Pelleskop-livet

Dagen har förflutit sålunda:
Skogspromenad på en dryg timme, vila & svalka, spårläggning åt Tigern, hämta andan, utfärd till Alster och promenad i dito-dalen.
Vackert!
Och badmöjlighet, sa Tigern!














Så hemfärd inkl. inköp av Hallonsoda (värmlänningarne verkar inte ha fått upp ögonen för en sådan nymodighet som Sockerdricka. Suck.). Sudoku för min del och fotboll för makens. När det föreföll som om Segern var Tryggad (Tysklands, förstås) och man kunde sluta bita på naglarna var det dags för Tigrou att gå sitt lilla spår.

600 meter, toktorr terräng, brant upp och ner, 3 timmars liggtid.

Hur det gick? 10/10, förstås!

Å, det här är ROLIGT! Och mycket mycket billigare än att köra riktig polaroid...

På lingonröda tuvor och på villande mo, där furuskogen susar sussilull och sussilo...

Så gick jag och sjöng för mina tre fyrbenta vänner Ying, Tiger och herr Olsson på morgonpromenaden.
Jag är visserligen inte i Småland, men jag är i Värmland och det må jag då bara säga att: Ack, Värmeland du sköna! (fast hur var det: Var Moldavien originalet eller var det Värmland? Kanske Värmland var Moldavien?)

Maken och jag är på helgbesök hos mellersta mellanbarnet och ungen bor ju i den vackraste av alla vackra skogar - jag är alldeles kär i nejderna hon har runt knuten!!





Se bara! Hela terrängen skriker: -Lägg ett spår!! Lägg två!

Och igår la jag också ett spår åt Tigern. Då hade det precis skurat på ordentligt så jag var dyngsur rätt igenom efter läggandet.
När det var dags att ta spåret, 1,5 timme senare, var det knöktorrt i backen igen, och spåret gick i kringelikrokar över bergknallar och genom höfthögt blåbärsris, men lilla Tigerungen levererade i vanlig ordning. Ååå, vad han spårade bra, nosen i backen som om den var fästad vid ett litet räls. Han går så mycket mera "lagom" när det är riktigt svårt, men några problem hade han inte. Utom på ett ställe - jag hade tagit ett jättesteg uppför en brant sten och där kom han inte upp! Efter några försök blängde han över axeln på mig och gav några skall: -Hjälp till då! En liten knuff i rumpan och sen var det lika bra igen - han blir inte det minsta störd av såna små oväsentligheter. Duktig kille! Idag ska jag lägga ett spår till, och det ser inte ut som det tänker börja regna.

I övrigt blir det mycket promenixer i den fina naturen. Barnet arbetar i helgen så vi vaktar Olsson och slappar. Hussen slappar med att se på TV, jag slappar med att gå ut och gå. Ying och Tiger är med oss här och alla tre hundarna sköter sig bra, fast det märks att mina kusar inte är vana att ha grannar inpå väggarna...





Nöjesliv! Man behöver inte gå in, man blir glad av bara namnet! Förresten ser det högst igenbommat ut...



-Hur mycket tänker husse äta egentligen?! Ska vi inte få nånting?!



Rödmosig o grann efter en skogstur. Nu blir det högläsning ur en bok om Kata Dalströms liv och leverne. HON var en vildbasare hon! Obs! Notera pudeln i bildens nederkant.



Igår kväll kom jag i vanlig ordning litet vilse. Jag hittade en behändig liten stig som emellertid strax blev mera liten än behändig och till slut alldeles försvann. Uppför stup, och nästan nerför desamma baklänges enär jag hade skrudat mig i alldeles hala guldskor (och, som synes, blommig klänning inkl. stärkt underkjol). Till slut fick vi bana oss väg genom ormbunkar och slybemängt gräs i samma höjd som jag för att slutligen klättra över ett vägräcke och komma åter till civilisationen. GISSA om vi hade hämtat fästingar!



Sen styrkte vi oss med jordgubbar-maränger-vispgrädde, men ungen är betydligt sötare än jag och får därmed representera även mitt smaskande.

Idag tänkte vi oss en liten sväng till Frödings Alster. Och så litet spårning, förstås!

Ingenting fungerar. TV:n visar bara fotboll. Mitt huvud känns som en fotboll. En sparkad. Hundarna har tråkigt men orkar ingenting. Det är fullt av mygg. Jazz har myst med mig så jag har scaliborkänningar i hela ansiktet. Ying har snart fällt klart. Tiger och Peppar är hungriga jämt.



Ja, jag sa ju att jag har litet tråkigt!

Redan 7.15 i morse befann jag mig i skogen med fyra vilddjur, för det tänkte bli en varm dag. 12 timmar senare tog jag ut Tigern i egen hög person; bara han kändes tillräckligt värmetålig.

Nu har jag läst och hör en del om Tic-Clip, ett nytt sätt att slippa fästingar.
En liten bricka som är "laddad med bioenergi" och som fästs vid hundens halsband.
Inga kemikalier, inga batterier - no nothing!
Men hur gör man när man laddar nåt med bioenergi? Jag skulle vilja se fabriken!
Men jag önskar att det är sant, och att det fungerar jättebra.
Nån som har provat?

Ikväll kom Äldsta Barnet och Jazz hem igen från sina vådliga efventyr i Wermland.
Jag har fått fler pussar av Jazz denna afton än jag sammanlagt har fått av honom under hela vår bekantskap.
Skönt att ha lilla råttan hemma igen.
Och stora råttan också, förstås!

Idag var jag en så tråkig och trist matte som bara ville läsa och fundera och inte aktivera hundar ett smack.
Förresten var det varmt också, särskilt på Peppar...
Men på kvällningen lät jag mig inspireras av Monica och slängde ut ett gäng pryttlar på gräsmattan för inhämtande av en hund i taget.
Sakerna var sånt som: en bok, ett fodral till ett kassettband, en stålvisp, ett armbandsur, en portmonnä, en ganska stor plåtdosa med nycklar i, en liten tom plåtdosa, en grytvante, en stor pipig igelkott, en kontakt... Ja, allt möjligt som jag hittade vid ett raskt svep genom de nedre environgerna i huset.
Sen stängde jag in Pepp o Ying och lät TIGERN komma ut och plocka.
22 saker hade jag hybbat ut, och 22 saker hämtade Tigern in, med snygga galoppombyten och stolt krök på nacken som bonus. Den äckligaste grejen var plåtburken med nycklar in - först försökte han fösa och sparka den till mig, men så tog korvsuget överhanden och han tog den i munnen och galopperade i mål. För det var falukorvsbitar som sold.
Tiger hade nog med lätthet orkat 22 pryttlar till...
Sen blev lilla vita inlåst och Peppen fick komma ut.
Peppen hämtade EN sak, en boll som inte jag hade lagt ut, och sen stöp han i gräset.
Med litet övertalning hämtade han sen totalt 10 föremål, men fort gick det inte... Och han blev helt SLUT, sa han!
Men det bästa sparar man till sist, så då hade jag Ying kvar.
Den gossen vet man aldrig var man har.
-Leta hämta! sa jag, och försökte låta mer optimistisk än jag kände mig.
Och Ying SPRANG ut och hämtade igelkotten, och SPRANG tillbaka till matte för avlämning och betalning, sen SPRANG han ut igen och hämtade grytvanten - ja, Ying var på sitt strävsamma glada humör idag!
Men ändå - man börjar känna sin lille pappenheimare, så efter 4 föremål bröt jag och jackpottade i stället. Med Ying ska man ALDRIG tänka: men nu jobbar han ju så bra, EN gång till bara! för det är då det blir dumt och trist. Så både jag och Ying var duktiga!
Men summa summarum alltså:
Tigg: 22 saker (med utrymme för minst det dubbla)
Pepp: 10 saker (nätt och jämnt)
Ying: 4 saker (men jag bröt).
Intressant.
Kanske man skulle rita en graf...

När jag låg för döden (trodde jag) på hospitalet fick jag bud (mer än hembud, alltså) om att det var avslutning på tisdagsträningen på kommande gissa-vad-för-en-dag, alltså: tisdag. Fast då låg jag ju fjättrad vid en droppställning och kunde inte komma.
Nu är det emellertid så med tisdagsgruppen att de är så in i baljan ENVISA, så jag tänkte att det kanske var nån där idag ändå, trots alltså det formella avslutet. Och så visade det sig att de hade avslutning idag OCKSÅ!
Förra  gången var det avslutning med tårta, den här gången var det avslutning med smörgåstårta.
Nästa vecka blir det väl avslutning med trerättersmiddag och dans, antar jag.
Nåväl, det bidde ingen smörgåstårta för mig, men Tiger anmälde sig. Och fick avslag.
Peppar var duktig och tränade bra, fast det var VARMT sa han.
Flera nya hundar fanns på plats; en liten schäfer, en liten dobermann, en liten borderterrier. Peppar hade chans att äta upp borderterriern men avstod visligen.
Ville var inte vis ett dugg utan mopsade sig mot alla och envar, men Peppen har blivit så blid, han.
Tiger är inte blid, men han är i alla fall inte farlig, bara fånig.
Sen åkte vi hem.
Ikväll har jag sytt nästan en hel klänning. Blommig, inte rutig.
I morgon ska jag nog sy en rutig.

Idag tog jag kvällsturen med bara Tigern - det var hans tur att få litet kvalitetstid.
Men STORT SVÄRORD vad med mygg det finns! När jag blev nödgad att stanna för att knyta skorna blev händerna alldeles gråluddiga av en rörlig massa - bara mygg! Och de satte sig på ögonlock och i näsa...
Vi träffade vår vän Jägaren. Han hade igår lagt och sedan med hunden gått blodspår i ett träsk - det var så mycket mygg att han nästan hade övervägt att gå över till "sån där hundhoppning"! Och han är ändå en Hårdför Gosse, vår Jägare, med antydan till norrländskt idiom och det hele.
Som tur är så är jag för tillfället fullkomligt STAGAD med kortison; en dunderdosis som ska trappas ner så sakteliga under en dryg månad. Därmed blir det inga stora blaffiga kliande myggbett som förstör nattsömnen.
Men som det var i skogen i kväll var det panik ändå. Till och med Tigern hemsöktes!









Och vet ni - om en vecka kan man plocka riktigt präktiga kantareller!!

På vårt hus finns en balkong anbringad.
Från början var där bara ett spetsigt tegeltak över bron, det har jag sett på fotografi och det såg korrekt och trevligt ut.
Sen klämdes liksom en skokartong fast på övre planet. Vackert blev det inte.
När maken målade om huset för några år sen passade han på att stajla om balkongen så den blev åtminstone dräglig att skåda, mindre låda, mera hönstransportbur.
I alla fall är denna balkong så gott så aldrig nyttjad.
Tanten och farbrorn som bodde här förut brukade sitta där och dricka grogg på sommarkvällarna, berättade tanten. Grogg, det låter rejält. En elak tunga sa att det var inte bara på balkongen och inte bara på sommarkvällar som den farbrorn brukade dricka grogg, men det hör inte hit.
Vi har hur som helst inga möbler på vår lilla balkong. Har man möbler på den får man ha dörren stängd ELLER öppen hela tiden, eftersom förflyttning av dörren knappast kan äga rum om man inte först kastar ut möblerna på backen. (Balkongdörröppningen är TRÅNG!)
Men idag, idag låg jag och brynte mig på balkongen. På ett täcke och med en bra bok, en sommarbok. INGEN KAN HEJDA DÖDEN. Prima läsning. Badvikar, hallonbuskar och ond, bråd död.
Solen sken så jag nästan kippade efter andan - och vips dök några snälla moln upp. Bara för att försvinna just precis när jag var redo för en duvning med fulla luman igen. Som sagt, vilket flyt!











Men Å, vad jag skulle vilja bo i ett hybble på landet nu!

Uppe med tuppen, närapå, igen! Idag fick Yingis också följa med; han måste hämta några nya fästingar, påstod han. En fästingremontdepå driver han, i min säng.
Men bortsett från såna små kryp var det en härlig promenix - inte en kotte inom synhåll nånstans förrän på hemvägen då vi gick förbi Maxi. Där fylkades allmänheten redan...















TITTA BARA! HUSSEN följde med på morgonpromenaden! Och det behövdes bara liiitet pip och gnäll. Samt att han fick stoppa in byxbenen i strumporna...

På kvällningen tog jag de vindmotståndskraftiga hundarna och for till klubben för en stunds träning.
När jag svängde upp på parkeringen började de skrika och banka med tassarna i burgallren! Träningsnarkomaner.
Om själva träningspasset kan man emellertid säga: hellre än bra. Och det gäller oss alla tre. Två fyrbenta var helvilda och ville så mycket och en tvåbent var litet trött och vimsig. Men GLADA var vi alla tre! Och vi hade roligt!

Sen tog vi en aftonpromenad på militärens område. Det var kallt ikväll, bara 12 grader och så vinden på det. Skönt promenadväder men ruggig blev jag.
När vi kom hem blev ett litet aftonmål bestående av nyponsoppa och kardemummaskorpor (japp, säger dietisten)  precis pricken över i! Ett par ostskivor var till alla tre hundarna tyckte de var sammalunda.

I morse blåste det så taket höll på att flyga av. Lilla Ying fick vackert stanna hemma men terrierpojkarna och jag stack till skogs redan kl. 8.
Jag känner mig som en skurk när Ying inte får följa med - hur förklarar man för en pej att det är för att inte hans ögon ska råka ännu värre för?
Som sagt - det blåste! Men det var friskt och fuktigt och alldeles, alldeles --- underbart! Och i vanlig ordning så här års går jag och grunnar över alla som envisas med att åka utomlands. Nu!
Min reslust ser ut så här (om nån vill giva mig en slant):
Paris sent i oktober/november. Fortfarande skönt att sitta på trottoarserveringar med värme ovanför. Fortfarande gröna träd. Seine rätt sömnig. Lagom mycket turister, lagom mycket Parisare, lagom fullt på metron. Paris-lukt!
Sankt Petersburg när som helst, men tänk februari! När shapka faktiskt är en nödvändighet och Neva skriker efter Rasputin - igen. Man kan slinka in på ett kafé off-off-nevski, och beställa varma bakverk som man inte vet vad de är för SÅ bra är inte ryskan. Strosa i bokhandlar. Äta guckig sallad och höra ryska över över överallt.
London i april. Har man tur kommer en värmebölja och alla citymänniskor hyr stolar i parken på lunchen och blir illröda i sina ansikten. Nästa dag är de tillbaka, lika vita, obrända. Ett mysterium.
Men så här års - nä tack, jag stannar hellre HÄR, i sommarkylan. För det är Så Vackert!

En riktig junidag. Smådurigt, svalt.
Så mycket luft. Fuktig luft.
Skolbarnets första lovdag - avslutningen klarades av igår kväll.
Ikväll skumparty! För sommarlovsbarnet, inte mig.
Jag är nöjd ändå.

Jag läser ett inlägg hos Suvi om hundannonser på Blocket, och hon har som vanligt tänkt igenom och analyserat på bästa sätt. Så gör inte jag.
Jag läser en hundannons på Blocket och tänker "Näe! Den måste få komma HIT!" Jag tror alltid att jag kan rädda alla hundar, men det är klart att jag inte kan. Så jag försöker hålla blicken från såna annonsfora.
Men annat i samma stil snubblar man ju över, som det här med smuggelvalpar. I bananlådor i garaget, och sen måste de avlivas. Arma kräk, så korta liv. Hoppas att nån gav dem en vänlig klapp och ett snällt ord innan de dog.

Vi har så bråttom nu för tiden; allting ska vara Instant Satisfaction, som det heter på nysvenska. Alltså: jag vill ha en hund och det ska vara en chihuahua och jag vill ha den på lördag för då är jag ledig. Eller: en amstaff skulle vara cool att kasta frisbee till i sommar, kan jag hämta en ikväll?
Vi har blivit så vana att kunna styra och ställa så vi inte ens reflekterar över kötider och vänta och se längre, då vänder vi oss bara någon annanstans.
Jag läste om karriärparet som hade en lucka på 12 månader där det skulle passa dem att få barn så de fick infertilitetsbehandling liksom proaktivt, för att vara på säkra sidan. Måste ju hålla tidsplanen!
Men si det där med att vänta, det har sina fördelar. Då kan man tänka över om man kanske inte har det bättre som man har det, utan hund (eller unge...), eller om det kanske finns nåt annat som man hellre vill ha...
Intet är som väntanstider, som skalden skrev. Det ligger nåt i det - använd den tiden.

Jazz och Äldsta Barnet har kommit fram till Karlstad, tillsammans och i ett sammanhang.
Puh!

I morgon skall Äldsta Barnet fara dit där pepparn växer (inte våran peppar, annan peppar, sån peppar som växer i Värmeland) för att därstädes pussa litet på sin något mindre syster samt sedemera vakta dennas vän Olsson under helgen.
Och JAZZ ska följa med!
Våran lilla Jazzbacill ska ut och åka tåg och göra världen osäker!
Det känns nästan som när barnen var små små och skulle tillbringa några dagar hos farmorn - roligt för dem men skulle det verkligen gå bra, det där?
Äldsta Barnet är en rekorderlig Malin som sköter hem, barn o hundar bra mycket bättre än jag, men ÄNDÅ - kommer hon ihåg att lyfta upp honom i tågkupén, tänk om hon glömmer honom nånstans, tänk om han inte får nåt vatten, tänk om han backar ur halsbandet, tänk om han blir LESSEN och LÄNGTAR EFTER MATTE!!?
Men det är klart att det går bra, och skojsigt för Jazzen att komma ut på litet äventyr. Fast det blir tomt här hemma.

I afses tog jag mig en riktigt lång promenad, i mycket sakta mak, med Vit och Svart. Ibland när de två rackarna muppar och jag känner att jag vill vara riktigt ovanligt töntig brukar jag tralla "Ebony and Ivory" (Paul McCartney/M. Jackson) för dem. Det fungerar nästan lika bra som elhalsband, men så är det också en ovanligt hiskelig dänga.
Men idag var di snälle som två små lamm - mot varandra. Däremot var de inte snälla mot sin matte för de hade sån tokförväntan på att detta skulle bli Promenadernas Promenad.
Då blir matten anti. När hundarna drar i kopplet utan att fysiskt dra - man bara känner att de är en kilometer framför i sina små tomma huvuden, då blir jag less.
Men det gick ju att få styrsla på det också, efter en bit.
Dock fick de gå kopplade hela promenaden, för a) det var som sagt kvällning=djurtajm och b) jag hade ingen lust att övernatta i skogen öfvergifven av mine små mickaboer.
Matten plockade liljekonvaljer - det har inte blivit gjort förr pga av det plötsligt påkomna behovet av sjukvård. Till min fröjd och gamman fanns det fortfarande mycket fina konvaljer kvar, i synnerhet på litet skuggiga ställen. Jag blir alltid så förvånad över hur in i baljan mycket liljekonvaljer det finns, hela skogen är ju FULL av dem! Annars ger just den blomman genom både doft och utseende ett intryck av att vara en mycket rar liten planta; en som borde omhuldas och fridlysas. Men som sagt - hela skogen osar av air du muguet. Fast man får sniffa försiktigt, annars inhalerar man ofelbart ett antal myggor. De äro VERKLIGEN legio!

Till och med sjukvården insåg att intet skulle vara vunnet på att fjättra mig vid en sjuksäng några dagar till - i synnerhet inte som jag i pura ledan sökte roga mig med att busköra med sängens fjärrkontroll. Kan bli dyrt, sånt! Så jag förpassades hem med ny medicin och listor på ätbart/oätbart. Oätbart är fullkorn, rå frukt, råa grönsaker. Ätbart är VIIIT dallrig pasta, jasminris usw. Quae mutatio rerum, skulle jag vilja säga, eller på ren svenska: Kors vad det svänger! Men det är ju skojsigt med omväxling så det ska väl gå det här också, och som tur är råkar jag tycka att fiskbullar är God's Gift to Mankind. Eller Abba's, kanske. Jallafall - litet mosig är man allt efter en dryg vecka på platten, men idag haver jag änteligen tagit mig till skogs igen. Där var torrt så det dammade men ändå fullt av mygg. För en gångs skull var det den fällande kamelen Ying som fick gå lös och skruttiga skrället Peson som gick i långkoppel. Livat värre, tyckte Ying, och lubbade runt i snåren. Han har knipögon nu igen, men det går åt rätt håll. Det börjar förefalla som att ögonen blir sämre när han fäller. Och SOM han fäller!! Men det har ni hört förut.. Dagen i övrigt bestod i att jag anbragte ett gammalt scaliborhalsband på Tigern - alltid något, tänkte jag. Omedelbums började hunden slicka och nagga i golvet och bete sig Ytterst Skumt. Ut med hund i trädgården där han åt upp halva gräsmattan, rapade och gnodde sig i marken. Raskt av med halsband, bada hund, tvätta mig om händer hundra gånger. Efter några timmar var hunden nästan sig själv igen, fast vi åkte till badplatsen också så han fick leva rövare i vattnet på riktigt (min lille labradåre). Men på mig har det stuckit i ansiktet hela dagen, trots idoga handtvättar. Och Tigern kräktes för en stund sen. Ja, inte VET jag om det var halsbandet, men bara det att jag reagerar så på det där giftet gör mig ju liiiitet misstänksam... Just nu är det bara Jazz som har nåt fästingmedel; Tigern har jag ju redogjort för, Ying fäller och är fnasig i pälsen så jag vill inte ha nåt extra knas på honom och Pepp är trasslig med huden som det är. Så vi får plocka och plocka i stället, för det är inte litet fästingar i år, nej vars! Och i synnerhet Ying är en riktig fästingmagnet, så jag får nog ta itu med det när fällningen är över och han har läkt ihop litet. Den burken som jag trodde det var B-vitamin i visade sig innehålla bara minttabletter så nu får kineskamelen bara laxolja som tillskott, men det verkar som den nya pälsen sköter sig bra ändå. Det är ett pyckel!

För jämnt ett par år sen, just i månaden juni, nödgades jag offentliggöra: Jag har hamnat på sjukhus.
Och nu har jag gjort det igen.
Man frågar sig VARFÖR? Alltså varför just juni? Varför inte januari-februari-mars, nånstans?
Suck.
Men lilla Hierttat sköter sig finfint, den här gången är det mittregionen som är kaputt.
Och att i den svenska sjukvården vara en Buk, det är inte alls lika hippt som att vara ett Hjärta. I synnerhet inte som att vara den avgudade överläkarens alldeles speciella intressehjärta att tala om på Internationella Konferenser Och Kongresser.
Nå - jag klagar inte på vården, men jag klagar på mitt måndagsexemplar till kropp. Fabrikationsfel, undrar om garantin fortfarande gäller. Tillverkaren borde återta produkten såsom varande bristfällig.
I alla fall - en dryg vecka haver jag motvilligt tillbragt å anstalten, idag fick jag komma hem för ett dygns permission. Och nu håller jag tummarna så di blånar för att jag ska släppas ut på rikt nu i veckan. Det borde nog fotfolket därstädes också hålla tummarna för; annars lär jag bli besvärlig. Finns det sånt som Sjukvårdshaverister? I så fall sällar jag mig till dem.
Men nu är jag glad över att ha åtminstone en sovning kvar här hemma innan jag måste dädan igen. Man får vara glad för det lilla!
Vi hörs!