Pelleskop-livet

På promenad idag såg jag: tussilago, lärkor (mer hörde än såg), tofsvipor (på litet avstånd, dessbättre. Di e såna hulliganer!).
Flera personer tyckte att hundarna var så söta och duktiga. Alla fyra!
Jag får väl leva på det ett tag!

Tiger letade patronhylsor för första gången. Jag visade på en sådan och berättade att det var just den sortens artikel som gick att panta idag. Sen letade han 2 x 8 hylsor. Och det gick så bra så bra så bra!
Peppar letade spårapporter enligt samma metod, och med särskild emfas på fint hållande och bärande. Nemas problemas där heller.
Jazz och Ying fick först göra vad som helst med några kartonger. Jazz var som vanligt full av idéer - initiativrik är hans mellannamn. Så icke Ying... När Jazz hade gjort allt tänkbart (och en del som föreföll otänkbart) med kartongerna fick Ying träna ensam ett tag. Jag bestämde att Ying skulle stoppa huvudet i kartongen. Detta insåg Ying raskt och sedan ådagalade han avsevärd energi och uppfinningsrikedom när det gällde att lura av mig godis utan att stoppa huvudet i kartongen... DUM är han inte, bara eljest.

The Chic Chinaman, a.k.a. Yingis-Pingis ska ställas ut i Västerås 25 april.
Domaren har själv fött upp och framgångsrikt ställt ut pejer, har numera tibetansk mastiff och sägs vara bra med hundar. (Man tycker kanske att det sistnämnda borde gälla alla hund-domare men ack! så är icke fallet.)
Bara det nu inte blir domarbyte till nån svensk rackarns allroundare som föder upp västgötaspets eller nåt!

Igår regnade det på dagen så Jazz kom inte ut på en riktig promenad förrän på kvällningen. Och då var det litet ruggigt och olustigt ute så han fick ha tröja på sig.





Här kan man tala om l'heure bleue!! Jazzens tröja är blå-vitmelerad och halsbandet är mönstrat i olika blå toner och vitt. Och så blå skymning på det!

I förmiddags tog jag terrierpojkarna till Hemliga Klubben och tränade litet. Där var a) lerigt och b) blött. Men framför allt ROLIGT, sa gossarna.



Peppar börjar också förstå det där med rutan. Jag gör en ruta som är långsmal, som en korridor, för att de ska lära sig att gå in mellan de två främre konerna.



Det kom vatten i pipbollen så ett tag sa det bara: pfft, slurp. Stor besvikelse! Men matte kunde klämma ut vattnet och bollen pep igen med stor iver.



Tigg försökte stå på så få ben som möjligt - han brukar inte vara pimpinett av sig men idag var det visst alltför moddigt. Och bollen kändes inte riktigt hygienisk att ha i munnen, hävdade han.



Mattes tassar blev inte heller så hygieniska precis, av att hysta guckiga bollar. Sen måste man ju stryka håret ur ansiktet och den sorten - en hastig titt i backspegeln när jag skulle fara hem gav vid handen att jag såg ut som hej-kom-och-hjälp, i större utsträckning än vanligt.



-Hallå? Bollen? Kasta då!



-Hungrig!



Indiannamn: Lortfot.



Peppar har en ordentlig "blånagel" på ena framtassen. Kan DET vara orsaken till hans hälta?






I ett desperat försök att få bort åtminstone det yttersta geggamojjalagret fick kobojsarna sedan leka en stund i agilityhagen. Jaja, jag vet jag VET att agilityplan inte är en lekplats, men just nu, med fullt av snö och inga hinder där så tyckte jag att de kunde på yra runt en stund.

Di hemmavarande ätteläggarna fann mig sittandes i soffan, betittande - skidskytte! -Men mamma, då! sa ongarna. -Sitter du och tittar på SKIDSKYTTE! Man kunde ackurat tro att de hade kommit på mig med att se erotisk film mitt på blanka söndagseftermiddagen.
Men det är roligt med skidskytte - det är så mycket som kan gå fel. Och så många som verkar bortkomna i snöyran.

De e mycke nu, som det så vackert heter.
I söndags var det snöstorm, var det. Jag var SÅ glad att jag inte hade anmält Peppen till lydnadstävling. Såväl tävlande som funktionärer doldes av ett ilsket vitt täcke.
Igår var det vackert som en tafla (inte en av hr Strindberg). Blåblå himmel, soligt, inte en vindpust - ljufveligt, med andra ord.
Idag strilar det, ömsom vitt och ömsom vått.
Skarevasåhär?!

Även i övrigt är det mycket.
Vad det är, det är PARTICIP (pardon my French). Och ska det inte vara aktiv avslutad så ska det vara passiv nånting annat i kortform eller långform och i ett kasus som överensstämmer med hufvudordet. Är det riktigt nödvändigt, det, frågar man sig. Och vilket j*kla huvudord, det kan inte katten veta vad som är huvudord i de långa haranger jag har att brottas med. Bråttom också.
Sicken en TUR att jag ska till hospitalet i morgon - åtminstone hjärtat behöver vara tip-top inför dessa utmaningar!

Ja, och så är det ju konståknings-VM också. Fatta att man har det tajt!

Bilderna då? Tja, litet nytt, litet gammalt, litet knasigt. Håll till godo!

Äsch, vad tusan - det är ju vår!
Vi tar en till; några filurer från Piter. Obs! snygg tonartshöjning på slutet!



Gammalt, men LIVAT har vi här. Om man har jättebråttom och är tokstressad ska man lyssna på detta!

Litet vårglad musik att glädjas åt.
Trevlig helg, alla!

Nästa lördag (eller är det söndag?), 27 mars, är det träningsdag på klubben. Hela långa dagen mellan 9 och 16. Det låter liiitet intressant, men jag tror att jag hoppar över ändå. Jag orkar inte hålla intresset uppe en hel dag och dessutom innebär det naturligtvis en massa tid i bilen för den aktuella hunden.
Men om nån annan inte har observerat det, så titta här - det blir säkert kul!

I kväll var det dags igen för en liten "spring"-tur. Man går en del, lubbar en del, flåsar en hel del. Busar med medföljande hund rätt mycket. Idag var det Peppar.
Men när vi hade kommit en bit på väg tyckte jag att Peppar liksom taktade i travet. Och när vi gick sakta en bit så han skrittade haltade han!
Det verkade som det var höger fram som var problemet, och då han också var ställd åt höger hela tiden blev det ju extra belastning på det benet. Så jag försökte ha honom på min högra sida i stället, och då blev han rakställd och haltade mindre. Men taktade, som sagt.
Nu har jag masserat igenom honom ganska ordentligt och det verkar nog vara själva tassen som är problemet...
Usch, måste kolla ordentligt i morgon i dagsljus, vill inte att min lilla pys ska ha ont, heller!

Idag har jag varit ute med hundar i olika konstellationer i sammanlagt 6 timmar. I solen var det varmt och skönt, men från lunchtid blev det ganska molnigt, småblåsigt och elakt kallt. Och halt är det, så man kan bli nervös för mindre! När jag skulle hämta Minsta Barnet från träningen bestämde jag att nu var det dags, nu skulle det ske, nu var det VÅR: JAZZ fick följa med för litet träning! Oj, vilken glad liten pinne när han förstod att det var bara HAN som skulle få följa med matten! Massor av torkad blodpudding fick han sen för sina uppvisningar i allmän koncentration och hyfs, främst. Härligt ändå, att det ändå går mot dvärgpinschertider!

I förmiddags var det så vackert väder och båda de hemmavarande barnen var hemmavarande - skolfritt. Så jag tog två terriorister och for till klubben för litet Seriös Träning!
En i taget blev uppbunden på verandan i solen, med liggunderlag, medan den andra blev tränad. Dryga kvarten träning för Tigg, knappa kvarten träning för Pepp.
Fast nu börjar Peppars förmåga till koncentration att utvecklas, han jobbar på bra riktigt länge.
Och han är så GLAD!!
Att Tigg är en jobbmaskin är ju känt, och Peppar är inte alls likadan, så är det inte. Han är mera loj och kan gärna ta det lugnt mellan varven. Och i själva varven också.
Men för sin Mamma ställer han upp!
Han är verkligen så positiv och vill så gärna göra mig den lilla glädjen, och göra det bra också.
Visst är det så man blir rörd?
Han är finfin min svarta mördarhund, mattes kalleankahjärta.
Lilla fina Peppen.







Bilderna är från förra våren, men de är sig rätt lika, mina lunkentussar.

Idag har det hänt - årets första springtur är företagen! Nåja, spring och spring - litet lubb och litet trask och litet lubb igen. Dock rustad i värsta stassen. Ni vet sån där som man ser ut som en funktionsfläskkorv i. Ying ledsagade mig så han fick sig en duvning i "nära utan koppel" och skötte sig faktiskt över höfvan. För att vara en pej, alltså. Dagens fråga är: kommer jag att kunna vältra mig ur sängen i morgon?

Idag fick jag maken att följa med på hundpromenad!
Jazzen fick en joggingduvning (i 4 minuterstempo) av Äldsta Barnet redan otillbörligt tidigt i ottan eftersom Minsta Barnet skulle skjutsas till träning. Orsakssambandet är måhända inte glasklart för alla, men å andra sidan är det ju inte relevant heller...
I alla fall - der Jazznik var sedan geschlagen. Hetere - inte!
Och Tigerns små korta krumma ben ville vara hemma och se slutet på Love Story, men maken å jag å Ying å Peppar tog en promenad. I mer än två timmar!!
Bara en gång halkade jag omkull, nästan en breakdancevurpa blev det. (Inget brutet.)
Solen sken från en klarblå himmel och maken pep inte alls, bara traskade på.
När vi kom hem hade Stor o Liten framställt köttbullar med gräddsås och kokt potatis. Detta var en extra stor bragd då det större kockämnet är vegetarian sedan typ forever och det mindre ämnet därmed fick provsmaka oerhört många gånger.
Det var smaskens! Och än har vi hemkörd (inte hembränd) lingonsylt kvar. Till och med rivna karotter hade de tänkt på.
Sickna ungar!

I morse var vi i vanlig ordning småtrötta, men solen sken och jag tog mig i kragen och gossarna i hampan och tänkte ge mig ut.
Så blev det emellertid inte riktigt, inte genast, för Jazz sprang in i en skida på väg nerför trappan (ovanliga trappen för den vanliga kom vi inte åt för äldsta barnet målade), blev arg och for på första bästa. Så att Tigg och Pepp nästan gick i taket av exaltation och - nåväl, Tiger fick stanna hemma och tycka synd om sig. Di övrige tre fick en lång trevlig promenad med en arg matte. -Nu håller ni er i skinnet, fräste jag, och de insåg faktiskt att jag menade allvar.
Peppar fick springa ganska mycket lös, han är en ängel den hunden. När han inte är en liten svart satan, förstås.

På eftermiddagen fick Tigg följa med och hämta minsta barnet efter träningen. Alltså i god tid så vi hann med ett träningspass.
Jag började lära in visselsignal för "sitt" och tjo! vad det gick galant! Sen litet skall, apport och framför allt framförgående (haha). Jag har börjat om från början med detta och det går riktigt bra. Kriterierna nu är att han ska söka sig in framför mig och sen gå ut. Tidigare fick han gå ut i koppellängd rakt ut från fotpositionen, men nu ska han alltså tvära in och komma precis framför mig först, fast förstås utan att göra krokben för mig! I alla fall går det bra, tycker jag.

Och så slogs jag av hur himla skojigt det är att träna hund! Bara träna saker vad-som-helst. Om man har en glad hund förstås.

Med Min Egen Dator hemma igen kan man hitta ett och annat. Det här, till exempel:



Föräldrarna när de gifte sig. Som små praliner att äta opp!



Spralliga mellanbarnet som jag inte har sett sen i julas.



Söt så man kan äta opp henne också. Om man törs, för hon är både stark och snabb. Och SMART!
Mamma saknar!



Andra sötsaker. Kakor och tigrar. Hos föräldrarna. Hos mig finns det aldrig så många kakor, för dem äter jag omgående upp. Tiger vill hjälpa till.

Jag har fått hem min dator. Jag har - äntligen - övergivit explorer och funnit lyckan med firefox. Jag har, kanske, lärt mig att använda clipmarks. Testing testing.

Jag började ju träna Tiger i skall.
Det skulle jag inte ha gjort.
"Apport" inleds med en skallserie, sen apport.
"Rutan" utgörs i sin helhet av en skallserie. Och en till.
Suck.
Är det inte det ena, så är det det andra.

Häromdagen träffade jag en hunddam. En PRATSAM hunddam. Och sällskaplig.
Själv är jag inte så sällskaplig precis, jag försökte gå i alla möjliga krokvägar hem för att slippa undan, men hon sa glatt: -Jaså, ska du däråt, ja där kan vi också gå.
Lättpratad var hon förstås, jag kunde nog inte ha fått nån syl i vädret ens om jag hade försökt, och kanske var det därför som jag var så innerligt lätt att fråga ut. Det blev liksom tredje graden direkt.
Mitt i svadan kom helt plötsligt en fråga och jag bara svarade - jag lämnade till och med ut mitt telefonnummer i blotta förskräckelsen. Hjälp!
I alla fall - mitt i pratsjukan lyckades damen på något sätt få fram att jag är gift - och då hajade hon faktiskt till och blev åtminstone halvtyst ett par sekunder. Sen mumlade hon, liksom för sig själv: -Jaså, du är gift. Ja det kanske går bra ändå.

Undrar vad som går bra ändå. Undrar om jag ska vara litet rädd nu.
Det är inte utan att jag är det, redan.

När jag tar mina promenader med gang-o'-four så händer det allt som oftast att någon kommer fram och vill hälsa. Är det "bara" en människa så går det oftast för sig, bara jag får lugna kreaturen först - jag vill inte att de ska tro att de bara kan skutta fram och hälsa på vem som helst utan att fråga om lov först. Lär de sig det så börjar de snart att ta egna initiativ i den vägen och så får matte på skallen av den hundhatande delen av allmänheten.
Men så har vi de här gynnarna som kommer med ett eget ludd i snöre, gärna flexisnöre, och säger att lilla Pluto, han är då så snäll så snäll och hundar MÅSTE få hälsa. Eller lilla Karo som är bara tre månader och absolut måste få lära sig att hälsa på andra hundar. Underförstått: får inte lille Karo hälsa på mina bastarder så är det MITT fel om lille Karo växer upp till ett hundhatande monster.
Men, men, mine käre vänner: det är av min GODHET som inte era jurr får skutta fram och hälsa på mina jurr.
Mest i alla fall.
Det är ju så att Ying, Jazz, Peppar och Tiger må vara villiga att äta upp varandra när de är för sig själva, men kommer det en utomstående hund, då är de en FLOCK! För att inte säga ett GÄNG, eller en MOBB.
Ying är snäll, Jazz är fånig, Tiger bryr sig inte så  mycket och Peppar är förvirrad. Om det vill sig illa kan det gå så här: Ying vill hälsa på sitt konstiga sätt, Peppar tror att Ying säger "nu klipper vi den!", Jazz bits gärna om nån annan gör det och Tigg - tja, han är ju grävlingsdräpare.
I BÄSTA fall slutar det med att Pepp och Tigg börjar slåss.
I SÄMSTA fall slutar det med att lilla luddet Pluto blir till köttfärs.
Och tro inte att några valplicenser gäller i det här fallet - det kan bli lika mycket kortslutning för det. Kanske inte den erfarenhet man vill att lille Karo ska få av andra hundar...
Sen är det ju så här också: gå själv med en knippe om fyra unga hanhundar och känn efter. Det gäller att ha pondus, och veta vad man vill. Jag KAN inte låta de få hälsa på alla och envar, varken hundar eller människor, för det stör vårt "flow".

Så var det med den saken.
De är inga monster, mina hundar, men de är några stycken, de utgör en sammanhållen flock och det är jag som bestämmer.
Tack för det.

Idag var jag, efter tre månaders uppehåll, på tisdagsträning igen.
Och det var VÅR!

Igår hamnade jag och Peppar på möte på brukshundklubben - ett möte om hur vi ska bli fler medlemmar. Hur kursdeltagare ska bringas att bli kvar när kursen är slut. Ja, ni vet.
I alla fall - summan av kardemumman är precis som i barnets sportklubb: vi måste ha fler medlemmar för ekonomins skull, men de får ta mig tusan inte ta någon resurs från kärntruppen.
Hur man än lindar in det så är det så det är, och då sitter man ju på pottkanten.
Tja, det var bara det.

I måndags skjutsade jag minsta barnet med gepäck till skolan för vidare befordran till Falun. -Jag vill också åka till Falund! gläfste Tiger. -Det heter inte Falund, det heter Falun. -Finns det köttbullar i Falund? Sålunda förlöpte Tigers och min konversation när vi for vidare till klubben för litet träning. Det var lääänge sen, och Tigern tjöt och hojtade när vi kom fram. Sen blev han litet fundersam för vi for förbi parkeringen och åkte bort till ridklubben i stället. Bättre plogat där, och en lagom rastningspromenad till hundstället.



Det var snö på fel ledd, förutom mängderna på marken, och såväl mössa som hår höll på att blåsa bort, men vi fick till en rätt bra träning ändå. Fast inkallning med ställande - näe, det GÅR inte!!



Mycket snö på taket över verandan.



Mycket snö överallt, faktiskt. Det nedra busvädret gjorde att det kändes mindre nöjsamt att ha minsta barnet på en buss till Falun(d), men hon kom fram i god ordning.
När Tigg och jag kom tillbaka till hästparkeringen ställde jag upp en ruta och skickade in honom - BINGO! Sen en till och det gick lika bra det. Hurra!

Tisdagen förlöpte med bara tråkiga promenader och frysning. Den spänning som gavs var att försöka slänga b*jspåsarna:



Man får klättra och kava och så gott som alltid slutar det med att man sjunker till gr*nen ned i drivorna och därmed får snö i kängskaften. Låt oss se det från den positiva sidan: man kan vara glad att man inte är rullatorbunden...

Peppen var inte särskilt uppåt i onsdags och torsdags - han hostade till ibland och kändes frussen. Litet dysterkvist också - han är nog alldeles förbaskat trött på snö och kyla.



Detta kanske förefaller vara en märklig illustration till begreppet vesen hund, men allting är ju relativt! Vädret var på värsta sportlov-i-fjällenhumöret - matten har fått solbränna med mössgräns i pannan. Och det är ju en smaksak om man tycker det är snyggt eller ej.



- INTE UTAN MITT TÄCKE! säger Jazz inför varje promenad. Ibland inte med täcket heller...







Skaren är en förtjusande uppfinning tycker Tiger. På onsdagen upptäckte han att han, och uteslutande han, kunde springa jättefort ovanpå skaren utan att trampa igenom. Därmed rusade han förbi de andra mickaboerna som tvangs att pulsa. Så Tigg for förbi dem som en skottspole, stannade tio meter framför och vände sig mot dem för att brista ut i ett högst retsam gläfsande. Salighetssak, sa Tiger!



På torsdagen var det kallt, kallt så jag tog bara Tiger och Ying på långpromenad i skogen. Två timmar i bara halvvägs upptrampade spår. Matte dog nästan. Tigern har blivit så slank så jag måste sy om hans matrixrock snart - magbandet sitter för löst. Tyvärr sitter ingenting för löst kring min egen mage.



Min egen lilla snuskhummer.
Jazz och Peppar fick en påklädd stadspromenad på en timme - de var ganska nöjda med såpass.

Så igår, fredag, var det alldeles strålande igen. Tio grader kallt på morgonen men solen värmde så gott och det blev strax alldeles drägligt. Jag var en slö matte och kom ut först runt 11-tiden - då med bara Pepp och Jazz för jag tyckte att de förtjänade litet skojs efter en kall och trist vecka.




Peppen får gå lös både här och där för han är en Pålitlig Typ. Jazz måste vara fjättrad. Han är en synnerligen Opålitlig Typ.



Nu kunde Jazz också gå, eller rättare sagt springa, på skaren. Inte jag, däremot. Bara styckevis och delt fanns det nån stig att gå på, i övrigt måste jag kämpa mig fram i tyst förtvivlan. Ibland måste jag lägga mig ner och vänta på döden. Men den kom inte, och till slut var vi ju hemma igen.

Då var det dags för nästa busgäng - en koppelpromenad för "Who? Me?", även känd som Ying, samt lillfjanten. Vi började på kyrkåsen.



Det var riktigt glad-väder; vi träffade så många människor som strålade i kapp med solen. Inte en enda surmurkla, faktiskt!



-Släpp kopplet, fruntimmer! säger Ying.



Nästan som i fjällen.



Egentligen är snön hur djup som helst, det kan man inte tro när flugviktaren Tigg tassar omkring ovanpå den.

På hemvägen larvade sig Ying som vanligt och slank ur halsbandet upprepade gånger. Inte för att det gör nån skillnad, han traskar efter ändå, i sin egen takt. I alla fall, vid ett tillfälle lockade jag på honom: -Ying, kom då dumma hund. Hörru - jingjingjing! eller nåt sånt. Samtidigt mötte vi en grupp om tre små kinesiska (med reservation för felaktig nationalitetsbestämning) damor i 25årsåldern. Och när jag sa "jingjing" eller vad jag nu sa så tittade på mig med stora ögon och runda gapande munnar, så tittade de på varandra och slog händer för munnarna och började fnittra, nästan dubbelvikta. Jag undrar SÅ vad jag egentligen sa!

Nu hoppas jag innerligt att jag den kommande veckan ska vara frisk och pigg som ett veritabelt yrväder och med lätthet orka traska runt med fyra flåbusar på en gång. Som det har varit denna sista vecka har jag större delen av tiden varit mera död än levande!

Titta så fin bild på Sigrid i tröjan! Och nästan ingen snö har de heller!