han är så överladdad. Vågade inte ens tro att han la sig under gång, men det gjorde han.
Rutan då? Jo nog hade han sug, alltid! Jag siktade in honom men tyckte jag fick klen respons så jag siktade och riktade litet till. Då drog han iväg! Jag kallade in och när sen jag kommenderade så gjorde han det så superbra, klockren 10 - om det inte hade varit för tjyven... Vi fick 7,5.
I apporteringen ställde han sig upp, men stod stilla, när jag kastade. 7,5.
Inkallning med ställande fick ta ett extra kommando. Fjärren var superbäst, 10. Hoppet litet snett tillbaka 9,5.
Så för detta genomuschliga program lyckades vi få 152,5 poäng. Och det märkliga är, att hade han bara legat still hela tiden (han satte sig efter 2 minuter, så det går väl åt rätt håll...) så hade vi klarat första priset med ganska god marginal. Va!
Nå - till nästa tävling blir det en mils springtur ett par timmar före uppställning. Eller också en liten bytta kloroform i byxfickan.
Jag fick deltagarlistan för nästa tävling och det visade sig att vi ska ha en av mina absoluta favoritdomare! Inte för att jag har gjort några topprestationer för den, eller för att den har gett mig några särskilt bra poäng, utan för att - ja, det är så trevligt att tävla eller annat med den domaren.
Det finns några såna, tack för det.
Och så finns det några som är precis tvärtom, men det tar vi en annan dag...
Igår fick jag med mig den-där-karln-som-bor-här (=maken) till Märsta för litet träning på brukshundklubben där. Litet skojsigt att se sig om bland klubbarna - och rätt rart att det är sig så pass likt på så många ställen. Naturligtvis var det vår Lilla Kanin, Tiger, som fick sig en duvning. Urp. Snart smäller det! Det blev litet platsliggande med radiobevakning (maken gömmer sig så han ser hund, jag platsar o går och gömmer mig ordentligt, maken beredd att signalera med radio om hunden rör sig), i hela tre minuter faktiskt och det gick bra. Och så rutan, rutan, rutan. Suck! Farten går bra och med litet tur hamnar han rätt, men han verkar helt ha glömt själva principen. Ett tag verkade han ha fått förståelse för VAD rutan handlar om, men nu... Usch. Nu har jag ett gäng tävlingar framför mig, men när det sjoket är avklarat ska jag gå tillbaks till miniruta och se om vi kan få upp den där förståelsen igen.
I morse vaknade jag halvtio - och då var bara minsta barnet vaken! Hon satt i vanlig ordning och klinkade keyboard, men tyst tyst. Hundarna var de tröttaste man nånsin hade sett. Ying var ute och sprang en lååång tur med äldsta barnet igår kväll - idag vill han bara sträcka sig och somna om. De andra var kanske inspirerade av Ying eller det gråmuggiga vädret. Det har varit så lugnt i huset hela dagen.
Idag är det en klämdag. Jag gillar uttrycket - KLÄM - DAG. En rätt klämmig dag. Just den här sortens klämdag är minsta barnet född på. Men i år infaller födelsedagen på en måndag, nu på måndag. Idag har jag: gjort postala ärenden, tränat liiitet på klubben med Tigglo, slöat. Fotograferat hundar och storaste barnet samt en blyg humla i trädgården.
Jag hittade en bortglömd makroglugg i ett skåp. Hurra!
I vanlig ordning kom jag inte iväg till morgonträningens början kl. 9, men jag kom dit under fikarrasten och tänkte: ju senare på dan, osv. Ähum. Idag hade jag med mig Peppar och Jazz, det var länge sen! Gunilla - som avbildades med Tiger för en vecka sen - åtog sig Jazzen och skötte sig med den äran. Inte helt lätt eftersom det var två höglöptikar med och Jazzen helt styrdes av sin - nåja, nos. Inte lätt att få kontakt med den herrn då inte. Inte lätt i vanliga fall heller, för den delen. Hans näsa borde sys ihop, har jag tänkt ibland. Peppar var duktig och koncentrerad, fast Ville svor och härjade. Efter träningen med gruppen gick jag och gjorde några agilityvändor. Nu står hindren tack-och-lov ute så man behöver inte bli helt utmattad bara av att ta ut några; jag byggde ihop en liten sväng som var plattunnel - långhopp - hopp - slalom - hopp - hopp - böjd tunnel - däck - hopp, med en del knixar och svängar. Och Jazzen gick som en riktig stjärna! Han lyssnade så fint och lät sig styras på lååångt håll med rösten. Slalomet går som bara den och fina tajta svängar gjorde han också. Och snabb är han! Så matten orkade inte så värst mycket av den sorten, sen tränade vi mest slalomfart och kände litet på kontaktfälten, som han dessbättre verkar riktigt säker på nu. Platta tunneln var inga problem alls, trots att den var blöt inuti. Och vilken glad dvärgpinscher! Härligt att se den där stollen så där riktigt STOLLIG igen - studs på bakbenen och ett stort flin och fullt av spring och hopp i benen. Nåja, Peppar hade jag ju satt fast i en stolpe, men det tog inte många sekunder förrän han hade knipsat av kopplet och kom och hjälpte till. Ja, för störningsträning är ju också en hjälp... Sen fick han träna litet också - han är mycket duktig på att följa mina anvisningar men slalomet klarar han bara fyra pinnar av än. Vi har ju inte tränat så mycket mer heller... Jazz lärde honom raskt platta tunnelt och sen var den en klar favorit... A-hindret tycker han om, men balansen vill han inte gå över själv, jag måste "leda" honom med en köttbulle i nypan släpande på hindret och, för säkerhets skulle, en hand i halsbandet. Nå, det är ju heller ingen nödvändighet att han blir agilityfrälst - det är litet kul att rejsa ibland bara, och då kan vi ju hoppa över balansen. Men sen åkte vi hem, och som Ying hade varit ute och sprungit med äldsta barnet redan i ottan var det ganska många hundar som var tämligen utslagna. Fast inte Tiger förstås, men han fick ju sitt på eftermiddagen.
I eftermiddags tog jag Tigerungen under armen, eller i alla fall i bakluckan, och for till klubben. Vi MÅSTE ju drilla inför helgens övningar! Och jag är så illa piskad att hitta på nåt kul med rutan. Så på vägen dit stannade jag till vid Willys, lyckades hitta en P-plats i riktig kallskugga (för nu måste man tänka på sånt, glöm inte det!) och traskade in. I charkhyllan hittade jag små runda folieformar med något som hette hönspastej, à 3,98 burken. Jag slog till på ett par såna och dessutom ett paket varmkorv, i fall hönset skulle vara trist.
Sen for vi vidare till klubben och när jag körde in på parkeringen började Tiger i vanlig ordning att skrika och banka i burväggarna. -Släpp ut mej, men fort! betyder det. Den hunden, han skulle helst ALLTID vara på klubben!
Jag satte upp tre stycken rutor på en gång - 8 koner hade jag själv och så var det en ruta som redan var uppställd. Sen tragglade vi litet fritt följ och apport ett tag, och sen presenterade jag hönspastejen: jag drog av locket och satte den till hundens nos. Bingo! -Jajamen, sa Tiger, sånt här är det som tigrar jobbar för! Så ställde jag burken på bänken och tog hunden till första rutan. För att få upp farten litet extra ställde jag upp ungefär 15 meter från rutan och visade på, hetsade litet. Och kommenderade - och Tigern FLÖG iväg och ställde sig smack mitt i. Jubel och tjo från matte och full karriär på oss båda till belöningsstället där det blev ganska fri ätning.
Sen gjorde jag om manövern några gånger och det gick riktigt, riktigt bra. Å, så skönt.
Varmt var det också, så det blev en bra träning i att orka med vårvädret. (Särskilt för mig...)
Ja, sen varvade vi rutan cum superbelöningen med de andra delarna i tvåan och jag är ganska nöjd. Han var förstås alldeles på framåt och vild i fria följet, men sån är han. Annars är jag nöjd.
Och så avslutade vi träningen med litet agilityövningar, som också gick alldeles strålande. Kontaktfälten sitter fortfarande och han fuskar inte i slalomen, även om farten inte är så strålande. Men matten orkar bara inte springa ett helt agilityvarv...
Eftersom Tigern vägrade att åka hem efter denna träning tog vi en rejäl promenad också, längs ridstigar och grusgropar. Jag gick där och tänkte att det är så skönt att ha en hund som kan gå lös, när Tigern satte av som en stövare efter ett gäng rådjur som spratt iväg i ett snår. Nåja, han kom strax när jag ropade och sen traskade vi vägen fram, med lös hund och - faktiskt - rådjur precis runt oss hela tiden. De stod mitt på vägen och liksom delade sig åt sidorna när vi kom. Tigern var duktig; visst är han intresserad och jag låter honom titta, men när jag ser att svanstippen börjar vibrera, då drar jag till med ett NEJ! eller LÅT BLI! och då lyssnar han direkt. "Hellre en köttbulle i magen än 10 rådjur i skogen" är Tigerns motto.
Promenad cum spårläggning: check. Peppen sprang lös hela tiden och var ackurat som en liten pansarvagn i skogen. Men kommer snabbt som ögat när man ropar. En gång mötte han, på egen hand, en CYKLIST mitt i obanade skogen. Den tog han ingen som helst notis om. Coolio! Jazz fick gå i långsnöre och var ändå helt väck i knoppen av all viltvittring. Spåret blev ung. 800 meter långt, i blöta, längs med stigar, i viltstråk och över stenrösen. 5 pinnar, 5 små hårda godisar utlagda i spåret på varsitt ställe. Sen fortsatte promenaden i vild karriär - så fina och duktiga hundar! Peppar kan lägga sig på runt 30 meters håll nu, med bara ett par steg mot mig, liksom medan han "sjunker". Men snart så - smack i backen!
Sen hem, litet snabblunch och så ut med T-t-t-tiigern. Spåret hade legat i drygt 2 timmar när vi kom fram till det. Spårupptaget var sisådär, litet bakspår, framspår, bakspår - så bestämde han sig och gick rätt. Och sen! Vilken hund! Jag trodde han skulle få skavsår på nosen idag, så tätt gick han. Och vinklarna var som med linjal. Alla pinnarna hittade och markerade klockrent, alla godisar gick han rätt på (jag har dem i stället för snitslar för att veta att vi är rätt om jag börjar undra), och jag tror inte han avvek många centimetrar från spårkärnan nån gång. Härligt! Sen fortsatte vi med en vanlig skogspromenad på det. När vi kom hem var Tigern så grundligt smutsig att det inte rådde nåt tvivel om att det hade varit en Bra Promenad.
Vid det laget var den här matten som en typ trasa efter nära 4 timmars nästan oavbrutet promenerande (med avbrott för en kvarts lunch), så det blev en fästingbefriande dusch och sen vila middag med en god bok. Hurra!
Men - jaga Ying har jag glömt. Det får bli i morgon!
Idag ska jag gå ut med Pepp och Jazz i skogen och därvid lägga spår åt Tiger. Ett låångt! Få se vad han tycker om hund-förledningsspår. Sen spåra med Tigern. Sen träna a) platsliggning b) rutan c) ner-me-rumpan med Tigern. Sen jaga Ying.
Hur tusan ska man göra?! De fästingburna sjukdomar som hundar kan drabbas av är sannerligen inte att leka med. Med medlen emot fästingar är inte att leka med, heller. Till pitbullen Nero (finafinasvarta) köpte jag "giftfria" halsband på djuraffären. Det luktade starkt av citron och han tappade balansen och blev allmänt kollrig av det. Sen har jag försökt med Frontline - ingen effekt, precis... Det vill säga - man vet ju inte hur många fästingar de skulle ha fått utan medlet, men de fick rätt många med det också. Tiger är tydligen så innibomben god så på honom fungerar ingenting utom Scalibor. Fast redan efter nån dag är han rosa kring halsen och pälsen blir tunn... Bort med det. Jag inbillar mig att vi har haft viss effekt av bärnstenshalsband på honom, men kan det stämma? Och det funkar väl inte när det är vått? Konstiga dektokter med vitlök och rosmarin - nja, det känns inte helt fräscht. De är ju hundar, inte lammstekar. Peppen har jag inte gärna något medel på alls för han har så taffsig hud och päls. Så här är läget nu: inga medel alls. Jazz och Peppar ser man fästingarna bra på eftersom de är släthåriga, med Ying och Tigg får jag helt enkelt vara dubbelt uppmärksam. Och det är jag, jag plockar ett gäng djur under varje promenad. Men det är ju det här att vi bor i ett område med MYCKET fästingburen smitta. Och vi är i skogen dagligen och stundligen. Ja, det är ett aber, och hur man vänder sig så har man ändan bak. Till att börja med ska jag i alla fall dyvla i dem B-vitamin. Det kan ju i alla fall inte skada (om man håller sig inom rimliga gränser)...
Vid förnyad platsliggningsträning idag började jag fundra litet. För Tigern sätter sig gärna upp precis när jag har gått ifrån honom. Kan det vara så att han blir förvirrad av ssstanna? För i fjärren har jag märkt att han sätter sig upp redan när jag säger ss i början av sitt. Och återigen - vad f*n säger jag "stanna" för?! Stanna kan ju uppenbarligen betyda vad som helst i min vokabulär! Så: ska jag byta, säga "ligg kvar" i stället? Eller säga ingenting, lagd hund ligger? Eller fuska undan problemet (som jag gjorde idag!) med att säga (haha!) "tanna"? Usch, den här hundträningen börjar kännas som Windows Vista - bara patch på patch på patch!
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har fyra hundar. Ibland verkar det som om jag bara har en, men en tiger. Orättvist? Nja, jag tror inte det. Jag tror det är don efter person. Alltså; när vi bara ÄR, när vi "hänger" eller "softar", då är alla hundar "lika mycket", fast på olika sätt. Som nu: jag sitter i sängen och skriver, Ying ligger på mina fötter, Tigg vid min högra sida, Jazz och Pepp för ögonblicket på golvet men det är bara för att de blev varma; snart hoppar de upp igen. Och då kanske Tigg el. Ying hoppar ner. Med träning är det litet samma sak. Om jag skulle träna med Jazz som jag tränar med Tiger skulle Jazz bli ledsen. Eller arg och försöka bita mig. Ja, det är sant! Försökte jag samma sak med Ying skulle han säga "Gnorf" och ägna sig åt något annat. Peppar kan jag träna ganska mycket med, men inte som med Tigern. Hur jag tränar är också olika. Idag gjorde vi några platsliggningar med matte-går-och-gömmer-sig, Tiger-träning alltså, och äldsta barnet fick stå och lura i ett fönster och signalera till mig om Tigern gjorde nåt. När det pep till i min radio kunde jag därmed ila runt knuten och vara ganska ögonbrynsrynkig mot Tigern. Inte mer än så, men just så. Motsvarande sak med Jazz skulle inte alls ha gått. Om jag hade varit det minsta sur skulle han ha blivit nipprig och studsat runt som ett fullblod. Ying skulle ha gått in och lagt sig: -Skarevasåså... Peppar skulle jag aldrig ha nänts tala i dova toner till! Men detta att jag ställer större krav på Tiger är ju inte att jag är elak mot honom. Inte heller är jag elak mot de andra när Tiger får träna mer, tävla mer, vara med mer. Tigern kräver mer på alla sätt, för att må bra och vara hanterlig. Han orkar också anstränga sig mycket mer utan att tappa sugen, därför kan jag kräva större precision av honom. Mot större belöning, förstås! Numera är det faktiskt så, att jag kan träna med en hund medan de andra hundarna ligger eller sitter och slötittar på - de vet att de får sitt och de måste inte vara på hela tiden.
Det här med att ha ett helg gäng hundar i mer eller mindre samma ålder och av div. raser har gjort att jag är ganska immun mot träningsevangelier. När jag först fick hem Nero gick jag igång helt och hållet på tok-aktivering och shaping med klicker. Och så visade det sig vara en sån hund som hade behövt minst ett år att bara landa och LÅTA BLI att bjuda på beteenden... Nu tar jag det mesta med en nypa salt och ganska mycket eftertanke. Jag använder klicker mycket vid inlärning - men ibland låter jag bli och använder gamla visa- eller locka-metoder i stället. Jag är frikostig med godis och lekbelöningar - men det händer att jag korrigerar. Man får anpassa sig inte bara till hunden utan till hur man själv och hunden fungerar tillsammans. Jag är inte samma matte till Jazz som till Peppar. Och vet ni - det går att tillämpa på människor också!
I kväll var jag på träning på klubben - måste ju försöka få nån ordning på olulet! Rutan går f*n i mig inte, jag får backa till 1 meters avstånd och försöka få upp draget igen. Platsliggningen: idag satte han sig upp, det kräket, precis när jag hade försvunnit bakom stugan. Men jag hade förvarnat om detta så dagens träningsledare Lillis sa till honom att ligga igen. Och sen låg han i 4 minuttrar. Sen la jag honom igen bland några som satt och pratade med hundar o allt och gick själv och gömde mig. Ett par minuter. Då hade han legat så fint. Sen tänkte jag få litet fritt följ-kommendering med hjälp att belöna att/om han faktiskt sätter sig ordentligt i halterna. Kloka Lillis såg ju direkt var problemet ligger: i min lättja! Eller slapphet. Jag ger honom godis alldeles för högt upp, när jag ger honom något, så att han faktiskt reser sig upp i luften för att ta det. Hon tipsade om att i stället böja på min stela rygg (det sitter en latmask i den) och mer eller mindre trycka ner hunden via godiset. Och OM det hjälpte!! På bara några få halter fick han en helt annan tyngd i gumpen! Så nu ska jag fortsätta på det viset och så småningom även börja med omvänt lockande för att få honom att riktigt nita gumpen i backen!! Se där: det är inte hunden; det är matten. Har man hört det förut? I övrigt gick det ganska bra, det mesta. Vi kämpar på!
I morse tog jag en annan sorts aktiveringspromenad med De Fyras Gäng. Men innan vi hade hunnit mer än 500 meter hemifrån hade Ying redan blivit fotograferad av två olika personer. Nu börjar det bli så att han ställer upp sig när nån siktar på honom med en mobiltelefon... Sen ser han i alla fall mest ut som en misslyckad sockerkaka på bild - å andra sidan ser han ganska mycket så ut IRL också! Promenaden då? Jo, idag var det ilfart runt elljusspåret (2,5 km plus transport= totalt 4 km) snyggt och prydligt i koppel utom när det var rastningsdags. Inte en övning eller godis eller nånting, bara truttla på i tokfart, snyggt också. Så kan aktivering också se ut - efter varsin stadig frukostskål när vi kom hem har det varit så lugnt i stugan idag!
Idag kom jag iväg på litet träning - jag är så slö så jag orkar aldrig upp på tisdagsträningarna, som börjar kl. 9, men idag kom jag i alla fall dit till 10. SÅ roligt att träffa alla trevliga träningskamrater och hundar. Och nej, vi är inte Onda Hundträningsgruppen som vissa tror. Jag tror inte att nån av oss är elak, jag kan i alla fall inte komma på nån. Skulle det vara så att jag har glömt nån, som gärna vill få sig utpekad som elak - hör av dig så ska jag inkomma med en rättelse!
I alla fall - mycket har hänt. Att Kerstins fina schäfer Simba är borta visste jag, och att Gisela förlorat sin Ida. Men idag fick jag höra att Gunilla hade fått ta bort sin fina Chester pga lymfom. Att Chester var en fin hund tycker jag, men inte Tiger... Men OJ vilken bra störningsträning han var!
Dessbättre har Gunilla en ny vappis på gång alldeles om några veckor, och Gisela har också precis fått hem en ny liten borderterrier. Sånt är livet - en del försvinner, nya kommer till. Men låt oss minnas dem som inte längre är med oss precis här i sinnevärlden.
Gunilla fick i alla fall provköra alla möjliga andra hundar. Jag TROR att det var för att hon skulle se vilken ras hon var snyggast i... Men det blir i alla fall en schäfer till; why change a winning concept?
Så här passar hon i alla fall i Jack Russell Terrier:
Allting klär en skönthet och en skönhet klär allting - tjusigt par, nicht wahr? Fria följet ser riktigt bra ut, med tanke på att det var deras första försök och allting.
Ett litet problem har vi - under kommendering sätter sig hundrackarn inte i halterna! Annars gör han det alltid. Smarta Lone sa att han känner på sig att jag är "på gång" då, fast vi stannar, men när vi bara tränar, då stannar jag "på riktigt". Det tror jag stämmer. I alla fall fick jag hjälp med kommendering och hjälp med att kolla så att hans lilla umpa var i backen - det är ju bevars inte så lätt annars, med tanke på det lilla lilla jurets storlek!
Annars vill jag bara undra: VART TUSAN TOG RUTAN VÄGEN?! Hunden helt oförstående. Suck. 10 dagar eller nåt kvar till D-day - nu vet vi vad vi måste träna på!
Så här ser Gunilla ut med en Siggis:
Inte så pjåkigt! Men jag hoppas kunna återkomma med litet bilder på det nya underverket framöver - å så spännande med två vappisar i gruppen!
Har jag informerat allmänheten om att jag äntligen har anmält Tigern till tävling? Det har jag i alla fall, och det är bäst att jag s.a.s. eklaterar här, så jag inte passar på att backa ur. Jag förstår inte varför jag ska dra mig så för att tävla... Jag är inte nervös, snarare tvärtom. Det känns som det inte spelar så stor roll hur det går - kanske det är felet. Och så är man ju omgiven av tokduktigt folk hela tiden, så mina små försök känns så --- futtiga, kanske. Hålla på å larva sej, känns det som. Men i alla fall - lydnadsklass 2, alltså. Vi har ju gjort två starter förra sommaren, på samma dag, samma plats. Och det gick strålande - utom platsliggningen... Hade han inte envisats med att första gången resa sig och gå ett par steg (i min riktning) och andra gången sätta sig och lägga sig igen hade vi vunnit båda tävlingarna, men det var ju det, då. Och jag litar inte riktigt på honom nu heller. Ja alltså, jag litar 110%-igt på att han inte går fram till nån annan hund; problemet kan vara att han är litet mammig... Han kan alltså få för sig att tassa iväg i min riktning. Det har gått SÅ bra på träning nu, men det känns ändå litet osäkert. Han är ju terrier! Annars då? Jo tack, ungefär så här: FF - han har litet svårt att hålla sig riktigt tätt intill mig, inte så ovanligt för en så liten hund. Men det tränar vi mycket på nu, särskilt helt om där jag vill ha honom nära nära. I vänstersvängarna börjar han bli riktigt nära inpå! Läggande under gång ska inte vara något problem alls, har aldrig varit det. Peppar, peppar. Apport - kan göra litet slarviga ingångar, KAN tjyva om han är för övertaggad. Inga problem med att ta eller hålla. Rutan - normalt sett 10, men man vet ju aldrig. Inkallning med ställande - svårt att få bort det sista tasset, men klart godkänt i alla fall. Hopp - ska gå bra. Fjärren - borde inte vara några problem.
Ja - ni ser ju: borde och kanske och ju och ...
Vet ni vad jag tror? Jag tror jag behöver tänka litet positivt!
I alla fall: 16 maj är det dags. Hålla alla tummar och tår då!
Den minnesgode läsaren kommer förhoppningsvis ihåg att det har varit litet grus i maskineriet mellan Tigg och Pepp. Valda delar av familjen var helt övertygade om att det ALDRIG skulle lösa sig. Under en tid var vi tvungna att hela tiden ha terrierna åtskilda, endera i olika rum eller också en av dem i bur. Det var ett pyckel, ska jag säga!
Men hur är det nu då? Jo tack, det kravlar på i rätt riktning. Tigger är förstås ett hår av hin som gärna morrar åt Pepp och säger "du får inte komma hit", "det är bara min matte", "passarebara" och annat sånt rart. Någon gång ibland kan Peppar bli lömsk men för det mesta räcker det med att bara säga åt dem (eller Tiger) litet stillsamt.
Dessemellan är de hur kärvänliga som helst; slickar varandra i ansiktena, sover tätt intill varandra osv.
Jag förstår inte riktigt hur deras relation ser ut, jag ser bara de tydliga sakerna. Som att när Tiger börjar svära så tittar Peppar (oftast) undan - han vill inte ha bråk. Hela hans kropp blir liksom låg-energisk. Han ids helt enkelt inte. Men ibland när Tigg är på honom hela tiden, verkligen bara bråkar, knuffas, muckar på alla sätt - då kan Peppars svans fara upp och så fräser han i, grundligt. Inte för att det verkar störa Tigern... För det mesta brukar jag i alla fall stötta Peppar: säga till Tiger att lägga ner, belöna Peppen när han inte svarar emot, se till att Pepp får vara ifred för sin hemska brorsa osv.
Jag tänker ofta på Peppars uppfödare Karin i det här sammanhanget (också). Att få köpa valp av henne var inte det lättaste, det var ganska nogsamma förhör som genomfördes. Och det är bra det! I alla fall - om mina hundar hade hon inga större farhågor; annat än för russlare. De är, enligt henne, ena jäkla djur som aldrig ger sig om de har bestämt sig för något (i detta fall: vi ska inte ha Peppar kvar!). Hon förstod så mycket om hundar, Karin - jag hade velat få höra så mycket mer!
Idag var det plötsligt nästan sommar. Jag har varit en dutti dåre och försökt städa i arbetsrummet; det måste ske å förmiddagen enär det å eftermiddagen bliver minst 48 grader varmt därstädes. Lortig blev jag! Hundarna rastades i trädgården och var rätt nöjda med det, men när jag hade ätit lunch tänkte jag vara en purrfick matte och träna/aktivera dem litet. Utomhus. -Ssss, dä varmt! sa alla hundarna. Trots klicker och godis och det hela fick jag ingen som helst respons, inte ens av Tiger! Det var bara att gå in igen. Hundarna solade sig på vår nästan aldrig använda balkong och hade det ganska gott.
Men när det blev afton blev det plötsligt kyligt så vår aftonpromenad fick följas av ett träningspass utomhus för terrierpojkarna, en i taget. (Det var för blåsigt för Ying och Jazz ville bara skälla på grannarna så han blev ut- eller rättare sagt in-visad.)
Peppar var ganska nöjd och pillemarisk. Litet avig apportträning (=inte ta apporten) och litet extra apportträning (=inte släppa den), och sen hopp-stå ganska mycket. Rätt ofta måste Peppar lägga sig och fundera litet, då får han göra det. Sen kommer han igen med nya krafter och nytt köttbullesug.
Sen var det Tigers tur. Usch. En övertaggad russlare är inget att leka med, om man säger så. Hopp-stå gjorde han 14 stycken av innan jag han reagera och dessutom skäll-gnydde han hela tiden, så det blev ingen belöning för det. Då försökte han knycka godis själv. Sen hoppade han och bet mig i jackfickan, i byxbenen, i allt han fick tag på. Bläh!
Så småningom placerade jag ut en godis och sen fick han gå fot, och göra det BRA, innan han fick springa och hämta godisen. Då först började vi få till någon form av fokus!
Är alla russlare skogstokiga, eller är det bara min?
Idag fick jag en liten påminnelse om varför jag tröttnar på utställningsvärlden hela tiden. Efter Yings utställning härom helgen fick jag i en kommentar här på bloggen en fråga om resultaten. Så då lämnade jag ut de resultaten i ifrågavarande persons gästbok. Jag menar - det framgår ju ändå av Hunddata. Så småningom.
Men det var just det - så småningom. Nu visar det sig att jag har begått ett grovt faux pas - resultaten skulle inte lämnas ut. Suck. Därför att just idag utgår anmälningstiden till Shar Pei-specialen. Och där är det samma domare, alltså skulle det hållas hemligt vad hon gillade resp. inte gillade.
Verkar litet fjolligt, enligt mig. Inget roligt längre. Så nu har jag lovat mig själv att i den mån jag i fortsättningen kommer att ställa ut nån hund, och i den mån jag i så fall stannar kvar till det bittra slutet, kommer jag att ytterst nogsam publicera resultaten här i bloggen, alldeles alldeles omgående. Och med en ytterst talande rubrik så att det blir lätt som en plätt att googla fram alla hemlisar.
Until then - om någon ev. är intresserad finns resultaten för shar pei från nämnda utställning i gästboken hos Agapimos.
Och nä - Ying ska inte ställas ut på specialen. Vi vet redan vad den domaren tycker om honom (hurra!) och dessutom törs jag väl knappt efter denna tavla!
Ikväll var jag ute i trädgården med Ying och Tigger. Jodå, Peppar och Jazz hade just kommit hem från en lång promenad på stan så de var inte på något sätt förfördelade. Vi busade och skojtränade litet om vartannat, slängde in en ruta (som gick bra), litet hopp över hinder... Så plötsligt ser jag hur Ying står och ser optimistiskt mystisk ut: mulen större än vanligt och svansen går som en väderkvarn. Aha! busdags! Den stora mulen beror på att han har en tennisboll i munnen (själva bollen syns inte) och den vilda svansen signalerar att han hoppas på att bli jagad. Och som han blev jagad! Både Tiger och jag satte efter honom, försökte stoppa hans framfart på alla sätt, vi kastade oss efter och gjorde riktiga spurter (förlåt, doktorn!). Men han är smidig Ying; vill han inte bli fångad så vill han inte. Och ett magdjupt, högljutt morrande hördes över hela nejden, rent blodisande. Men det var förstås bara på skoj; rätt som det är stannar han och ska pussas/klappas litet, sen är det min tur att bli jagad, fast bara ett litet tag, för att jag inte ska bli grinig. För Ying tycker allra allra bäst om att vara den jagade!
Idag har jag klickat för hopp-stå med både Tigger och Peppar. Äntligen börjar det se skapligt ut - från början gjorde de höga luftsprång båda två, men nu har de stillat sig och gör (för det mesta) fina små stegringar följt av tassarna i backen - pang! Givetvis har jag inte satt något kommando på det här men idag kände jag att det var dags att börja fundera i alla fall. Jag säger ju "stå" i ställande under gång som det ser ut nu - ska jag ha samma kommando men byta uppgift, eller byta både kommando och uppgift; eller ha det kvar som det är? I inkallning med ställande säger jag "stanna", fast utförandet är i princip det samma. Och sen säger jag "stå" när jag menar "ställ dig upp". Och i rutan säger jag "stopp"... Vilken tur att jag åtminstone började reflektera, men så synd att jag inte gjorde det tidigare!! I alla fall så hittade jag hos Klickerklok ett träningstips som handlar om just det här. Och där är tanken att man ska ha namn på rörelsen, inte på den slutliga positionen. Så nedra smart! Och så självklart! Men oj - nu blir det svårt för den här matten...
Idag tänkte jag berätta hur en vanlig promenad kan se ut. Nu har jag ju sån tur att ingen av mina hundar direkt behöver en massa motion, såsom cykling eller långa springturer. De hänger med på sånt, men det är inget som vi måste lägga tid på. En vanlig strospromenad i skogen eller ner på stan räcker bra som motion. Och då kan man ju lägga krutet på annat. Idag hade jag bara Ying och Tigger med mig, litet lyxigt så där. Och då kunde jag ha båda två lösa trots att vi gick i elljusspåret. På Ying hade jag visserligen en lång lång lina, men den fick bara hänga och släpa - en säkerhetsanordning. Men jag gör samma sorts promenader även när alla fyra är med, även om de då får gå i koppel - utom Tiger... En liten uppmjukningsövning är förstås att klättra. Första bästa sten, bara - gärna litet kravlig att komma upp på.
Att samsas båda två - eller alla fyra ! - på samma sten kan vara en extra övning.
Sen hittade vi en bänk att klättra på. Eftersom jag fick upprepa - Klättra! flera gånger innan Ying ansåg sig få plats trodde Tigger att jag menade "mera klättra" och lyckades faktiskt hoppa upp och stå med alla fyra tassarna i rad på ryggstödet! I stället fick de en och en ställa sig med tassarna mot ryggstödet och se fåniga ut.
Sen vandrar vi vidare en stund, ett tag får de kommando "nära" och då ska de gå intill mig och ha koll på om jag stannar eller ändrar fart, fast de behöver inte gå fot. En hel del joggare och promenerare mötte vi - då ska hundarna komma till mig, Tiger lägger sig och Ying sitter. Sen blir det godis! Det behövs inte så värst många möten innan det går av sig självt. Sen går vi till en glänta där jag gömmer lilla RonnyRåttan som jag har tagit med. Först får de sitta och vänta medan jag traskar runt och gömmer.
Tigg letade som vanligt klockrent, trots att jag är litet lurig när jag gömmer åt honom. Ying blandade nog ihop sök och leta, jag fick följa honom en bit ut i rutan. Men sen blev han jätteglad och till och med morr-kampade med råttan. Och så fick han pejfnatt och for som ett troll, med svansen i en båge nedåt!!
Så fortsätter vi att gå. Jag tränar visselsignaler med Tigg också, såna kan inte Ying, annat än "kom genast". Tiger har lärt sig sitt, ligg och kom och det vi gör nu är att få signalerna bergsäkra även på avstånd. Ligg och kom går bra, sitt är svårare.
Så är det dags för litet mer klättring.
Kommendering sitt-ligg-stå några varv i olika ordning körde vi på den stenen. Gissa vem som inte har några problem alls och vilken som har en del problem! (Ying säger: -DU har problem, dumma matte! Gnorf.)
Och så hittade vi en bänk där matte kunde vila sina trötta ben (nåja) - egentligen var det passivitetsträning. De här hundarna har mycket lättare att koppla av och ta det lugnt mitt på stora torget eller på utställning än i skogen - de vet så väl att är man på såna där publika ställen är det mycket vänta, bara att spänna av. Men i skogen där är det raj-raj för det mesta - varför stannar vi här?! Nyttig träning - och tröttande!
Så parkerade jag fyrfotingarna alldeles ensamma nedanför en backe och körde en inkallning, efter viss väntan. Det tycker i synnerhet Ying är svårt - han tjyvstartade en gång så vi fick börja om.
För att jäklas litet extra kastade jag Tigg älskade pipboll nerför backen några gånger - himla kul! sa Tigern. Ying satt och flåsade bredvid mig och tyckte brorsan var barnslig (han är också två veckor yngre än Ying).
Dags för klättring från sten till stubbe (över en veritabel KANJON, sa Tigern) - ganska svårt. Och sen sitta på den lilla lilla stubben - svårt särskilt för Ying.
Sen en verklig UTMANING för Ying:
Inte ergonomiskt på nån fläck, hävdade Ying, men OK då, harusagtdeså! Och det är egentligen det som är meningen med alla våra små vardagsövningar: att de ska göra som jag säger! Men det är inte nåt ledarskapsevangelium jag kommer med här, utan det handlar om TILLIT. De vet att jag inte begär nåt hemskt av dem och de vet att de får betalt - på nåt sätt. Och den tilliten kan göra en väldig skillnad ibland, som vid veterinärbesök eller så. Och dessutom blir ju hundarna så oerhört mycket mer lätta att ha med sig om de är vana att lyssna på matte och göra som hon säger. Ungefär. Slutligen litet ligg - stanna kvar medan matte lindar ihop långlinan.
Litet fundersamma är de - Ying för att det går folk förbi på stigen, Tigger för att Ying är det. Men sen gick vi hem och det var två nöjda och mycket trötta hundar som åt sin alldeles för sena frukost och sen slocknade några timmar. Så ni ser - hundaktivering behöver INTE innebära införskaffande av leksaker eller några stora aggremanger med spårläggning och det hela. En boll och en ficka full med godis, samt ett glatt humör och rätt mycket lekfullhet är allt som behövs. Lycka till!
Så här ser det ut när Tigg tränar fritt följ. Det är KNEPIGT att träna sånt med en sån liten filur - jag kan inte bara känna eller ana mig till var han är utan måste kika ner ibland. Inte snyggt!
Det finns så många förkortningar inom hundsportvärlden. Det börjar kanske med ett MH, kanske BH (som betyder nåt helt annat här än på Twilfit), sen finns det alla LK och så förstås IPO och BSL och fan och hans mormor. En sport som ännu inte är så känd för den stora allmänheten är SPL - vi är en ganska exklusiv klick som sysslar med det. Det betyder förstås Shar Pei Lydnad och faktum är att även om det förvisso hjälper om man känner en shar pei som man kan träna med så kan det gå ganska bra även med någon annan ras, under förutsättning att man är en jääla bra tränare. Momenten är ungefär de samma som i vanlig lydnad men med HELT andra krav på precision och finess i utförandet! Linförigheten utförs t.ex. med kopplet löpande mellan hundens ben och för erhållande av bästa betyg måste kopplet också ligga i en ögla kring förarens båda ben. Dessutom måste hunden sjunga genom hela momentet. Läggande under gång tillgår så att på tävlingsledarens kommando går först föraren ut en bit och lockar sedan till sig hunden. Därefter kommenderas "ligg" och då ska hunden, för att tilldelas högsta betyg, utan att tveka fortsätta i förarens hälar. Om hunden stannar till kan ej högre betyg än 8 utdelas, varje ansats till böjning i knäna renderar betyg 0. Inkallning är litet svårt att beskriva för en lekman, men lyckligtvis kan jag presentera en video av en klockren 10-betygsinkallning. Varsågoda!
(Observera: att filmen måste betraktas med huvudet på sned är bara ett led i Din skolning till SPL-förare!)
Alltså: på förarens kommando skall hunden med god fart närma sig föraren men på ett avstånd av högst 10 och minst 3 (ju mindre avstånd desto högre betyg, inom dessa gränser) stanna, vända sig med profilen mot föraren och sedan fullkomligt bortse från föraren under en tidsrymd om minst 5 sekunder. Som ni förstår - här gäller baklängeskedjning och genomtänkning i många led när detta moment skall tränas in!
Sen fortlöper det på motsvarande vis, fullständiga regler och kriterier kan erhållas från förbundet, om ni anses värdiga. Jag vill bara särskilt puffa litet för apporterings-momentet, det kan vara värt att börja träna på genast då det är mycket tidskrävande att få till riktigt snyggt. Där gäller att då föraren håller fram föremålet skall hunden se så frånvarande ut som möjligt och först vid kommandot "apport" skall hunden lukta nogsamt på föremålet och därvid genom tydligt markerade nosrynkor uttrycka så stor avsky som möjligt.
Fram med klickern bara, så ses vi i SPL-ringarna i sommar!
Idag var jag listig som en räv och tog Peppen till klubben för litet lydnadsträning. Eftersom det hade varit så tokmånga hundar där under dagen tänkte jag att han kanske skulle bli litet störd. Inte ett nos i backen! Jo, ett - där grillen hade stått, där låg det litet lökringar på marken. Pepp konstaterade att det luktade äbba, och sen var det klart med det. Jag hade köpt köttbullar på vägen dit och så hade jag kampskinnet och pipbollen med. Det här tränade vi: sitta fot med litet uthållighet. Först tittar han upp på mig, sen på nåt annat, sen på mig... Efter bara ett par belöningar kom han ihåg att han skulle titta på mig läääänge - och då blev det bingo: bollen! apport: inte ta bocken fast matte så gott som trattar in den i munnen. Det är han bra på nu. Sen: ta apportbocken på kommando och inte släppa före loss-kommando. Det är svårare, litet kinkigt när matte drar och har sig, men han börjar fatta grejen och tycker att det är rätt kul. Efteråt! hopp: både som inkallning och ut-sitt-hopp-tillbaka. Inget problem med någotdera. passivitet: bara ta det lugnt och inte propsa på uppmärksamhet. Det tar sig. linförighet: närhet i vänstersvängar, inkl. helt om. Ibland går det bra, ibland blir det luft, ibland blir det trängning. Men jag tar hellre trängningen, och det blir bättre och bättre. Kamplädret är en jättebra belöning, men Peppar blir nästan FÖR "på" av det. Jag försöker använda det som extern belöning, bara för att träna honom att hålla fokus på uppgiften, inte på belöningen. När jag hängde upp skinnet på hindret och gick linförighet fram och tillbaka i närheten hade han först väldigt svårt att inte kasta blickar mot hindret, men han har väldigt lätt att fatta vad jag är ute efter. Sist körde vi litet släta inkallningar utan ingång, förbi den upphängda leksaken.
Visst är jag duktig matte?!
En gång till:
Inga dumheter alls, ett sånt duktigt litet pepparkorn!
Sen avslutade vi med en liten promenad, himlen blev mörkare och mörkare men regnet kom inte förrän vi satt i bilen på hemväg.
Visst har han fina öron? I det här fallet betyder de: -Jag vet att jag inte får dra men du kan väl för katten sno på litet! Ibland ligger öronen så långt bakåt att de går omlott!
Minsta barnet tycker att ovanstående vore en lämplig titel på mina memoarer, som jag enligt uppgift ska skriva när jag har blivit gaggit. Blivit? Dags att börja genast, tänker jag ibland! Men tänk ändå - familjen, eller delar av den, sitter och spekulerar bland resor till solen, till hotell med pool och all inclusive och havet runt knuten. Och jag, jag tager en bunt hunddjur och går ut i skogen och vill inte vara nån annanstans alls, i hela världen. Så praktiskt ändå - att vara precis just där, och när, man allra helst vill vara! Det är då jag känner mig liksom religiös bland blåsipporna - hepatica nobilis. Och så finns det anemone nemorosa också - vitsippa. Igår afton tog jag en sån skogssväng med mina småhundar - de var så glada och ivriga redan hemma vid grinden så man kunde inte annat än fnissa. Trots att vi går till skogen så gott som varenda dag är det alltid lika uppskattat. Bara en sån sak! Jazz hade en sån bra dag igår, jag tror han försöker invagga mig i säkerhet. Mycket rådjursvittring markerade han tydligt, men han kom hela tiden när jag ropade eller visslade. Jag har lagt mig till med att berömma honom mycket om han så bara vinklar ett öra mot mig, och det verkar uppskattas. Annars har han ju den egenheten att när jag ropar på honom så stannar han bara och tittar på mig. Han kommer inte närmare förrän jag börjar berömma. Undrar hur han egentligen hade det under sina första månader... Tigger var som vanligt riktigt duktig, men han HAR börjat reagera mer på vilt. Det är inte värre än att han kan sätta av ett par meter men komma direkt när jag hojar, men det är illa nog. Jag vill inte att han ska reagera alls!
"Le mot fotografen" får en ny innebörd. "Varför har du så stora tänder, mormor?"
Tiger är tre-och-ett-halvt år gammal och ändå är han stolt som en tupp varje gång han klättrar upp på en sten. Och det gör han ofta! -Titta vad jag kunde matte, ge mig godis!
-Jaha, och? säger Jazz och kollar om man möjligen kan inspana skogens vilda djur från en sådan upphöjd position.
Igår följde snälla minsta barnet med till skogs igen, fast hon är allergisk så det tjongar om det.
Det här är jag:
Och det här är MINI-ME:
Jag tycker att det är rart att Minsta Barnet, som är en äkta fjortis minus två veckor, inte drar sig för att skruda sig praktiskt och följa med sin lolliga moder ut i leran. Heder åt en sån unge!
Sök i alla fall. Det är väldigt behändigt att träna hundar i en gren som man appselut inte har några tävlingsambitioner i. Vi ger blanka fanken i "raka skick" och "tomslag" och allt sånt - hunden ska: leta, hitta, hämta rulle, springa till matte, visa hittat barn. Punkt slut. Och det gör de med stor glädje och viss finess. Men som den ärthjärna jag är hade jag fortfarande inte framställt/inskaffat en högfriktionsrulle åt Ying, så jag får själv ta på mig att han tappar "rullen" ibland. Annars var di så duttiga så duttiga!
Spänd förväntan!
Full rulle med rulle! Peppens största problem är att lämna rullen för att springa tillbaka och kampa med nåt annat - han vill gärna ha dragkamp med rullen så snart han kommer till mig.
"I skymningen samlas savannens djur kring vattenhålet". Tänk om en krokodil hoppar upp!
Ett jellon som vädrar antilop. Eller en kinesisk knasboll som solar.
Så här ser det ut när peppar tankar i farten: spring genom nåt geggigt, gapa och spring med huvudet sänkt. Voilà!
Man kan springa utan att dricka också. Huvudsaken är att det är blött och att det skvätter. Helst på matte.
Inkallning! Dags att sätta på snören för sista biten hem.
Den här gången kom Ying ihåg vart han var på väg, hela vägen fram till matte. Hurra!
Dagens kval - illblåst! Stackars Ying får vackert hålla sig och sina känsliga ögon inomhus. Jag tog i stället Jazz och Tigger på förmiddagspromenad till klubben där utställning och lydnadstävling pågick. Och där träffade jag en KUSIN!! Det var länge sen - jättelänge sen! Och inte blev det sämre av att hon hade lille Harry med sig.
I min ungdoms dar delade vi sommarstuga med en bunt fastrar och farbröder och deras barn; det var farmors gamla stuga. Inte alltid var det så jättekul att tillbringa helgerna mitt-i-skogen (tyckte jag då). Men så var det ju det där att just den här kusinens familj hade en sheltie som hette Lassie och hade man tur kanske de var där, med hund... Och nu har hon alltså en IGEN, kusinen! Jag kan inte förneka att när jag klämde litet på Harry så kom litet avundsjuka tillbaka igen; jag skulle aldrig orka med en sån pälshund men de är ljuvliga att ta i! Jazz tyckte dock inte att Harry var så där jätteljuvlig; han tyckte att gossen brast i sitt sätt och erbjöd sig att uppfostra honom. Harry blev i alla fall BIR och fick ett HP, och verkade tämmeligen nöjd med tillställningen. Jag tror han är en kille som gillar hejsan och hoppsan och bompa!
En annan bompasak gillar jag:
Nå, det syns inte så väl men - björkarna är gröna!! Sköna maj välkommen!
clipped from www.aftonbladet.se
