Kvällens köksträning innefattade: för Tiggers del - RRRRUUUtannn! Gjorde en pytteruta som han lagom rymdes i för att se hur han betedde sig då - han gick och knökte sig in i mitten. Ganska strålande. Peppar och Ying fick träna på att hålla apporten stadigt utan att tugga, samt plocka upp den från golvet. Peps är A-student, Ying är - shar pei. Det blir som det blir, liksom. Mest för att skoja, tror jag. Eller också är han personlighetskluven... Jag är VÄLDIGT sugen på att se "Revolutionary Road" så jag förstår hur ni känner er nu - sitter som på nålar, fjärilar i magen o det hele. Hav tröst, er väntan är över: här kommer två nya rullar av demonregissören! (Men jag måste nog prata med FilmFotografFörbundet om att leja nån fotograf med mindre fötter i fortsättningen...)
Inatt har det snöat o haft sig igen - så onödigt!! Fast Ying är förstås glad som en lärka, en skrynklig lärka med svansen i topp och litet till. Det går apselut inte att promenera med koppel på trottoarer och gångvägar som består av is täckt med snö så jag tog mitt lilla benknäckargäng och åkte ut på bystan för litet lösspring. Men det var nåt ruskigt vad många andra som hade fått samma idé! Jazz, den krumeluren, utmärkte sig förstås genom att ta sig ur halsbandet och attackera en flatcoated retriever - grrrr! Som tur var hade denne en mycket förstående husse. Hussen var dessutom en riktigt sirlig Herre i sin bästa år - runt 50-60, såååå stiligt sportklädd fast utan tillstymmelse till fleece o bävernylon och funktionsdittan och -dattan. Bara tweed med flätade läderknappar, kabelstickat ylle osv. så långt man kunde se åtminstone. Så stilig vill jag också vara - men det är bara i undantagsfall jag ens orkar borsta håret, suck... Tyvärr hade jag inte mage att fotografera karln, men här kommer i alla fall några bilder på några andra snygga killar.
Den här uppsynen betyder: -Jag skulle vilja gå till matte men den där äckliga russlaren står där och morrar och egentligen vill jag bita honom men det vet jag att jag inte får. Sk*t också!
Sen ser det ut så här i stället. Problemet är väl att de är alldeles för lika varandra till lynnet. Terriorister!
En gång hörde jag en sann historia om familjen som åkte till nåt Sunwing-hotell och så var Börje Salming där också. I hotellpoolen anordnades dagligen vattenpolo eller nåt sånt och pappan i den aktuella familjen förvandlades till småpojke som med lysande ögon terroriserade sin idol: -Börje, kan jag vara med i ditt lag då, Börje? Ska du och jag spela ihop, Börje? tills mamman i familjen inte ville kännas vid maken alls. Till och med när hr Salming satt och åt sin middag störtade sig pappan fram och förhörde sig om möjligheterna att få vara med i Börjes lag nästa dag! I alla fall - i Peppars ögon är nog Ying ännu coolare än Börje Salming! (och han har fått nästan lika många stygn också, fast bara kring ögonen). Vän av ordning frågar sig förstås: -Var är Jazz, då? Fick han sitta i bilen sen? Nejdå, nejdå, fast egentligen borde han ha fått göra det. Jag är visserligen mera vän av o-ordning, men jag frågade mig också var Jazz var. Fast han var förstås ute i maquisen och letade efter rådjur, måste jag tyvärr erkänna.
Och tyvärr får ni lyssna också - jag VET att jag låter enfaldig men i min stora godhet bjuder jag på det. Kors då, jag kommer att bli rena Lukas Moodyson snart!
Det är så halt så halt så hälften kunde räcka! De fläckar som nån har sandat är nästan ännu halare, för på isen fungerar sanden bara som kullager. Igår tog vi bilen till Dyarna - bara is där också!
Jo då, alla fyra hundarna var med, men det är Tigger som är västa linslusen. Och värsta mammagrisen!
NUUUU NI FÅR EXTRA, allihopa!! TVÅ stycken Dagens SPmH!!! Se o njut!
Sen tillbringade jag 150 minuter (yesss!) med att laga min fina hundjacka som Tigg har bitit sönder ena fickan jättemycket på och Peppar har bitit sönder andra fickan rätt så mycket på. Ändå blev jag inte riktigt klar, en liten laglapp till behövs. Och så passade jag på att sy fast upphängningsgrejen (vad katten heter det? är jag senil?!) också, så att jag skall kunna hänga upp jackan och fråppningsvis slippa laga nåt mera. Eftersom det nu är så ont om tjänstesinnade personer i min församling (japp, det är sant - INGEN har anmält sig!!).
HÄR har vi en grabb som bryr sig om millimetrarna och som har tränat, tränat, tränat! Och VEM han har haft hjälp av framgår tydligt. Hurra!! Och när vi nu är på den linjen - titta här också! Nu så, nu ska jag lugna mig ett tag. Till slutet av mars.
Rallylydnad har vi nosat litet på, och det är minsann inget jaså det heller! Om eller när det blir en "riktig" hundsport ska jag absolut tävla med nåt av djuren i det, men än så länge är det alldeles för hipp-som-happ och olika bedömningsgrunder usw. Men i alla fall: nu har jag hört till leda om hur underbart rallylydnad är därför att man får sån kontakt med sin hund och för att det är så roligt för hunden och kräver ett sånt samarbete mellan hund och hundförare och så vidare och så vidare. Allt detta alltså TILL SKILLNAD från "vanlig" tävlingslydnad. Och då undrar jag litet hur dessa rallylydnadsentusiaster tänker. Tror de att man kan få till några vidare poäng i en lydnadstävling UTAN kontakt, glädje och samarbete? Tror de att hunden går runt och har småtrist och går i sina egna tankar? Tja, sånt händer men några vidare poäng blir det inte. Man kan hävda att det blir roligare och mer kontakt i rallylydnaden därför att föraren får tjattra oavbrutet, men jag säger bara: var så god och kom och titta på mig och Tigg när vi tränar eller tävlar "vanlig tråkig lydnad"! När jag sätter på mig min strama min och inte säger ett hum mer än kommandon då går Tigern riktigt igång, för då vet han att NU, nu j*klar blir det snart hur mycket skoj som helst! Sen gäller det bara att bygga på litet långsamt och fint så att hunden klarar längre och längre tid utan att tappa övertygelsen om att snart vankas det lajbans. Faktum är att med Tigger och Jazz räcker det att jag ställer mig rätt upp och ner på ett onaturligt stelt sätt, mitt på köksgolvet om så är, och försöker se snörpig ut. Då blir de alldeles vilda och snor sig in i fotposition det kvickaste de kan med stora flin i ansiktet! Pepp o Ying är på god väg, de också. Och så en annan sak som jag har fått mig till livs alltför många gånger: att rallylydnads-människorna minsann kommer att giva bruksmänniskorna på moppo, ungefär. Tss, tro det: varför skulle ett ekipage vara dåligt på rallylydnad för att det är bra på tävlingslydnad? Tvärtom skulle jag tro - följsamheten och kontakten sitter ju i ryggmärgen och sen är det bara att lära in några nya "format". Så låt oss nu sluta ställa dessa aktiviteter mot varandra och i stället se dem som parallella roligheter. Och hoppas att rallylydnad blir en "riktig hundsport" så man kan börja meritera sig!
Ibland tränar jag hund tillsammans med väldigt framgångsrika hundförare. De har t.ex. tävlat på höga nivåer i alla möjliga dicipliner och med flera olika hundar, de kanske tränar andras hundar och/eller arbetar som instruktörer. Riktiga auktoriteter med andra ord. Och jag är ju bara nybörjare. Då tar jag fram mitt eget lilla hundträningsmantra "Milgram". Det är nämligen så lätt att överta auktoriteternas metoder, och inte alla (fast många) är så himla gulliga precis. Det nyps och hyttes med nävar och väses ganska friskt mellan varven. Därmed inte sagt att de är några hundplågare (såna finns också, men några riktiga framgångar blir det sällan) - bara att deras syn på rimliga tvångsmetoder inte alltid stämmer med min. Ibland är jag minsann ganska hård mot nån av mina hundar (här gäller: don efter person) men jag försöker att hålla min egen linje. Visst kan jag behöva korrigera en hund men då skall det vara av min egen övertygelse, inte för att följa någon auktoritet. Och ärligt talat - hur viktigt är det egentligen att hunden går exakt på millimetern rätt i fria följet? Man kan se det som ett spel - det är roligt att gå vidare till nästa nivå, men det är ju inget som man står eller faller med. Och det är sannerligen inte värt nån enda ledsen blick från nån av mina älskade pälsklingar!
I det här sammanhanget vill jag gärna rekommendera ett besök hos Sir Edison. Där kan man läsa om "good enough"-trenden. Och så kan man läsa om mycket annat också, sånt som får en att tänka till. Så kika in där, hos en pudel och en drutt som tillsammans har blivit Bragdhundar! Och en Bragdsköldpadda finns det också!
Idag var det så halt så man kunde knappt ta sig från trappen till grinden. Vi for till skogs, jag o hundar i en bil och husse i en annan bil - för att hussen inte skulle behöva vara EN ENDA SEKUND längre än nödvändigt i skogen, men ger man det bara tid så ska han väl bli tam, han också. Väl framme kunde man emellertid knappt röra sig kring bilen för att det var så nedra halt!! Men kom man väl ut i naturen så var det bra förstås. Jag lade ett långt och knöligt spår till Tigg medan hussen ledsagade Peppar till station A för vår rapportträning. Sen fick husse noggranna, barska instruktioner om hur otroligt glad och positiv och lekfull och köttbulleutdelande han måste vara. Och sen fick han tjoa och tjimma och riktigt hetsa upp sig över Peppars röda kampis så att jag nära nog fick DRA Pepparn över åkern och bort till nästa station. På med rapporthalsbandet och: -Marsch!
Ingen tvekan där inte - tvärs över gärdet på 0,0 nix.
Hussen härjar och busar som den värsta bruksare! Mycket roligt, tycker Peppar, husse har gått i barndom!
Sen var det dags för tillbakaskick, men vad är detta? Peppar TAR MED sig kampisen, ifall matte skulle ha glömt sådan! Den extra lasten till trots skötte han emellertid sin uppgift föredömligt, raka spåret till matte i full fart.
Sen var det fikadags - se bara på hussen bland granar och tallar! "Jag tycker visst om naturen!" hävdar han. Bara inte i så stora doser, kanske?
Peppar tycker också att det är konstigt att husse är i skogen. Fast ganska mysigt. Två personer att få köttbullar av. Vi gjorde ett par bra skick till och sen fick det räcka. Peps fick vila i bilen och Tigger togs ut för spårning. Det gick strålande, förstås, ingen som helst tvekan. Nästa gång ska jag ta små tygbitar i stället för pinnar som apportföremål, så får vi se!
Sen blev det litet spring o larv på gärdet där slutpinnen låg. Tigger sa: - Vi leker att du är lilla rödluvan och jag är en stor och farlig VARG och sen jagar jag dig och BITER dig!! - Nja, sa matten, vi kan väl leka att du är en liten herrelös och jättehungrig hund och jag är en snäll tant som hittar dig och ger dig köttbullar och tar med dig hem? -JAAAA, skrek Tigg, DET leker vi!! Tänk vad det är bra när man kommer överens med sin hund.
Och så slutligen - och säkert mycket efterlängtat - Dagens SPmH (SjälvPorträtt med Hund, förstås):
[Och när jag hade skjutsat hem dessa två busar tog jag återstående herrar till en annan skog för en lång löslubbning. De var så glada och duktiga och springiga! Men om någon av de värderade läsarna har en seismograf i sitt hem och undrar vad tusan den registrerade kl. 14.52 idag så var det bara jag som damp i backen efter att ha blivit attackerad bakifrån, i knäveckshöjd och i full fräs av två röda lymlar.]
Igår var vädret alldeles osannolikt, det växlade mellan duggregn, lappvantar, isnålar och uppehåll. Perfekt för en stunds träning på klubben med allvädershunden Tigger! Vi tränar mer och mer på platsliggning med dold förare. Här ligger Tigg och vaktar "the mother load", själva godispåsen, medan jag smyger bakom en sten och gömmer godisbitar. Jag tar förstås gooood tid på mig där i osynligheten. "Den som väntar på nåt gott kan vänta hur länge som helst", tycker Tigg, så det får vi utnyttja. Och sen när jag kommer tillbaks till honom får han först en liten godsak från den vaktade påsen, sen tränar vi litet fritt följ och SEN får han lubba till godisgömman. Hurra!!!
Det här är väl en välkänd syn för alla lydnadsintresserade. Suck. Den lilla plutten i mitten är en potatisprovsticka försedd med litet rött julklappspapper. En prima nostarget som går bra att sticka ner i alldeles hårdfrusen mark.
"Rrrrutan!" VARFÖR kan man inte säga det på vanligt sätt?! Jag försökte faktiskt säga "rutan" precis som när jag pratar på vanligt sätt, men sen upptäckte jag att om jag tränade ihop med nån annan smittade uttalet "RrrrrUUtan!" och då förstod Tigg inkentinken så nu har jag övergått till hunduttal hela tiden. Fast oftast kommenderar jag inte, jag bara riktar in och pekar. (Och håller tummarna i smyg...) Sisådärja, hund till vänster, potatispinne till höger. Yippiiiii!! Och se bara, locket nästan flyger av hunden, han nästan explosiderar av förväntan. Alltid ett nöje att träna med den. Jag skickar från alla möjliga avstånd nu, från nån meter bara och upp till 20, fast jag börjar alltid med korta avstånd, och om han börjar sacka eller tveka minskar jag avståndet iget. Och faktiskt - det ÄR inte så jobbigt att flyta runt konerna som jag föreställde mig!
På eftermiddagen tog jag Ying o Pepp till vattenparken (eftersom jag - tadaa! - skjutsade barnet till träningen). De fick lubba lösa och leva rövare. Jag kom att tänka på att många säger att de kan inte ha sina hundar lösa när det finns andra hundar i närheten - med mina är det nästan tvärtom! De kommer på studs om jag ropar och nån hund rör sig i environgerna. Kanske beror det på att vi tränar så mycket på klubben och eljest tillsammans med andra så de har lärt sig att när det finns andra hundar i närheten då har matte GARANTERAT massor av smarr och roliga leksaker! Eller också är de helt enkelt blasé...
Efter en rask 90 minuterspromenad redan kl. 7 på morgonen roar jag mig idag med att läsa platsannonser. Det finns mycket att välja på! "Självständig plats för barnkärt hembiträde finnes på landet i mellersta Sverige hos lärarfamilj, där båda makarna har förvärvsarbete. Fullt modern våning. Kylskåp, assistent, tvättmaskin. God lön." Fast "barnkär"... Nja. "Husa önskas till familj i Sthlm bestående av 2 vuxna och 4 barn i åldern 3-13 år. Kokerska o barnsköterska finnes. Eget rum med radio."Med både kokerska och barnsköterska i huset så borde väl det gå att ro i land. Men det står ingenting om kylskåp el. tvättmaskin... "Snäll och ordentlig flicka får plats" - nej, ingen idé att läsa vidare . "Kompetent husföreståndarinna erhåller plats i större hem på landet, där husmor är klen." Va, klenare än jag?! Nej, det går inte, det är ju MIG det ska vara synd om! Men HÄR då: "Husföreståndarinna sökes av ensamst. 40-årig tj.-man i centralt bel. samh. på ostk. Egen modern 2.pl.-villa i vacker omg. Lättskött trivs. pl. m. rikl. fritid. Sök. bör vara ca. 30 år, chic o parant, hemintr. o av pålitl. läggn. Svar m. foto t. "I Husmors ställe" 30 år har jag i alla fall varit, så jag vet hur det går till - den platsen är som avsedd för mig! Sen läser jag en artikel om en komministerhustru med sex barn som är hur klämmig som helst och tar hand om hela hushållet själv, förutom en heldagshjälp på onsdagar och en halvdagshjälp på fredagar och extrahjälper vid behov. Hon är liksom tvungen att reda sig själv eftersom hembiträdeslönerna har skjutit i höjden och det dessutom är näst intill omöjligt att hitta ett kunnigt hembi som inte kommer med en massa ohemula krav, såsom: eget rum, en ledig dag i veckan m.m. Arma kvinna, vilket slit, även om komministern själv vattnar krukväxterna och bonar golven. Men, som tur är "finnes här i församlingen en vänlig människa med det sällsynta som heter verkligt tjänarsinne som kommer en dag i veckan och lagar upp". Alltså sköter lagningen av familjens kläder. Nu frågar jag mig: var hittar jag en sån liten människa med verkligt tjänarsinne som kan komma hit en dag i veckan och dammsuga, tvätta, stryka och putsa fönster? Samta kasta ut julgrannen och dess barr. Så att jag med gott samvete kan leka med mina hundar och ta det litet piano? Svar med foto till "Kom-o-hjälp", tack!
Efter att ha sett Alexander Majorovs långa program frågade jag minsta barnet: -Hur är hans pappa, då? Hon lade pannan i eftertänksamma veck och svarade: -"Nja, han ju skriker och gormar rätt mycket förstås. Han är ju också rysk... Och så är han ju pappa också... " Vad säger det om pappaskapet, egentligen?
Shar pei, shar-pei, sharpei, kinesisk skrynkelhund - kärt barn har många namn, men så värst många bilder hittar man inte på webben. Och rätt många av dem man ser visar hundar som är formade som tunnor med ben - men det är inte Ying, för han skall vara funktionell. Så för att ge en mer rättvisande bild av rasen kommer här en post med bara bara Ying, litet härifrån och därifrån, nu och då. Håll till godo!
Oj då, en jack russell har insmugit sig.
Ying var olydig och gick på tunn is trots mina moderliga förmaningar. Och druttade förstås rätt ner i ett avloppsdike! Han fick nästan inte komma in i bilen sen!
Lorten mera i närbild. Tur att det inte finns luktbloggar. Än.
(Man kan bli alldeles yr av att läsa här!) I tisdags var det så muppigt väder så vi orkade inte alls tillbringa förmiddagen på klubben. Det liksom snöregnade på tvären. En liten utflykt behövdes, för nån koppelpromenad på gator o vägar kändes inte heller lockande. Vi åkte till Kungsbyn och hundarna fick leva loppan i hundhagen. Bara litet rädda blev de när åsnorna skriade i hagen intill!
Vad sägs om en lokalt producerad russellkorv?
Sk*tväder, ärligt talat!
Om man nu ska tänka så där mysigt positivt så finns det EN bra sak med att Tigg o Pepp inte precis älskar varandra: de är så bra att träna "hörförståelse" på. Deras konversationer är inte de mest subtila så man kan liksom tjyvlyssna. Jag lär mig mer och mer! Och roligare och roligare blir det att iaktta hundar - alla hundar! Sen gick jag in i affären och köpte 3 kg nötfärs från visserligen döda men dock lokala kossor, nästan 6 kg färska märgben från sammalunda och sågade i lagom bitar - några större och några mindre. Samt två alldeles prima syrliga isterband. Summa summarum 217 pix, var inte det ett fynd?! Så for vi hem och myste till oss med våra respektive kap, gissa vem som fick vad! En ledtråd är att jag åt upp min andel på 10 minuter medan de fyrbenta hade roligt med sina under hela återstoden av dagen.
Såna osoliga dagar kan man hitta på bra saker, det kom jag ihåg nu när jag städade ett minneskort. En sommardag tog mellanbarnet och jag fyra hundar (Peppar ansågs för liten) på en 25 km promenad. Vi hamnade mitt uppe i ett sandtag, och sen i världens moras när vi skulle därifrån. Sen gick vi och sjöng högt och ljudligt, en otryckbar avart av "Vi gå över daggstänkta berg", tills vi hittade en liten herre som blev rätt skrämd men kunde leda oss på rätta stigar igen. Fast först höll vi på att gå åt fel håll = hem igen!
Hungrig blir man förstås, men TVI! vad med getingar!
Ja, jag har väl sagt det förr, men: visst ÄR det vackert!
Liten men orubblig är mellersta barnet!
Vi beställde skjuts hem, men det tog en evig tid för hussen att hitta oss. Fullt av små vägar finns det på landet! Tur att matsäcken inte var alldeles slut.
Och så tar vi det i kör, alla på en gång nu: - Det - är - så - VACKERT!
Pejer förekommer då och då i reklam för anti-rynkkrämer. Bättre att använda dem så här: sätt ditt nylle intill pejnyllet och du kommer att framstå som alldeles slät! Gratis!
Just så var det i söndags, och vad passar då bättre än ett besök på ett gravfält. Jazz var dyster nog som det var och fick ta en finpromenad med hussen i stället. De övriga fyrbeningarna fick sig en duvning i gravkull och eftersom jag nogsamt undvek att redogöra så där ingående för regelverket så var det JAG som VANN! Varje gång! Det braiga var att den som vann SLAPP äta upp den torkade blodpuddingen. De som förlorade däremot, de måste äta blodpudding. Stackarna.
Top of the world!
Vissa scener i "Ryttare i blått" spelades in här. Peppar kör en re-enactment.
Tänk att vattendrag skall ha sån dragningskraft på småpojkar! Och på mej, fast nu var det LÄNGE sen jag plurrade!
Då var det minsann sol! Tigg o Ying fick en promenad kring brukshundklubb och stall och sedan en träningsstund var på klubben. Mkt duktiga båda två. Vi har flyttat ut Tiggs rut-träning till appellplan (från köket...) och det går definitivt i rätt riktning. Fast sakta! Se bara den blåa blåa himmelen över hundrumporna!
Men sen, när det var dags för promenad med Peppar och Jazz, då var det ruuuuuggggiiiiigt!!
Upp i ottan för jobb, sen en rask skogspromenad. Dimmigt och halt, trottoaravsnittet av vår runda var inte riktigt trevligt idag. Men koppeldiciplinen blir allt bättre ju mer vi tränar.
Mycket is i skogen också, men man kan ju alltid kliva bredvid.
Det ser ut som Peppar är på väg in i piaff, eller heter det passage? Trav på stället, typ.
Det var dimmigt o alldeles vitt, som en fuktig filt. Vädret är hit o dit! Sen gick vi hem och, som det heter, softade. Med lunch och isdans på TV. Husse kommer hem först i natt så terrierbusarna håller vapenvila.
Igår var vi ute på sökträning. Ett par grader kallt och soligt, torrt snötäcke på marken. Strålande! Men vinden? Vilken vind? Aldrig har det väl varit så stilla i skogen - kaum einen Hauch, ju! Monica provkorde kameran mot stigsnitseln. Efter litet pycklande kom hon på: - Precis en sån här kamera har ju jag! Hemma! Tänk om jag skulle ta med den nån gång...
Matte var som vanligt osorterad, så Ying fick låna småhundarnas skynke. Men allt pryder ju en skönhet!
Matten förser Sture med noggranna instruktioner (tja...) och en burk köttbullar. Nu kommer han bergis att sätta sig bakom nån buske och äta upp dem!
Sen får Ying noggranna instruktioner. -Sök busen!
Full rulle! Ying får bestämt bli rullhund.
-Ja men OCH...! säger Ying. Klart jag vet att Sture sitter bakom granen o lurar. Säg åt honom att komma fram, bara!
Sen gick det bättre. Men man är ju pej, så man måste få larva sig litet ibland. Och förresten har matte hela ryggsäcken full med köttbullar så man måste inte nödvändigtvis springa rätt ut i buskagen för att få nåra.
Gissa vad denne kille heter! Devil kanske, eller Hero, eller Killer eller nåt? ALGOT, heter han! Tsss! Fast man vänjer sig efter ett tag, jag lovar. Med uppbjudande av samtliga mina krafter och litet extra lyckades jag dra honom 1 meter i önskad riktning, hållande i leksaken. Sen blev det nästan akuten för min del, men Algot var uppåt!
Åsså var man ute på hal is igen, då. Om detta inte är Tintin så är det Tjalle. Det är SÅÅÅ stor skillnad på dem, har man försäkrat mig. Det skulle väl vara att den ena är svart med bruna tecken och den andra är svart med bruna tecken, då...
De kallar oss musweiler.
Storbusan själv upphittad!
Tja, vad säger man. Är det inte Tintin så är det Tjalle.
Att fotografera Soya är ungefär som att fotografera Peppar riktigt bra. Rätt omöjligt!
Bara 7 månader gammal men bär sitt tjänstetecken med den äran.
Såna här skyltar kryllar det av i skogen! Jag vill nalla en och sätta upp intill badrumsspegeln.
Jallafall - söket gick så bra så bra, och spåret som Tigger fick gå gick också alldeles strålande. Vilken skillnad det blev sedan jag kastade snitslarna! Sen fick Tigg göra litet uppletande också, och det gick så där. Men arbetsglädjen är det inget fel på!
Imorse var jag uppe i ottan för att ringa till läkeriet och tigga mig till en tid, och det LYCKADES! Sen hasade jag mig ut i badrummet och efter en hastig blick i spegeln damp jag i backen. När jag hade kravlat mig upp igen morsade jag på min spegelbild: -Tjena Elvis-fan! Jajamen, med vildvuxen lugg (jo, för det är då ingen hit att sitta hos frisören och glo sig i en spegel i evärderliga tider när man är grönsnorig och skavsårig kring kranen. Det är inte roligt ens när man är sitt vanliga charmanta jag.) och sänggång med nytvättat hår igår afton var det Elvis direkt, fast med ORANGE lugg. Sniggt, som mellanbarnet skulle ha sagt. Med mkt möda o stort besvär lyckades jag få nån styrsla på det hele och ta mig till vårdcentralen där en fru doktor tittade i min snuskiga näsa och bestört sa: -Oj oj oj, du är då RIKTIGT sjuk du! Genast kändes livet mycket bättre, tänk så tapper jag är ändå, hundpromenader i ur och skur och det ena med det andra fast jag har varit så gott som död. Just precis en tapper liten soldat! I alla fall skrev doktorn ut massor med antibiotika i stora, starka doser, värktabletter och till min stora förtjusning kortisonpulver i turbohaler! Mkt coolt! Dessutom hävdade hon att det minsann är SÄLLAN man ser en så grundlig bihåleinflammation, så jag kände mig nästan litet mallig när jag gick därifrån. Märkligt hur man fungerar, i alla fall!
Idag är det storm o elände, mörkt och lerigt. Håret nästan blåser av. Inget Yingväder alls, fast det kan han inte förstå. Jag tog terrierkillarna till klubben för litet träning - trodde jag! Peppar fick inviga sin nya "fotboll i en lång lina". Den kommer från DOGACCESS där de verkligen vet vad peppringar gillar!! Jag har ett gäng kamprullar och snörbollar därifrån och alla är lika hysteriskt populära.
Den här bollen var så kul så Peppar gjorde en staffevolt, dvs. skutt rakt upp - HÖGT - omslag i luften och landa på rygg, mitt i värsta leran så det skvätte hej vilt på både mej och Tigger. Och Peppar, han såg mer än vanligt ut som en gris. Fast en väldigt nöjd gris. Nåväl, träningen blev det inte så helt med, det var helt enkelt FÖR lerigt och hemskt. Mest fick de träna hopp båda två, över väldigt lågt hinder för säkerhets skull, ifall de skulle råka halka i ansatsen. Både hopp mot mig och från mig tränade vi, Tigg tränade också "sitt" på andra sidan i uthoppet. Båda var så duktiga så, och ingen ville döda den andra. Det var så vidrigt väder att jag hade dem ute båda två samtidigt och redan efter en halvtimme hade vi fått nog och for hem. Tur att alla fyrfotingar fick så grundligt med motion i helgen för idag blir det då inte mycket av den varan.
Nu har jag fått frågor om varför jag använder stryphalsband på mina hundar, i synnerhet på de små. Svaret är att jag använder stryphalsband framför allt när jag går med alla fyra därför att det är de halsband som de har svårast att backa ur eller på annat sätt rymma från. Speciellt nu när det smäller rätt friskt (lagret av fyrverkerier är väl inte uppsmällt ännu) så är Jazz en liten j*kel på att snärta till med knoppen och ta sig ur vilka halsband och selar som helst. Och blir han rädd för en smällare så bara drar han, vart som helst. Så honom har jag nästan alltid stryp på, men jag håller inte på och snärtar och tramsar. De övriga har jag stryp på när jag går med dem allihopa och det inte vore särskilt lämpligt att nån av dem kom lös och började leva rövare. Peppar lyckades visserligen backa ur strypkedjan också när vi var nere på stan - rätt som det var såg jag hans lilla svarta ändalykt en bra bit före mig på trottoaren! Men det gick bra, han är ju inte rädd av sig så han tog det lugnt och kom tillbaka när jag ropade: Peppar! KOPPLET!! "Ja, just ja!" sa Peps och kom tillbakastruttande. Hade INTE Jazz gjort, inte där och då. Om Tigger tar sig lös bestämmer han sig för att gå hem, Själv. För han vill inte vara ute och gå med en SVART GRIS. Enda sättet att få tag på honom utan att bli arg är att platsa resten av gänget och gå fram och hämta Tigg. Och man kan aldrig vara säker på att Ying stannar där han är parkerad - ofta sitter han ihop med Pepp i en koppeldelare - Peppar sitter som ett ankare och hävdar "vi ska stanna här, Ying!" men Ying drar till sin matte så Peps får skavsår i rumpan! Och när Tigger ser att svarta grisen med anhang nalkas (om än släpas) så fortsätter han framåt. Så jag får parkera övriga hundar igen, allt rödare i ansiktet och med allt gällare stämma. Så där håller vi på. Att binda Ying, Peps o Jazz är inget alternativ för det tar bara 0,3 sekunder för Peppar att bita av vilket koppel som helst och han hjälper så gärna sina kamrater. Ying slutligen - om han tar sig loss kan det hända två saker: a) han kommer omedelbart tillbaka på tillrop, eller b) ögonen börjar glittra på ett obehagligt sätt, han gör leksprång och SEN är det bara att bita ihop och spärra av för ev. trafik. Minst en halvtimme tar det att inringa kinesuslingen om jag är ensam - jag vågar inte tänka på hur det skulle gå med tre andra hundar i koppel!! Så - därför använder jag strypkoppel. Och så litet för att jag är så OND också - egentligen vill jag ha kraftiga stackel på dem allihop och skratta på ett hemskt sätt (muähähähähäääÄÄÄ!) när de skriker av smärta, men DET kan man ju inte SKRIVA om!!
Ena kvällen var jag på klubben och tränade i 8 graders kyla och knarr under både fötter o tassar. Ganska ensam kan man få träna där, såna kvällar. Nästa dag - var det VÅR!
Solen t.o.m. värmde i ryggen.
På skogspromenaden träffade Ying o Tigger o jag en farbror (jag o mina farbröder!!) som blev mkt nöjd vid åsynen av Ying, för han hade skaffat sig en bok om all världens hundraser (eftersom han ibland är daghusse åt en hund av ovanlig modell) och visste PRECIS vad Ying var för en figur, och nu fick han klämma på en också. Dessutom hade farbrorn ytterligt smaskiga hundkex i fickan. Tigger fick man som vanligt nästan skämmas för, som han drog in kinderna och såg hungrig ut. Bäst vi stod där och pokulerade smög sig en räv över stigen bakom oss - det var ganska förtjusande att se i solblänket.
Jazz o Peppar fick sin vårpromenad främst i vattenparken, som hade blivit en ispark till Peps stora förnöjelse.
Världen är så stor, så stor.
Peppar på det lutande planet.
Liiiitet värmer den allt! Men nu går vi hem, säger Jazz.
Jag brukar alltid vara noggrann med att stuva in hundar i ordentliga, stadiga och alldeles Houdini-säkra burar i bilen. För vid en ev. olycka vill jag: inte ha en flygande hund i nacken, inte ha hundar som tumlar runt okontrollerat i kupén och blir onödigt mkt skadade, inte ha hundar som tar sig ur bilen och försvinner chockade på motorvägen, Med mera. Men IBLAND är jag en dålig människa och då kan det se ut så här:
Det är när jag ska hämta minsta barnet i skolan och skjutsa henne till träningen. Bara 30 och 50 km/h hela tiden - då kan det väl inte hända nåt? Fast i fredags när jag skulle hämta henne från träningen så gick det som det kan gå. Då hade jag Peppar med mig. I framsätet. Idiotiskt, förstås. Som vanligt var det en nedra kö, först för att komma in i en rondell, sen för att komma till nästa rondell och vidare ut ur den. Det gick två hack, sen stopp, sen 8 km/h i 15 sekunder osv. Och det var halt. Och gråmörkt. När jag precis skulle lämna rondell 2 (det går åt SEX rondeller för att få ungen till träningen! Enkel resa!) så kastade sig en fotgängare ut på övergångsstället. Förstås utan reflexer o det hela, men jag HADE faktiskt sett honom i god tid, det fanns utrymme bakom mig, trafiken gick jättesakta osv. och man är ju laglig. Så jag stannade förstås. Och så säger det bara PANGKRASCH, ungefär. Som tur var låg Peps ner på sätet, och han låg kvar där också. Det var en äldre herre som var på väg in i rondellen från den in/utfart som jag just hade passerat. Han hann inte reagera utan körde rätt in i min lilla lilla bil!! Nåväl, det var bara att harva iväg till nästa gatkorsning, svänga av och stanna där det fanns plats. Inte roligt alls. Men unders under - en grundlig examination visade inte en skråma på lillbilen - farbrorn hade en låg Volvo (typ V70) och hade liksom kört in under min bil, i själva "skrovet". Så HANS bil såg ut som skrutt, ena strålkastaren helt paj förstås, nästan hela ena framskärmen och ganska mycket buckel och repor på motorhuven. Hur som helst skildes vi som de bästa vänner och ingen person kom ju till skada, men man får sig allt en tankeställare. Så fort det kan gå ibland.
Det är riktigt skönt att helgerna är över och man kan återgå till vanlig veckodagsordning. Det känns alltid litet misstänkt när söndag följer på måndag, och sånt där. Min urbota förkylning håller dock i både helg och söcken så den är jag inte av med. Att ta järngänget på en ordentlig promenad gör mig klubbad för resten av den dan!
I torsdags var det KALLT men efter knappa 10 minuters promenad med alla fyra i koppel hade jag nog kunnat truttla runt i bikini utan att huttra. När vi äntligen kom fram till springa-lös-delen av promenaden var vi lika glada alla fem. Men med alla mina ouppfostrade hundar i koppel, och därtill ett trängande behov att alltid ha en hand ledig för en näsduk, så blev det bara en liten ussel kamera den dagen, därav bildkvaliteten.
Ying är alltid så klumpig, han bara MÖLJER fram! Han kan vara smidig som en katt, om han vill, men det är behändigare att bara harva på. Behändigare för honom, alltså.
Innan vi kom hem hade det börjat se ut så här - snöstorm, typ! Jazz var precis lika missnöjd som han ser ut - han tar nederbörd rent personligt.
Om man i likhet med mig inte känner sig som världens bästa hundtränare och om man därtill, också i likhet med mig, har rätt mysko raser att träna med så gör man klokt i att läsa WHEN PIGS FLY av Jane Killion. Undertiteln lyder "Training success with impossible dogs", och även om "impossible" skall tas med en nypa salt är denna bok en riktig lisa att läsa (hihi) när man har slitit sitt hår över en knäpp Ying. Som kanske inte är så knäpp, enligt Ms Killion.
Författaren, som själv föder upp bullterrier, gör nämligen skillnad på hundar som är biddable, dvs. som tycker att det finns ett egenvärde i att intressera sig för sin förare, och så dem som inte alls är biddable. Jag ber att få citera:"The Labrador, in many cases, is hanging around with interest just to see what you would do next and if, joy of joys, you might ask him to participate in your next activity. The Shar-Pei, on the other hand, really has no interest in your next inevitably pointless and stupid activity."När jag läste denna passage kände jag mig som en engelsk MP, jag ville kasta bullar omkring mig och skrika "hear, hear"! Hela konceptet bygger sedan på klickerträning och på att träningen i sig blir så intressant att den utgör sin egen belöning. Tillsammans med godis och lek, förstås. Jag vill varmt rekommendera "When pigs fly" som är en mycket inspirerande bok om hundträning och som dessutom lockar till flera glada och igenkännande skratt.
(Klicka på bilden så kommer du till amazon.com där du också kan kika i boken)
När det var som kallast och vidrigast tog jag med de pälsklädda djuren (mellanbarnet, Olle, Ying och Tigg) till golfbanan. Solen rent av sken, men värmde gjorde den INTE. Tigger hittade... äh, som vanligt.
Utmärkt, så har man ursäktat sig för sin bortovaro redan i rubriken! Men det var ju så här, att för några dagar sedan tog jag Pepparkornet på ensampromenad - bonding time, ni vet. Lös sprang han som en galning, för det är alldeles riskfritt så länge jag har nåt kampliknande i fickan. Så mötte vi ett par som vinkade och pekade in mot den på kor tomma kohagen som vi promenerade längs. Och Gud förlåte min svarta själ, för så här tänkte jag: -Är de så in i *** dumma så de kräver att jag ska koppla hunden när vi går förbi en tom hage så hoppas jag att han biter dem! (vilket Peppen förstås aldrig skulle göra, kanske bara smaka litet). Där fick jag dock skämmas för det var det här de pekade på: Två ÄLGAR i kohagen. De gick där och spankulerade ett tag, sen tog de ett gracilt språng över staketet och lubbade upp i skogen, nästan över en äldre herre som i likhet med mig inte alls hade lagt märke till dem. Peppar lade litet märke, när jag visade, fast han tyckte inte att de var det bittersta intressanta.
Ganska kallt och äckligt var det för en matte, men Peppar är märkvärdigt vädertålig. Ungdomligt oförstånd, kanske!
Efter en promenad på en och en halv timme drog vi oss hemåt, och då såg det redan ut så här:
Jag hoppas att älgarna har nåt varmt ide att krypa in i!
Bland svenskarnas helgtraditioner återfinns numera den att på nyårsdagen skall det ätas kebabpizza - därtill är man s.a.s. nödd och tvungen. Vilket osökt påminner mig om en granna för lääänge sen som brukade komma inasande till mina föräldrar om söndagförmiddagarna och med sprucken stämma förhöra sig om förekomsten av saltgurka. Samma fenomen, liksom. Själv hade jag inte det minsta behov av varje sig pizza eller saltgurka efter min afton med en god bok (kalla mig gärna Pyttan i Prästgården, det värmer så gott!), i stället bragte jag med mig mellanbarnet, dess hund och tre av mina egna fyra hundar (Peps blev hemma på springpromenad med äldsta barnet ety mellersta barnet fruktar att P traktar efter O:s liv. Tsss, gör han ju inte. Han vill bara gosa litet! Med tänderna.) Jalla fall - rätt ut på landet åkte vi, till nejdens läbbigaste parkeringsplats, men till skillnad från min far envisas jag inte med att stajla utan parkerar på säkert sätt. Därför och endast därför sitter jag nu här vid min dator. (Är det bra eller dåligt, det?)
Vi börjar dagens galleri med att Tigger har hittat - ja, ni vet vad. Att ni vet vad i. Så är i alla fall den detaljen avklarad.
Mycket plats att springa på.
Rödingar.
Det går nerför.
Och det går uppför.
Världen är så stor, så stor. Och kall! Minus sju grader idag. Jag hade mössa!
Bara man rör sig håller man sig varm!
Ying ställer upp. Han tycker att vi ska göra en portfolio, det har han hört att man ska ha.
Lilla fina Jazz. Inte en smällare inom hörhåll!
Yings bästa bästa i hela världen: springa! I frost!
En fin källa som några otäcka kokreatur har trampat sönder så att en högst prosaisk gummislang har måst apteras ("Vila vid denna slang, vår lilla frukost vi framstä-älla". Koj*klar!) Ying gillar bäst att dricka rinnande vatten, gärna från flaska. Och sen var det kväll och vi hade varit på promenad i två timmar, under givande samspråk. Och SEN var det ett gäng trötta kusar!! PS. Får man hälsa? I så fall vill jag hälsa till Nikon Corp. och säga Tack för att ni uppfann AF-S DX Nikkor 18-135 mm f/3.5-5.6 G IF-ED, det gjorde ni bra!
Med en hund som är tokrädd för pang-pang och i synnerhet för fyrverkerier och en annan som är så där tämligen skrajsen men har en tendens att låta sig påverkas av den jätterädda är förstås nyårsafton och dagarna därikring inte särskilt roliga. Det gäller att planera! Således tog mellanbarnet och jag våra sammanlagt tre småhundar och for till skogs redan tiiidigt på nyårsafton, och si! det smällde bara liiitet litet på långt håll! Dessutom är Olle O inte det ringaste skottberörd, så han fick agera föredöme, utifall att.
Årets absolut sista kantarell!
Vi lyckades hitta "vårt" gryt, dvs. Tigger visade vägen. Ända IN, ville han visa vägen. Tur att han är (ganska) lydig!
Notera: två hundar är vända i rätt riktning, en är har s.a.s. vidare vyer. Ständigt denne Jazz!!
Tigger borde nästan heta Pigger - han är ALLTID pigg på nåt kul.
Olle är snabb som vinden.
HOPP!
Efter nästan två timmar med detta gäng var det bara till att gå hem och byta till nästa gäng - De för smällare helt okänsliga. Samt äldsta barnet som äntligen hade kryat på sig så pass att hon kunde lulla runt litet med sin mor. En dryg timmes promenad med både koppelgång och lösspringning i mängd var precis vad Ying och Peppar behövde, men då hade det redan blivit nästan natt och alltför mörkt att fotografera. Så småningom vidtog ett ytterst måttligt nyårsfirande i kretsen av de närmast snörvlande, och för att skona Tiggers nerver kröp jag till sängs med en god bok redan före tolvslaget. Då låg han med magen i vädret och huvudet på min arm och snarkade sig igenom hela skottlossningen. Ying däremot vaknade till och var grinig: - Det var då ett j*vla oväsen! sa han, och somnade om.
Inte många saker är bättre på vintern, men det finns en som alldeles bestämt är det: golfbanan! Häromdagen tog jag med mig oändligt många näsdukar (som gick åt), Peppar och Jazz och gick så där en aderton hål.
Ganska mycket svängrum.
Jazzen var kräksjuk ett par dagar under julhelgen, det syns.
Vadå bromsa?
Peppars nya leksak: hållbar, studsar okontrollerat, piper högt. Bingo!
Peppar måste ha en otroligt välbalanserad konstruktion - han far fram som ett jehu, så tvärstannar han och står i sån total balans. Ett ben i varje hörn, liksom.
Stilig pojk, eller hur?
Jazz tycker att Peppar visar bristande respekt för äldre herrar, och talar om det också. Peps måste springa till matte ett tag.
Sen full fart tillbaka för en flygande tackling. Peppar väger 18 kg och Jazz omkring 9, så man kan förstå att Jazz fräser ifrån ibland. Och fungerar inte det... ...så springer man till matte och ställer sig i "lä" bakom hennes ben. Sen for vi hem och blandade mina förkylningsbasillusker med övriga familjens. Himlar vad det har gått åt snytpapper i familjen denna jul!!
