Pelleskop-livet

Ni vet nomeselar - de är onödigt dyra att köpa. Och svåra att få i precis rätt storlek och modell, om man inte har standardformade huskyer eller malamuter eller nåt.
Men de är jättelätta att sy! Och syr man till sin egen hund så har kan man ju forma selen exakt på millimetern som den ska vara.
Tygåtgången är minst sagt ringa. Fleece går bra, eller ta en gammal uttjänt täckjacka! Ett par meter nylonremmar kostar inte många ören, och själva fästet för linan är bara en stump rejält snöre eller nylonlina.
Lätt som en plätt!

Jag har ett mål (eller nästan: I have a dream!): att Ying ska kunna vara lös på tisdagsträningen, precis som Tigern.
Steg 1: gå på tisdagsträningen. Och det ska jag, bara det blir liiiite varmare (-15 idag) och något mindre snö, helst.
Steg 2: ta med Ying på tisdagsträningen. Så då får jag väl göra det då. Fast bara om jag är på gott humör. Alltså om jag känner mig stark. Inte liten och vesen och dyster.

-Jag hoppas att du tänker ta upp det där, sa Vän-Av-Ordning och nickade mot Jazzens efterlämnade hög samtidigt som han slängde sin fimp ifrån sig. Det kunde han nog lugnt hoppas eftersom jag redan stod dubbelvikt med en bajspåse trädd över vanten.
FYI: Man kan räkna med att det tar upp till 5 år för en fimp av en filtercigarett att brytas ned, med viss variation i beroende av klimat.

Jag hittade litet gammalt på ett kort. Kallt och snöigt som vanligt, för bilderna är inte äldre än ett par veckor. Snart ska jag börja leta i gömmorna efter bilder från JULI. Utan snö.

Det är nog här det. Lilla nysibirien hemma hos oss. Snö upp till midjan på vissa promenadstråk. Nog för att jag är liten till växten, men ändå: det är MYCKET snö.
Tio grader kallt är det också. Roligare har man haft det.
Idag tog jag bara Pepparn med mig när jag lämnade barnet på träningen. Han behöver litet ensamtid med sin matte. Och han är ett sånt litet lyckopiller att ha med sig - hur hörsam och lydig som helst!



Älskade wubban var förstås med. Peppar har en större blå, Tigg har en mindre och röd. Båda piper. Högt. Och när man har den i munnen och ruskar på den så får man små uppiggande daskar i ansiktet av flärparna. I alla fall tror jag att det är så hundarna uppfattar saken, för de ruskar med stor övertygelse. Och låter faarliga!





Grisbjörn. Gris-isbjörn under vintersäsongen.















Efter allt plöjande i djup lössnö börjar till och med evighetsmaskinen Peppar att flagga.



Nåt konstigt och ovanligt på himlen. Kan det vara det som kallas sol? Ett nära nog bortglömt fenomen.



Här kommer Peppar på en - under över alla under - plogad gångväng. Men kan nån tala om för mig varför det ska vara så hemskt att gå med sin hund okopplad? På en gångväg där det kommer folk håller sig Peppen inom 10 meter från mig, om jag säger "nära" så kommer han direkt in till min sida. Även om det kommer pulkabarn, cyklar eller hundar. Han går ALDRIG fram till någon människa, om inte denne kallar på honom, och då frågar min lille hund ändå mig om lov först. Och han går inte fram till andra hundar, dessutom kopplar jag honom innan vi möter såna. Så VARFÖR i all sin dar måste folk blänga surt eller säga åt mig att koppla hunden?! Många kopplade hundar är mycker mer till besvär för allmänheten, där de kastar sig kors och tvärs över gångvägarna. Och det här gäller inte bara "mördarhunden" Peppar heller, det är lika illa när Tigern går lös. Ying och Jazz får däremot inte gå okopplade på allmän gångväg, eftersom de INTE är att lita på. Nä, de är inte dumma, men de kan gå fram till folk.



Men SEN var det en trött hund som kom hem!

Snön alltså. Och kylan.























Det var i förrgår det, och det illsnöade hela långa dagen.
Snöröjningen tror jag krampade ihop - i alla fall är det fortfarande inte särskilt röjt. Det finns hur som helst ingen stans att putta snön till.
Men hela snöstormdagen, när vi inte var ute, satt Ying i trappfönstret och pep: -Vi kaaaan väl gå ut?! Det snöar ju!

När ja kolla bloggen i morse blev jag minst sagt paff - en intejuv me Peppar!! Uäh, urk - vem vill veta nåt om den?! Sen sa ja: -matte matte fråga mej nu! men matte hon bara håller på me en massa sprätt och knas. Å så säjer hon: - du bara snattrar hela tiden Tiger, man orkar inte lyssna! Sejer hon.  Får ja väl skriva själv då.

Ja e alltså en stor farli hund. Matte sejer: å va du e liten å söööt Tiger - ööh, de e så man kan krekas, säger jag. Men ok då, för en köttbulle ställer jag upp. Hon ej ju i en lite jobbi ålder matte, har ja förstått. Man måste visa förståelse.

Ibland sejer matte att hon ska ta me mej till en hundpratare för å höra va ja tycker å tänker. Låter som en omveg, sejer ja - de e vellan bettre å fråga mej direkt, va!
Så här tycker ja: Peppar e dum, Ying ska ja prata om sen, Jazz e gubbe.
När matte hämta mej å ja skulle bo hos dom, då näreva klart me alla pappren så öppna hon bilen och skulle sätta mej i buren. Å då, i en annan bur - nä, ja kan inte sejare! Ja trodde ja skulle skratta på mej! Någe så rött å så rynkit hade ja alri tänkt att de skulle finnas! Fast sen visarese att han va rätt schysst ändå, den där rynkisen. Lite seg å så, men bara man jobbar lite så gåre å få fiiiin fart pån. Vi e nästan prexis lika gamla, fast matte sejer att ja e en barnrumpa förevit å Ying har allti vari en gammal fabbro. Konstit ändå.
En annan sak ja tycker e att de va onödit å aptera Peppar. HAN e bra jobbi han! Å när ja sejer åt han: -gå bort, gå bort! då kommer den dära larvia matten å daskar mej i rumpan å sejer att Peppar han e så snell han å ja, ja e så ilack. Sejer hon. Å på natten då - nu ska Peppar oxå ligga under täcket!! Fatta va äcklit! De vet ju ingen var han har vare me nesan! Fast ja e jallafall ganska trött på kvellarna å somnar ganska fort när matte vel har bihagat slecka lampan. Hon LEEESER sejer hon, i helsike heller, hon spelar pluppspel på mobilen. Hon har den alri till å prata i, å tixempel ringa efter jelp när vi e vilse. Bara till å spela pluppspel i.
En sak som e roli, de kallas å trena. Då sejer matte en grej å så kan ja kansje få nått gott. Fast de henger helt å hållet på TAJMINGEN (som dom sejer på tvsporten) - de jeller å va snabb å jöra nåt när matten har sagt nåt, annars kommere ingen godis. Å en grej e helt galet bra - matte ställer ut röa saker i snön å så sejer hon: ut! Då skyndar jag mej å springa fort fort ut bland dom där grejerna å NEDRAR va me smarr ja inhöstar på derå! Ja sejer bara: ser ni såna dära röa saker som står utställda - spring dit! Ni kommer inte å bli besvikna!
Ja, annars ere vell inte så mycke å tillegga. Vi e ute rett lite, tyckerja, fast de e märklit endå att ja blir så trött i bena.

Det fortsätter att vara så kallt, så kallt. Och lortigt och brunt och trist.
Fast köks- och hallgolven är fina och mjuka för äldsta barnet, och litet yngsta barnet, knäskurade igår. Med såpa och det hela. Det luktar gott!
Hundträningen och -motioneringen känns bara som nåt nödvändigt trist nu. En rejäl promenad på förmiddagarna räcker till för att jag ska frysa hela dagen. Idag var det 5 grader kallt, så Pepp och Jazz fick ha täcken på sig.
I alla fall - inget händer att rapportera om, så jag passar på att intervjua en av huvudpersonerna. En huvudperson som är ganska mycket som ett plåster just nu. Så - nu säger jag välkommen till pratstunden, Peppar!

- Tackar, tackar. Roligt att vara här. Vad är det där, går det att äta?
- Nja, går och går - antagligen så går det att äta eftersom det är du som frågar. Annars är det ett par hörlurar.
- Jag får smaka! Snälla!
- Nä min gosse, åter till ordningen! Här är det jag som frågar! Alltså: berätta litet om en vanlig dag i ditt liv!
- Ååååh, va du e jobbi! Men ok, då. Först vaknar jag, då säger matte "gå å lägg dej Peppar, klockan är bara fyra!". Än sen då, måste man så måste man. Så då går jag ner i alla fall och väcker husse och han släpper ut mig. Sen är jag ute och ute och ute och skäller och lyssnar på när husse står och också skäller på trappan. Han fryyyser, säger han, men vaddå? Han har ju kalsingar, det har inte jag! Förresten tycker jag att ni ska sluta att kalla mig kalsongbombaren, jag har ju som sagt inga kalsonger!
- Nja, det är mera själva bombandet som passar på dig. "Prrrrutt", "braaak" och så. Du vet. Fast det hör inte hit. Fortsätt att berätta om din dag!
 - Ja, sen går jag ju upp och lägger mig igen, när husse har slutat att gaffla. Då vill jag förstås ligga under ditt täcke, matte, men du är ju alltid så sur!
- Vilket kanske kan bero på att du har pälsen full med blöt snö och dessutom längst fram är försedd med en iskall blöt nos. Tappa inte tråden!
- Ja, sen somnar man förstås och tror att man äntligen skall få litet lugn och ro då - PANG TJONG! Elaka pinschern kommer och hoppar på en och studsar och skriker att det är frukost! Fast det bara är äckligt gammalt kaffe och sånt. När ska man egentligen få vila ut? Tja, sen ligger jag där och försöker med min blick säga "UT! Jag vill gå UT!" men du, du bara ligger där och dricker kaffe och läser fjolliga böcker.  Tja, sen leker vi litet i mattes säng, biter varandra litet och morrar ganska mycket, då brukar det äntligen bli nån fart på dig. Sen går vi ut, en pyttepytteliten stund.
- Vaddå pytteliten?! Vi är ALDRIG ute mindre än en timme och för det mesta blir det snarare två!
- Ja jag sa ju det - pytteliten stund. Sen får vi pyttelitet mat -
- Pfft!
- Avbryt inte! Som sagt, vi får pyttelitet mat och sen vet jag inget mer för sen blir jag så trött.
- Fast det är väl inte kväll och läggdags på en gång efter maten?
- Jag vet inte. Jag är trött har jag sagt. Nu vill jag inte säga mer. Hejdå.
- Men Peppar - kom tillbaka! Det här blev ju ingen bra intervju! Kom och säg nåt smart, nåt tänkvärt. Snälla. Hörru. Peppar! Peppar? Hallå? Har du somnat?

- Ähum. Ja... då får vi tacka dagens gäst Peppar för hans tänkvärda ord om livet ur en hunds synvinkel. Kanske vi får anledning att återkomma vid ett annat tillfälle. När han har vaknat.

Ja, inte går det nåt vidare med träningen inte. Det blir oftast inomhusträning, men det är ju bättre än inget. Tack och lov för ishallen (med hundförbud), där får vi till riktigt bra och givande träningar. Annars blir det i köket och framför TV:n, och det här är vad som är aktuellt.
Kryp
Skall
Bakombyten med sittande hund (som bara skall lära sig att ha koll på mig).
Fjärrdirigering
Fotposition, fotposition, fotposition
Springa ut till target
Sitta stilla med apportbock och inte tugga.

Nu kom jag just på att tyskvändning och halt med stående hund vore bra att träna, inför min utlovade rallylydnadstävlingsdebut! (Bra ord, förresten!)
Så - hej, på ett tag!

Nej OJ, vad jag är trött på vinter nu! Snö och tö och frysa på och modd. Allt är gråbrunt och fult och kallt och trist.
Ying och Peppar har fått agera dragdjur under ett par långpromenader: selar och tolkkoppel och matten efter som ankare, med hundförarbälte. Det är roligt och nyttigt och rackarn vilken träningsvärk jag får i alla bromsmuskler!



Igår fick Tigerterrorn följa med på en sån tur - ganska omedelbart satte han och Peppar tänderna i varandra (helt mitt fel, men det är en annan - och lång - historia). Jag grabbade tag i grabbarna, hystade dem i ett dike med djup mjuk snö och satte helt sonika mig själv ovanpå, som ett lock. När det hade stillnad under mitt postament reste jag på mig och då var gossarne betydligt spakare.

Även vattenparken får med jämna mellanrum sin beskärda del av våra promenader. Det passar bra att lulla runt där när jag har skjutsat minstingen till träningen.





Det här huset tycker jag är som hittat - jag önskar så att jag kunde få flytta in, det står alldeles tomt och har nära till allt. Lagom litet också.



I vattenparken kan man  så här års iaktta en särskild sort: sk*tspänstarna! Det är de som springer upp till elljusspåret, med skidorna i ena handen och stavarna i den andra. Hemska och onaturliga att skåda.



Närkontakt. -Hur smakar sån där kamira, ijentlien? undar Tiger.



Jazz tycker att det finns intressantare vyer än mitt rödfrusna nylle.

Men hur tänker de?
Listan på raser som föreslås bli förbjudna i Danmark innefattar bl.a. staffordshire bullterrier.
Ni vet - även känd som the nanny dog. Nanny alltså. Sån som donar med och ser till människofamiljens barn. Att de dessutom, då det "begav sig", fick bidra till hushållets utkomst genom att ge sig in i blodiga slagsmål med andra nanny dogs - det var ju inget de själva valde. Och människofarliga blev de inte ändå - det berättas om i hundkamper illa bitna staffar som forslades hem i barnvagnen, liggande intill familjens minsting.
Men för all del, låt oss förbjuda dem bara. Utrota dem för all del. Och när vi har fått bukt med alla elaka muskelhundar så kan vi sätta igång att förbjuda alla skälliga småhundar som bits. Och sen tar vi pudlar, för de har så konstiga frisyrer. Kan aldrig vara bra.
Äh förresten, vad f-n ska man med hundar till överhuvudtaget?

Här följer en bunt bilder från de senaste dagarna. Obs! Varning för EN STARK BILD! Det var så att det snöade moddigt en dag, o jag hade fleter och uppsatt hår och såg allmänt ryslig ut (i vanlig ordning). Och så hittade jag inte ens nån "vanlig" mössa utan bara en fullständig horrör som ingen i huset vill erkänna sig skyldig till. Så den stassen måste jag förstås föreviga. En annan varning: alla alla bilderna är tagna med typ "instamatic"-kamera, fast av digitaltyp. Oskarpt och blåstickigt och eländigt, alltså, men på nåt sätt tycker jag bilderna blir rätt fina ändå. Om jag var stadd vid kassa skulle jag apselut vilja ha en Holga/Diana-kamera - DÅ blir det käcka bilder!

(Äldsta barnet studerar tyska för fullt och därmed tänker jag på tyska. Tånnsit.)

1. Träning med Tigger och - Ying! På klubben. Ensektionsslalom, bara första pinnen för Ying men slanten har trillat ner. Sen studsar den iofs upp igen, men till slut så. Skall väl tyngdkraften verka även på ett kinesiskt mynt. Tigg tränar säkerhet i ingången och fart på återstående tre pinnar. Lagom långt för matte också... Vidare rutan, både full fart in i och att hitta mitten själv. Tiger alltså. Men Ying visar stort intresse han också och springer även han in. Får belöning och förstår inte varför, men än sen då? Och så litet allmän tävlingslydnad - Ying var SÅ entusiastisk!! Dessutom var han en farlig brukshund som bara ville bli belönad med bollkast och kamplek! Och fick pejfnatt och det hela. Nu kan man belöna med att jaga honom när han har nåt i munnen och sen avbryta med att han kommer. Förr var det bara jaga och sen hoppas på det bästa... 45 minuter senare, eller så.
2. Buspromenad med Jazz och Peppen. Kallt, sa de! I alla fall Jazz. Vi lekte på ödetomten (som dessvärre tänker bli bearbetad på nåt sätt) och tog sen en koppelpromenad. Söta o rara djur.
3. Skjutsa barnet från skola till träning. Med Pepp i bagaget för en träningsstund på förbjudna stället. En massa fotsteg och inkallning med ställande. Samt lek! Det är bra att träna på att leka på konstiga ställen - rackarns! vilket fokus man får!
4. Konståkning! Isdansarnas originaldans - jag gillar ju Shabalin/Domnina men det vete katten vad jag ska säga om deras utstyrsel idag. Pepparkaksgubbar med extra ormbunkar. Leder göromjallafall. Och slutligen herrarnas fria - alldeles för långa program, de flesta orkar inte hålla ångan uppe och jag hinner tappa intresset. Men: Plushenko vann alldeles välförtjänt - han är nog i bättre form än innan han slutade för fyra år sen. Åker liksom gladare, på nåt sätt. Sen, dessvärre, Lambiel. Bläh. Och så Joubert, som börjar bli småtrist. Min lille tjeckfavorit från igår, blott 19 bast, kom fyra - det var väl strålande att inte klappa ihop i långa? Di svenske förbigås med ännu djupare tystnad än igår - herr S gjorde sig illa på uppvärmningen så det må väl vara hänt men herr B bara åkte bort sig nåt så fullständigt. Vi får se vad SOK säger om detta...
Och just ja - på en särskild plats för sig, en hedersplats under dagen: GLEE!! Det började bäst och nu blir det bara bättre och bättre!

Jag hörde ryktas att Sala BK ska anordna rallylydnadstävling 10 april. Vem hänger med och tränar inför det? Och kanske samåker, och fikar och snackar sk*t? Kom igen nu!

Nu är det bloggtorka, må jag säga.
Konståknings-EM tar högre prioritet. Just nu jabbar Tigern omkring med en Dog Pyramid på golvet medan jag tittar på parfinalen i webben. Paråkning är, i sanningens namn, bäst när nån blir tappad från hög höjd men är det den konståkningen som bjuds så är det. Bättre än ingen!
Tidigare idag var det herrarnas korta - egentligen det allra bästa tycker jag. Plushenko (ursäkta usel transkribering!) är tillbaka på banan och visade storform, bara att buga och tacka. Sen blev jag mest förtjust i en ny liten tjeck, Michal Brezina eller nåt slikt, samt min vanliga utanför-pallen-favvis: Alban Préaubert. Idag var han MYCKET stilig, i ridklädsel! Di svenske gossarna lämnar vi därhän. Men jag hoppas hoppas att Adrian skickas till OS och inte gamle "Bengtsson" nu igen. Han är litet för gammal för att vara ett hopp, den.
På hundsidan tragglar vi på i snömodden. Nu är det bara några grader kallt, men det har kommit mera snö och det är så tungt att gå. Och man blir genomfrusen på ett annat sätt än när det var -20.
Träningen förlägger vi framför allt till inomhus i hemmet samt framför/inuti ishallen.
Jag brukar ta med en terrier när jag skjutsar DIT barnet, och så tränar vi nåt.
Sen tar jag med nästa terrier när jag hämtar barnet (och ser till att vi kommer en kvart för tidigt eller nåt). Ishallen är försedd med rediga skyltar: hundar får inte komma in! Det tar jag med ro.
Det är jättebra träning därinne, med jättehög musik, eko, halt och konstigt golv, folk som rör sig hit och dit osv. Peppar är inte ens medveten om störningarna, tror jag. Tiger är medveten men jobbar på bra ändå. Vi har fått till några riktigt bra ställanden, där Tigern liksom "halkar" i halten. Mycket snyggt!
I afton fick jag faktiskt både Ying och Jazz att lägga hakan i backen när de ligger - det hade jag väl aldrig trott!
Och Tigerns skall börjar låta riktigt manliga och tuffa nu! Inte taktfasta på något sätt, och inget kommando, men rösten har han hittat. Peppar halkar litet in i och ut ur målbrottet, men det tar sig nog.
Nu blir det radiotystnad ett tag igen - jag svävar in i paljetternas och den instrumentala musikens värld.

Jag såg att det finns möjlighet att träna lydnad inomhus för Mariah A. Här och här kan du läsa om det.
Har du ambitioner att lyckas i detalj med momenten kan jag verkligen rekommendera att träna för Mariah. INGET lämnas åt slumpen - det enda problemet är att hinna med och ta till sig alla goda råd! Hon är oerhört inspirerande och duktig - och rolig också!
Det är viktigt, det där med tränare. Man har ju några favoriter. Frida S är förstås en sån - hur inspirerande som helst! Man skulle nog egentligen ha sig en dosis i veckan eller nåt, som en vitamininjektion.
En annan som jag har lärt mig jättemycket av är Krister S. Minst en aha-upplevelse per pass och allra mest det här: det är inte hunden det är fel på, det är mig! När jag hade det som struligast med finfina Nero var det en sån lisa att få träna med Krister.
När jag gick valpkurs med samma hund hade jag sån tur att jag träffade på Yvonne H. som du kan hitta här och här. Sen gick jag fortsättningskurs och spårkurs och t.o.m. freestylekurs hos henne och faktiskt var allting lika trevligt och nyttigt. Hon är jätteduktig och får allting att verka genomförbart. Det var genom henne som jag kom in på det här med att hund-tävla - det hade jag aldrig trott mig om tidigare!
Nå, nog med reklam.
Det finns ju en del riktiga stolpskott också, och fler lär det väl bli med tanke på med vilken hast instruktörer och hundpsykologer matas fram...
Jag ska vara snäll och inte nämna några namn, men en av dessa kursanordnare var ständigt totalt förvirrad, sina ev. tankar hade hon ständigt hos förra gruppen eller nästa grupp eller några av sina alltför många hundar som hade råkat i slagsmål och hamnat på djursjukhuset. Nödvändig rekvisita låg alltid hemma eller i fel bil eller i nåt låst utrymme, kurslokalerna var en outsinlig källa till förvåning och ofta förskräckelse. Jag gick faktiskt en kurs i tävlingslydnad hos denna dam och hon hade inte en susning om vilka moment som ingick i klass 1 och därmed inte heller ett hum om förväntat utförande... Men hon visste hur mycket hon ville ha betalt, visste hon!
Ett annat sånt här stolpskott har jag själv bara haft mycket lindrig kontakt med - det räckte så. Men ett tag anordnade hon kurser i syftet att alla hundarna skulle vara lösa och lydiga. Så en lördag kryllade hela mitt lilla villeområde av vilt lubbande hundar med långa släplinor efter sig och, en bit efter linornas ändar, desperata hundförare. Jag TROR inte att nån hund blev överkörd vid just det tillfället, men det måste väl tillskrivas en nådig försyn.

Sammanfattning: gå på kurs, gör det, men kolla för allt i världen upp arrangören och instruktören!

Här i huset tittas det mycket på skidåkning. På TV, alltså.
Maken vill se allting i skidskytteväg och själv är jag ganska begiven på vanlig längdåkning. Gärna 3 mil och längre. Och skidskytte ser jag också emellanåt, för sällskapets skull om inte annat.
Men jag tycker så synd om dem!
Tänk bara vilket oblitt öde att vara skidåkare av internationell tävlingsklass. Ut å åka skidor VARJE DAG! På längden! 
Därför funderar jag på att engagera mig i något slags hjälpverksamhet. För att hjälpa de här stackars vinterpinade personerna till en dräglig tillvaro, helst inomhus.
För man minns ju hur det var, en gång.
Den årliga obligatoriska skolskidtävlingen.
Kallt, bakhalt och ständigt snö på insidan av handlederna. Samt kliande mössa.
Ställ upp nu, allihopa:
RÄDDA DOM!

Först läste jag om rallylydnad.
Det lät skojsigt.
Sen gick jag en helgkurs i rallylydnad, med Jazz.
Det var skojsigt, och inspirerande.
Sen gick jag en en-gång-i-veckan-kurs i rallylydnad, med litet olika hundar.
Det var sååå segt. Tråkigt. Töntigt.
Kändes inte viktigt eller på riktigt alls, bara som nåt slags lydnad-för-supernollor.
Dålig kursledare, usel lokal, bara en massa gullande och inga riktiga direktiv.
Dessutom började det framkomma att de domare som figurerar dömer efter olika regelverk och olika kriterier.

Fast nu tror jag att det börjar ta sig.
Vanligtvis välunderrättade källor har låtit mig tro att det kanske kan vara nåt, i alla fall.

Så jag tror inte vi ska ge det på båten riktigt än.

Nån som hänger på?

När man tränar är det inte så dumt om man formulerar för sig, tydligt och entydigt, hur resultatet skall se ut.
Nu tränar jag ju i förtvivlans mod inkallning med ställande med Tigern, och det ska erkännas att min formulering har sett ut ungefär så här: han ska komma när jag ropar och stanna när jag säger till och sen komma ända fram när jag säger till igen.
Jovisst, det ÄR pinsamt, men jag tror inte att jag är ensam om'et.
Men nu har jag grunnat och kommit en bit på väg. Så här:
Tiger ska sitta still med uppmärksamheten oavbrutet på mig och med stor förväntan framåt. När jag ropar"kom!" ska han explodera mot mig och hålla hög och jämn takt ända tills jag kommenderar "stanna". Då ska han låsa frambenen, lägga vikten bakåt och bli stående, men fortfarande med stor förväntan framåt. När jag kallar in igen ska han återigen explodera, springa i rasande fart fram till mig, göra en snygg tajt sväng och sätta sig rakt vid min sida, tätt intill och med bogen i linje med mina ben.
Och det var den enkla delen - nu ska det genomföras också.
Men jag tror faktiskt att det blir lättare om man vet vad man jobbar mot. Lättare men inte lätt.

Jag har ju tagit avstånd från nyårslöften och den sortens, men ett litet projekt (förutom Yings fånga-godis-i-luften-projekt) passar bra att lägga in när nåt nytt börjar, så varför inte i början av ett nytt år?
Och mitt projekt är - Våga Vägra Koppel.
Nu tänker jag mig att allmänheten ryggar tillbaka och ser detta mera som ett hot än ett löfte, men lugn bara lugn: det är inte så illa som det låter!
Jag tänker inte bli mera lag- och förordningsvidrig än jag redan är, så hundarna får vackert fortsätta att gå kopplade där så påfodras. Fast jag tänker inte använda kopplen.
Och detta, mina vänner, är betydligt svårare än man tror. Bara för att man har di där förbaskade dumsnörena i nypan är det så lätt så lätt att hålla hundarna till sig med hjälp av dem - till skillnad från att hålla hundarna till sig med hjälp av sin egen obändiga attraktionskraft. (Tyvärr utgör jag alldeles på egen hand två förenade magdeburgska halvklot, så den principen har vi ingen nytta av.)
I alla fall har jag kämpat med detta ända sedan 1 januari och det är så svårt att inte ta till snörena. Visst händer det att jag gör det ändå, men faktiskt inte alls ofta. Det ser nog litet lustigt ut ibland när t.ex. Ying (nästan bara Ying) får för sig att han ska streta mot nån hund och jag, i stället för att hålla fast honom i kopplet, lubbar efter som en galning för att dels ha slack i snöret och dels komma åt att hugga honom i nackskinnet (eller för den delen vilket skinn som helst. Det är ju det som är praktiskt med pejer!).
Men faktum är att det fungerar riktigt bra. Mycket bättre än alla andra koppelträningsmetoder jag har försökt.
Alltså: inga koppelryck eller -drag och inget snack. Och ingen belöning. Bara förpassa hunden med ett stadigt grepp dit där den lämpligen kan få traska. Upprepa vid behov. Morra vid behov.
Det funkar, jag lovar!
Och dum ser jag ju ut redan innan, så för det gör jag mig inga bekymmer!

Jag har ju nästan inga hundar alls själv, så idag lånade jag ihop en extra. Lilla alltför stora chihuahuan Mio. Vi väsnades i vattenparken i en dryg timme. Ganska udda kändes det att ha TRE småhundar kryllande kring benen!





















Alla tre hundarna skötte sig utmärkt - lagom med lek, lagom med pyssla med eget fast i flock. Massor av tillfällen att iaktta hundspråk och se hur fint de resonerar med varandra. Jazz är ordningsman, men han är väldigt snäll och medgivande. Skulle det behövas säger han dock ifrån med besked och då lyssnar de andra. Men de blir uppenbarligen inte rädda för de är direkt tillbaka igen, bara litet mer ödmjuka.
En härlig språklektion för mig!

En sån dag det har varit. En alldeles onödig dag.
Redan i morse hade jag ylle inombords. Alltså - stickig yllehalsduk i hela anden.
Ilsken på vädret, framför allt. Och då det inte finns nån särskild att anklaga för vädret väljer jag att vara arg på alla.
Massor av överskottsenergi men ingen förmåga att fokusera på nånting alls, inte ens en bok. Eller en hund.
Peppar har aktiverats med dog pyramid och en annan stor tung godisautomat, och Tiger sammalunda.
Ying har gjort inomhussök, svårt och roligt. Duktig är han!
Tigg har också fått prova litet rullmarkering inomhus. Det går bra.
Nu letar Jazz, Ying och Tigg godis i hallen. Pepp aktiverar husse framför TV:n.
Och så har jag förstås klippt klorna på hela bunten. Aktivering för både mig och hundar.
Och nu är klockan snart nitton och jag tror att vi snart ska giva denna dagen på båten och gå i säng.
För att förhoppningsvis vakna på rätt sida i morgon!

När jag nu hade lyckats sno ihop ett täcke åt Tiger tyckte jag att det var dags att äntligen sy om Jazzens dopingmedel, alltså back-on-track-täcket, som aldrig har varit riktigt form-fitting, precis.
Så här gör man då (suck):
1: sprätta loss kantbandet i nacken
2: sprätta isär ryggsömmen
3: sprätta bort de båda sömmar som håller isär sömsmånerna
4: sprätta loss bröstdelen från halsdelen
5: prova och nåla och kritmarkera
6: tråckelmarkera så det syns från båda sidor
7: tråckla ihop yttertygets ryggsöm
8: prova igen
9: sy yttertygets ryggsöm, klipp bort överflödigt tyg
10: passa fodertyget till yttertyget, sy ryggsömmen och klipp bort tyg
11: tråckla ner sömsmånerna på yttertyg resp. foder
12: tråckla ryggsömmarna på de båda delarna så de ligger på varandra
13: sticka ner sömsmånerna genom alla lagren
14: sprätta upp för koppelhål, sticka runt hålet
16: tråckla och sy fast bröstdelen så den sitter dikt mot bröstkorgen
17: tråckla fast kantbandet i nacken
18: sticka fast kantbandet på maskin.
19: sprätta bort all synlig tråckeltråd.
20: pusta ut!

Det tar inte så värst mycket längre möda och tid att sy ett täcke från scratch... men keramtextil är ju inte så lätt att få tag på, så det må väl vara hänt.

I alla fall blev täcket oerhört mycket bättre nu och det syns knappt att det är omsytt.



Går att vila i.



Går att stå i.



Sötnos.

Och så några close-ups på Tigerungen i Matrixrocken:










Nästa projekt är att sy ett motsvarande täcke (-Fast ett ROSA! säger Tiger) till Peppar. Problemet är att han är skapt lik en kommod, se nedan:



Bred rygg och tjurnacke, typiska kommodsärdrag. Kanske får jag göra en tredelad konstruktion? Här måste grunnas!

Igår sydde jag klart Tiggers täcke - äntligen slipper den stackarn bli nålad, klippt och tråcklad på! Och äntligen slipper han höra Yings kommentarer: -Jaså du Tiger, du ska få en konståkningsdräkt! Jaså du Tiger, kan du hoppa dubbelaxel då? I det oändliga, liksom. Jag försöker hävda att Ying bara är avundsjuk, men Tigg vill inte riktigt höra på det örat.
I alla fall hade jag hoppats att täckets färdigställande skulle ha liksom paraply-effekt på vädret. Ni vet: paraply med på utflykten = inget regn. Paraplyet hemma = regn på utflykten.  Ett färdigsytt täcke borde därmed kunna innebära 15 grader varmt idag. Men icke sa nicke - minus tjugo slog vi till med! Inget knussel här inte!
I alla fall är Tigerns täcke utfunderat efter alla möjliga önskemål, alla från min sida: det är sytt av en golfväst i nåt superklimatmaterial (Adidas) - det skall stå emot fukt utifrån och släppa ut fukt inifrån samt förstås värma. Tyget är oerhört smidig mikrofleece innerst och nåt clima-nånting ytterst. Att hitta kantband som var lagom mjuka fast ändå fasta var en hel vetenskap. Först tänkte jag ha band i någon färg, men sen bestämde jag mig för att det är coolare med svart.
Minsta barnet kallar nu täcket för Matrix-rocken, så Tiger är nöjd.
Sen ska täcket förstås vara riktigt smidigt och sitta där det ska, utan att lämna glipor "under armarna". Tigers korta ben gör också att han lätt trampar in i bröstdelen av täcket om det finns det minsta extra utrymme där.
Och så ska han förstås kunna göra allt som han gör utan täcke, och det testade vi idag med både koppelpromenad, lösbus och litet lydnadsträning. Inte en hämning så långt ögat kunde se! Han kan t.o.m. krypa i täcket!
Jag har främst tänkt ha täcket under uppvärmning och efter träning under nedvarvningen, samt i bilen om han måste vänta. Det är inte så ofta han behöver ha täcke för kylans skull på vanliga promenader. Fast nu vete ju katten, om det skall bli rena Sibirien här...

















Idag var det så kallt att till och med Ying ville bli litet tass-masserad ibland. Men vaxningen före promenaden hjälpte i alla fall till att hålla Tigerns lovikkavantar isfria.

Före jul tittade man på termometern och det kunde hända att man utbrast: - Å tvi och burr! Det är fem grader kallt ute!
Nu tittar man på termometern och utbrister förtjust: -Idag är det bara tolv grader kallt! Så skönt!

Just nu är det sjutton drygt. Om det finns absolut ingenting bra att säga.

Så här sover vi: Ying i fotänden, ovanpå täcket under alla omständigheter. -Gnorf, säger han om man försöker stoppa om honom (det är KALLT i sovrummet). Tigger på min högra sida, ibland på täcket men oftast under. Peppar på min vänstra sida, oftast under täcket men ibland nedanför sängen på en filt. Det blir litet trångt, men såna här fimbulvinternätter är man tacksam för all värme.
Men i natt väcktes jag missinassen av en märkunderlig sensation: det var som om en mullvad rörde sig under mig! En liten arg och ivrig mullvad, som knottrade hej vilt och yrade runt under både mig, Peppar och Ying. Jag genomförde  omgående nödevakuering av paulunen, tände sänglampan och med små sura ögon granskade jag vårt nyss lämnade läger. Mycket riktigt - en liten "hög" rörde sig fram och tillbaka under bäddmadrassen. Det var TIGER som hade lyckats krypa in under madrassen i stället för under täcket och ilsket försökte hitta sin mattes varma lekamen därstädes. Suck. Fram med  hunden och bädda om hela sängen och så kunde vi äntligen krypa till kojs igen, och ordna oss. Tigg och Peppar under täcket, på var sin sida om mig, och Ying längst ner. Muttrandes om dumma småungar som borde få sova i uthuset.
Så dåsade jag bort på nytt och hade lagom inträtt i drömmarnas rike när: tadaaa! Jag for upp i spikrakt sittande. Arne Lamberth spelade "Gotländsk sommarnatt" alldeles onödigt högt i mitt sovrum! Så lät jag mig falla tillbaka mot kuddarna; det var snarkningar, bara. Men vilka snarkningar, det fanns inget tvivel om varifrån de emanerade. En liten spark på Ying fick förmedla mina åsikter om trumpetsolon mitt i natten. -Gnorf, hördes från fotänden. Och så ett tuuuuuuut igen. Ny spark. Nytt gnorf. Nytt tut. Så höll vi på ett tag, tills jag noterade att gnorfen och tuuten sammanföll: det var PEPPAR som tutade trumpetsolon av sällan erfaren kaliber! Att väcka en så tungt sovande staffe är inte helt lätt, till slut fick jag liksom välta ner honom på golvet. Då fortsatte han visserligen att sova med baktassarna i min säng och resten av sitt jag nedanför, men resonanslådan och allt det som behövs för blåsinstrumentkonserter hade uppenbarligen rubbats ur sina erforderliga lägen, så det blev (nästan) tyst.
Sen somnade jag äntligen och sov i ett sträck fram till klockan nollfemnollnollpip när Tiger hävdade att han var kissnödig.
Å, en sån natt! Bella notte, eller hur var det?

Det var ju så att jag var på begravning före jul. Ville inte förstås. Det vill man ju inte.
Men i alla fall - det var så fint. Ett bra och värdigt avslut.
Många ärliga tårar.
Mycket blommor.
Fin liten hundfigur på kistan.


Fin och riktig musik.

Bra och trevligt samkväm sen, mycket prat om föremålet för vår samling och om hundar.
Så det kändes litet lättare.
Och:

Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits.

Någonting att tänka på.
Men lätt är det inte.

Många tankar på de närmaste, förstås. Och många funderingar på varför man inte kan backa hela alltihopa till den punkt där man kunde ha gjort nåt.

Men tack ändå!

Väderomslag, eller blött väder, eller blåsigt väder, eller sånt här j*dra väder ger mig ONT i skelettet. Alltså inte precis i lederna utan i precis das ganze Skrov, vad det nu heter på fadersspråket. Hur som haver: små trevliga tabletter har jag som hielpper ganska bra, men av dem blir jag lullig. Så: endera ond människa med ont eller lullig människa utan ont. Jag vet ju vad JAG väljer, men helt praktiskt är det inte alltid.
I alla fall: när det gör så in i baljan sur-ont i hela mig, då brukar jag inom mig höra den här sången. Precis på alla di här ställena gör det ont, fast själva värstingstället flyttar runt hela tiden. Visst är det rart med omväxling!

När det var dags för förmiddagspromenaden var det 22 grader kallt. Knappt värt besväret att hyttla på sig termobrallor och hela alltet för att rasta hundarna i 10 minuter - de fick vackert springa ut i trädgården på egen hand i stället. Alldeles omgående ville de komma in igen. Särskilt Jazz förstås, arma kråka!
Men som de här små kusarna blir ackurat som småungar i uppevila när de inte aktiveras - alltså leker, leker mera, leker ännu mera och så slutar det med att nån blir ledsen - så fick jag ta till knepet att låta dem jobba för brödfödan. En i taget, för undvikande av alla misshälligheter. Det projektet tog mig två timmar, men så var vi också trötta allihopa sen!
Det här gjorde vi:
Peppar: en första duvning i skallgivning. Det gick riktigt bra faktiskt. Delvis för att minsta barnet har lärt honom "vad säger mördarhundarna?" - och då svarar Pepp med "bjiff", ungefär. Så därifrån till mera maskulina tongångar är det inte såååå långt. Vidare backa, många många steg. Växling mellan stå och ligg. Om han får göra det på eget bevåg gör han det helt perfekt, men när jag lägger på kommando blir det alltid nåt litet steg, framåt eller bakåt. Mera grundträning med tyst morsa, alltså. Sen litet nosövningar - leta efter en viss boll. Svårt, livat och avklarat. I det sammanhanget blir det ju också litet ligga kvar med osynlig matte - alla små bidrag till den säkerheten är bra. Och slutligen springa ut till target samt en massa ingångar till fotposition.
Tigger: fick sin andra lektion i skall, vi började igår kväll. Vi rör oss sakta från gnäll via knorr, gny, kvack, jam och skrik mot nåt enstaka boff och till och med ett litet gläfsliknande läte. Puh! Men då hade både jag och övriga familjen ont i såväl öron som huvud. Växlingar mellan ligg och stå här också, samma problem som Peppar, vilket torde indikera att problemet, det är jag. Backa ser skojigt ut när Tigern gör det - han minner om en kackerlacka på uppåttjack, som dessutom är vilse i tillvaron. Samma uppletande som Peppar, med samma kvarliggning. Snabba ställanden vid inkallning eller när matte traskar baklänges - för inkallning med ställande måste vi börja från början med, det är helt fördärvat. Kryp - Tigg har börjat krypa framåt så fort jag kommenderar, i stället för att bara hålla sig liggande vid min sida. Så nu klickar jag för att han lägger sig och tittar upp på mig. Jag vill ha hans huvud högt för att han inte skall hysta upp rumpan i stället. Och så ett gäng fotpositioner, förstås.
Ying: här gäller det att hålla sig i skinnet och göra mycket mycket färre repetitioner än vad jag vill och än vad jag har gjort med Pepp och Tigg. Vi började med fot; stegförflyttningar och vinklar. Ying var väldigt på hugget och hela tiden beredd på ett sättande, läggande eller en sväng. Snyggt! Springa och trampa på target var mycket uppskattat i dag - Ying gjorde nästan hål i golvet med sina rivstarter! Litet apportträning: sitta still med apporten framför nosen, ta apporten, hålla apporten - alla varianter. Han har väldigt sug på apportbocken och börjar klättra på mig så fort jag tar fram den. För Yings del blev det sen litet sökövningar (dock ingen sån där modern flying - det finns gränser för vad huset kan rymma!): först fick äldsta barnet springa upp på övervåningen med godis och Ying fick springa upp och äta. Sen fick samma barn gå upp med godis samt slangbit (=sökrulle), Ying letade, hittade, tog rullen och sprang till matte, fick lagomt beröm och tog med matte upp igen samt åt upp godiset. Strålande! Sen den sista övningen igen med minsta barnet, lika strålande igen. Sen lekte vi litet livsfarlig kamphund med en tross - Ying studsade och morrade på det mest horribla sätt - och sen bestämde vi att det fick räcka, medan det fortfarande var väldigt skojigt.
Sist men inte minst - Jazz: jag lurte på att börja med skall på honom också, men det ville bara bli litet suckar så det gav jag tusan i. I stället började jag klicka för att han grävde i mattan, det kan vara ett bra kommando så småningom om man vill reta nån med känsliga mattor eller snygga rabatter. Targettramp var skojigt och lätt. Backa kan han göra nästan hur långt som helst, så jag satte ihop en serie med backa - snurr - backa och sen klick och godis och det gick bra. Slalom kors och tvärs med belöningen i efterhand för att Jazzen ska tänka mer på vad han gör och mindre på godis. Fotingångar. Leta husses toffla. DET var svårt - leta inomhus betyder för Jazz bara en sak: leta godis. Men till slut gick det upp en talgdank. Slutligen ganska mycket "coola ner", vilket betyder ungefär "ligg död" (fast det låter så otäckt, tycker jag). Var och en som har haft kontakt med en dvärgpinscher av normalkaliber torde inse att detta att coola ner för honom är ungefär lika svårt som... tja, jättesvårt, helt enkelt.

Och sen, sen sänkte sig lugnet över vår lilla stuga!

Bara en hastigt inslängd bild av många som jag tog idag.



Visst är han stilig, min gosse?

Temperaturen har visst löpt amok - det är uppåt och neråt och fram och tillbaka. Idag var det runt -13 mitt på dagen. Kallt, med andra ord! Ying och Tigern och jag tiggde oss till skjuts neråt stan till och traskade därifrån hem. Ibland blir man bara så less på att alltid gå samma samma vägar.
Nu blev det rugbyplanen till vattenparken till dumskolan till åsen till hem. Med mössan ordentligt neddragen över öronen. Men det kan jag säga - hellugg och tajt mössa är ingen bra kombo. Närå, inte alls.












Detta är typiskt Ying! Jag har bett honom att titta på mig och se snäll ut. - Dra're! säger Ying.

Nåväl, hemma igen var det bara att koppla nästa hundpar - de veklingarna måste ju dessutom förses med täcken, pft.



Någon har, i någon garderob, grävt fram detta täcke som sitter som en smäck på Peppar. Jag vet inte om det kan vara Yings (men har han nånsin haft ett täcke?!) eller möjligen Neros i späd ålder, men det är som gjort för Peppar.



HEJDÅ! säger Peppar och Jazz

Eller i alla fall clearly:are.
Egentligen är jag glasögonbunden, om man så säger. Det är det första ledet i ekvationen.
Sen är jag världens slarvmaja och minneslösa också. Det är led två.
Så jag har aldrig glasögon till hands, nästan. Jag brukar ha ett eller två par i sängen, så jag kan läsa kvällslektyr. Sen nåt par på bottenvåningen också, så jag kan läsa stickbeskrivningar och morgontidningar.
Men utanför hemmets väggar har jag ALDRIG brillor (jo ibland tar jag med på hundutställningar, för att kunna läsa katalogen). Eftersom jag omedelbart skulle tappa bort dem eller sätta mig på dem eller nåt annat osmart.
Således kan jag aldrig se vad det står på förpackningar i taffärden.
Vidare har jag nog fått rykte om mig att vara en rackarns typ, eftersom jag inte hälsar på folk. För att jag inte känner igen dem, visserligen, men nästan ingen har ju sett mig i glasögon och därmed är mitt beroende ett okänt fenomen. (uttal: fenÅÅÅmen. Med stark betoning på å:en.)
Men nu så: nu har jag hittat en MONOKEL i en lådda.
Alltså: jag tänker ju inte gå runt med den jämt, då får jag  nog kramp i anletet. Och kommer att förete en kuslig likhet med Lord Peter Wimsey. Men jag kan ju ha den som halsband och använda den ibland, när det tarvas, och därmed se sånt som tidigare gick mig förbi.
Förresten var Wimseys monokel i själva verket bara ett förklätt förstoringsglas, ämnat för detektiva uppdrag.
Jag ska också bli detektiv. Sherlock Mamma is my name. Ying ska vara Dr Watson. Eller rättare sagt: Dr What?-son...

Jaha, så vart det nytt år då.
Gårdagen tillbringades med TV:n på högsta volymen för att dämpa skrällarna samt med en myckenhet köttbullar nära till hands. Inte precis för att jag var sugen på mamma scan special utan för att stoppa i hunddjuren som distraktion.
Vidare höll vi på med konstiga övningar hela dagen - putta petflaskor var väldigt livad tills Jazz och Peppar hamnade i meningsskiljaktigheter. -Jevlarjevlarjevlarjevlar, säger Jazz. Pepp morrar och fräser och är ful i svansen. Sen tröttnar de. Det blir aldrig något tandgemäng mellan dem två.
Allmän fjärrdirigering av många hundar var också skojsigt. Pepp och Tigg måste göra riktigt, de andra två betraktas som hopplösa fall och fick göra litet hur som, bara de gjorde NÅNTING. Jazz har lärt sig att göra ett jättefint bordercollieläggande, smack-i-backen-style så det tjongar, bara. Så när man från liggande ber honom om ett sitt så hoppar han upp i sitt men fortsätter rörelsen till ett läggande igen, liksom. Mycket rart.
Så där höll vi på tills klockan var framemot halvtolv, då det började brassa på ordentligt utanför. Då övergick jag till mera direktinputtning av köttbullebitar. Jazzen fick kämpa för sina bitar ur min hand så han skulle hålla sig sysselsatt, de andra tre fick varsin bit då och då, för att de inte skulle få för sig att bli skrämda by proxy, liksom.
Hur som helst - när det var som allra värst, när det var rena färgkaskaderna ute och fönsterrutorna skallrade (gammalt hus, omkittning behövs. Hela tiden!) trodde jag att Jazz tänkte krypa under soffan, men ju värre det smällde desto mer blängde han på mig: -Köttbulle, tack!
Inte en enda panikantydan på dvärgpinschern på hela kvällen!
Hurra!