Pelleskop-livet

'
foto: Marie Holmström , tacktack!

Så här såg lilleman ut vid sisådär en nio veckors ålder. De är rara när de är små, fast rarare när de blir större.

Idag fyller minigrisen 1 år - vart tar tiden vägen, egentligen!



Leta grisknorr i trädgården. Observera - ljusblå sidenrosett, dagen till ära.



Ying hittade sin först - har man nånsin SETT en sån skabbråtta?! En pej som fäller är en styggelse!



Yummie!



Tigger kämpar.



En bild till på födelsedagsvalpen. Han kommer väl alltid att vara våran Lillunge!

Och visst fick Jazz en knorr också, han hittade sin först, sen retirerade han upp på trappan och låg där och sa z09cxz+xc<xcvxsz90qrqerqe etc. på skånska (ung. som perkele på finska) när helst nån kom i närheten. Sånt vill man ju inte ha på bild!

Igår förbarmade sig äldsta barnet - redobogen som alltid tog hon en toa-strosis med Jazz och Ying. Inga raska prommisar för Ying nu, och Jazz är så nöjd med att ligga utslagen på sida i nåt hörn. Han som annars alltid ligger som ett snabel-a! Peppisen fick nöja sig med röj i trädgården (=rallyrusch+utslängd död i nåt hörn+ny tokrusch+död osv.); men Tigger låter inte litet klimatförändringar ställa sig i vägen: "nu måste vi göra nåt kul, matte!". Så vi tog en sväng till djurboden för inköp av present till Peppar och sedan en lubbis nere på ängen, med litet uppletande, fjärrläggning, badande i snuskig bäck (inte jag) etc.



Vadå tare lugnt? Det GÖR jag ju!


Uppletande. Snart får matten leta upp Tigger i stället. Inte lätt när man är liten! Men själva uppletandet går som en dans, även med okända pytteprylar.



Tjusig tunga.



Fjärrläggning. En kraftig zoom hade jag, så han är runt 30 meter bort. Smack i backen som en bordercollie, och stannar där! Fast det märks att värmen tar litet grann till och med på Tiggers huvud - ibland blir det litet vimsigt.

Runt 8 på kvällen tog jag Tigg o Jazz till klubben och tränade litet. En rapport:
Tigger börjar bli åtminstone HYFSAD på att vänta på sin tur. Gläfser inte precis oavbrutet, i alla fall.
Vi har äntligen hittat en leksak som faller Jazz ordentligt i smaken!
Båda två skötte sig riktigt bra i lydnadsträningen - litet varmlojt emellanåt, men jättefin kontakt trots störning av nybörjarlydnadens rymmande hundar. Platsliggning med båda två (en i taget) i tre minuter med mig dold av och till - mycket lugna o fina ligganden. Tränade mycket ingångar, alltså hit från en meters håll ungefär, för att få dem att INTE hoppa på mig. Börjar bli bättre. Men de är ju så glada o söta när de kommer hoppandes!
Agility tränade vi också - Jazz tog en 4p-slalom i riktig tävlingsfart! Självständiga kontaktfält med totalstopp tränade båda två och det börjar ta sig. Litet handlingsträning med Tigger, med Jazz behövs det knappt, jag kan stå i mitten av banan och bara ropa hindernamn...
I alla fall var de jätteduktiga båda två, och glada! Jag var också glad - så härligt när man kan vara ute och träna till 22 utan lampor, utan tröjor och termobyxor till förb-else, utan att tappa känseln i fingrar och tår. Jippi!

Mah boyz gav mig inte en endaste present i söndags - däremot skovlade Tigger in 0,5 kubikmeter fin sand där den som minst behövdes när jag satt på stranden och var en snäll matte. Minsta barnet fick hjälpa till att "skotta ut" - hon muttrade litet över detta konstiga sätt att fira mors dag...
Såna här bilder ser litet ut som bilder från när jag var liten - mycket ljus och reflexer och ändå liksom blekt. Här ser Peppar ganska mycket ut som världens bästa Nero.

 "Bredmynt groda", eller hur var det?

 Plaska och palta.

 Parhästar. Det är väl därför de blir så in i bomben arga på varandra ibland...

 Lillbadarn. Men sicken ful svans!



Vilken tassföring!

För övrigt måste min bil komma till doktorn och få en diagnos - om den går att hyfsa till måste jag beställa en specialbyggd dubbelbur till den. Börjar nästan ångra att vi inte behöll Flinta-bilen (Volvo V70) - till en sån finns det hur många fina begagnade burar som helst, till rimligt pris. Jag har försökt o försökt få maken att överlåta sin XC90 till mig - den är visserligen inte ett dugg praktisk (man måste ha pall för att komma in i skuffen) men den startar alltid OCH den har bensinkupévärmare=gosigt för hundarna (kanske inte just idag). Och så skulle den behöva komma ut o aktiveras i terrängen ibland... Men nu håller vi alla tummar för att min älskelilla biluschling bara är temporärt hostig eller nåt och snart piggelin igen. Den har ju sånt affektionsvärde!

Nu så. Först VM-guld och sen den verkligt tunga titeln. Allt är väl i den bästa av världar.

Efter träningen igår kväll fick Jazz sitta i bilen o vänta en stund medan Tigg tränade litet lydnad (eftersom det var Jazz som hade jobbat mest i första passet). På en av planerna pågick mondioring-träning - och himlar vilka attiraljer de använder! Presenningar, gunghästar, miljoners miljoner petflaskor, en jätteful hembyggd gubbe av plastskynken och pinnar - allt uppbackat av ivriga skrianden, tut och visslingar. Häpp. När de började skaka presenningen som ett lakan stelnade Tigg till - alldeles som förstenad stod han, fast hela han vibrerade. Till slut blev det FÖR läskigt så han la benen på ryggen tills han kom intill mig. Där vände han sig om och hojtade med gäll tonårsröst: -Fast JAG, jag har sett en GRÄVLING! Igår!  Sen sprang han kvickt iväg bakom mig, och vi fortsatte träningen litet längre bort. Mallarna o deras hussar blev förstås mäkta imponerade...

Jag vägrar att låta nånting heta som det det borde, agility blir således som ovan. Mycket finare ord. Igår var det dags för Jazzens tävlingskurs igen, o eftersom jag hade varit världens sämsta matte hela dagen (huvudvärksväder) fick Tigg följa med, för litet passivitetsträning, om inte annat. ("Vad är passivitet?" frågar Tigger. -Ja, inte som du gör, i alla fall, svarar matten.) Jazz är SÅ duktig, och det är faktiskt roligt att träna "hundhoppning" på riktigt, med vägledning och finputsning - det är mycket precision och grejer med det också. I alla fall - någon fotografering hinner man INTE med under dessa pass, så här kommer några från en tidigare träning, mitt på dagen under den allra varmaste dagen.

En ny belöningsboll, den är jätteskojig för den studsar precis hur som helst!

Se där, Jazz med en leksak. Inte helt vanligt!


Och en till! Pipleksaker fungerar bäst, men de får inte låta alltför illa.


Tigger gillar nästan alla leksaker!


Både Jazz och Tigger älskar tunneln! Helst vill de springa nästan samtidigt - eller ännu bättre: en i tunneln och en utanpå!




Haha, störst av alla!





Jazz börjar bli stor och förståndig - ibland är det skönt att vila en stund!

Här betar vi raskt i högarna - snart är vi ikapp!
Både Tigger och Ying har numera KÄND MENTAL STATUS!! Det hade de i och för sig förut också, alla vet att de är litet knäppa, men nu har de papper på det. Kanske inte precis på att de är knäppa, men ändå. Tyvärr hade Jazz tre dagar före MH:t inskärpt i Tigger att pistolskott är läbbiga grejer, "aktare-som-ögat, snorunge" tror jag att han sa, så det blev bara två skott för Tigg på MH:t. Men han är redan på god väg att komma över denna hastigt påkomna skotträdsla - vi får bara se till att han inte umgås med Jazz i fyrverkeritider o så. Annars var det rätt mycket som var halvhemskt på MH:t, och onödigt, men han var i alla fall lydig som bara katten. Vilket dessutom märktes särskilt väl eftersom hund 1 kröp in under ett hus redan under det första momentet och vägrade komma fram (han fick vila ett tag för att komma på andra tankar och sen börja om, men då hade jag åkt hem så jag vet inte hur det gick. Snäll beskrivare i alla fall). Hund 2 hade aldrig nånsin varit okopplad så han tog förstås tillfället i akt. Matten prasslade med korvpåsar o andra knep, men tji fick hon - bäst att njuta av friheten medan den varar, tyckte russlaren. Och det hade han rätt i! Så när Tigg valsade in som hund 3 var inte förväntningarna på russlars lydnad särskilt höga - pilutta dem, vad de bet sig i tummen - Tigger är ju världsbäst, ju! Ett stort tack till Anna på kennel Vitsudden för att vi fick vara med och slapp stå som 412:e reserv på alla MH:n i hela mellansverige!
Ying lyckades få komma med när ridgeback-klubben fick ett återbud pga av löpning - hurra! Han var förstås skottfast som urberget, och de övriga övningarna tyckte han var rätt tramsiga, men han är så fin och artig så han valde att nonchalera gubbar som gjorde bort sig i skogen osv. Spökena var dock äckliga, då valde han att förskansa sig hos testledaren. Typiskt Ying, att välja ut "han-som-bestämmer"! Tyvärr kunde jag inte själv gå med tingisen (eftersom jag - ähum - var i Värmeland och skördade lagrar) men äldsta barnet gjorde det med den äran och jag tror inte att han skulle ha reagerat annorlunda om jag höll i snöret. Även Ting utmärkte sig genom sin lydighet och var på alla sätt en prydnad för sin ras.

Intressant att notera är vidare att maken, vars inställning till hundar är den att de är rara när de sitter i soffan och äter sockerkaka, eller i uppstoppat tillstånd, är den enda i familjen som har deltagit vid samtliga fyra hittills gjorda MH:n - Jazz, Olle, Tigger och Ying. Fast han får ju videofilma, och det är ju alltid litet kul!

3-4 maj var vi i Forshaga på terrierklubbsutställning och barnbesök. Vojne, vad jag var trött sen! Bror min tog flyget från Honolulu, det tog 22 timmar att komma hem. Han var rask som en bofink så fort han kom hem o fortsatte i den stilen. Jag måste sova hela dygnet, varje dygn i nästan en vecka efter min hemkomst från Värmland. Värmland suger!

I alla fall:



(Fotograf, båda bilderna: Ronny Niska)

Tackar tackar - Peppar BIR med CERT, 47 staffar anmälda. Vacker som en dag, uppenbarligen. Dag 1 kalvade han mest omkring i ringen - domaren gav honom en 1:a och 2:a plats i juniorklass, samt orden "needs much practice". Så dag 2 hade väl Peppisen tränat, då.


Foto: FÖ - tackar!

Mattes bästa Tigger blev 2:a i unghundsklass, med HP, dag 1 och unghunds-BIR med CK samt 4:e bästa hanhund dag 2.

Nästa utställning blir Avesta i juni, sen är det dags för världsutställning och circuit:ar och staffespecialen och - oj. Det är mycket, det är det!

Det är rätt hårda tag bland grythundsfolk - nog för att det kan vara väl mycket nuttande och duttande i köttbullelydnadskretsar, men litet nutt-å-dutt kan nog även en presumtiv jakthund behöva. För att inte tala om en aspirerande jägare - NÅT uppdämt har de alla gånger, och i bästa fall är det ett uppdämt ömhetsbehov. I alla fall - det grabbas och härjas och has. När Tigger tyckte att det fanns roligare saker att göra än att sitta och glo en luggsliten gammal grävling i ygena så tog Gurun honom helt sonika i nackskinnet för att placera honom en face igen. Tiggerns uppsyn då var ganska förtjusande - tag en svartvit rulle från tidigt fyrtiotal, sätt Dagmar Ebbesen i rollen som amper husföreståndarinna och placera i dess stadiga nävar en typisk hembihandväska (modell trymå). Låt sedan en glad ölgubbe valsa fram och daska sagda Marta i - tja, ni vet. Som man sitter på. Sen närbild på hembiets fysionomi, precis när hon lyfter handbagaget för att slå till, och precis innan hon säger : Vet hut, karlslok! Så, precis så, såg Tigger ut i ögonen där han hängde vid sitt nackskinn. Och det gjorde han rätt i.

I ottan i lördags morse begav jag mig ut i snålblåst och regn, längs en ohygglig massa små slingriga vägar till ett träningsgryt! Konstigt nog hittade jag rätt och en hel del bekanta ansikten fanns på plats, både människo- och hundsnyten. Snart nog kom Pelle på minitraktorn Blixten (den blixten hade nog träffat Fantomen, om ni förstår hur jag menar) medförandes GRÄVLINGEN! Själv var jag mest bekyttad för lille G's skull; hur kul kan det egentligen vara att sitta i en burk och bli attackerad av galningar hela tiden?! Men tydligen så tycker grävlingarna att det är kul, de har bråttom in i lådan för att bli uttagna... Tro det. I alla fall var det intressant att se hur det fungerar, när det fungerar. Små rara russlare och halvrara borderterriers förvandlades till rytandes monster. Och så var det Tiggers tur!

"Ere en katt i burken, eller?"


"Gaaah!"

Efter litet stenapport, gräsapport, "måste bara kissa" m.m. trams vågade han sig på en liiiten titt till, om matte följde med.


"Min matte e jettestark, aktarebara!"

Sen tyckte vi att det kunde räcka för dagen. Gurun Pelles råd var att ha Tigger ute medan de andra tränade, för miljötillvänjning, och att sedan vänta några veckor och pröva igen.
Men några som INTE tänkte vänta några veckor till, det var de tyska jaktterrierna! Huvva, ska jag nånsin bli jägare så är det en sån jag ska ha - här snackar vi blodtörst! De vrålade, och fradgan skummade runt hela nejden. Arma människor som skaffar sig en sån hund som sällskap eller - bevars - agilityhund!
Igår på kvällspromenaden tänkte jag att vi skulle försöka hitta det smäckiga grytpalatset som vi har i vår skog. Ungefär 2% av alla gånger man letar efter det lyckas man hitta det, fast det inte alls är långt bort. Jag hade Jazz  i koppel (älgvarning) och Tigg lös, som vanligt. Så fort vi hade gått av stigen satte Tigger nosen i vädret och drog iväg, i bestämd riktning. Det är inte likt honom, så jag bara bromsade honom litet men lät honom leda. Och raka vägen på grytet gick han! Och sen full rulle in i en gång, så matten tänkte att nu blir det bara köttfärs kvar! Som tur är lyssnar han och kom direkt ut när jag ropade (så var inte alldeles fallet med hundarna på träningen...), men han var snart inne i en annan gång - väldigt långt inne, och så där alldeles slimmad är han ju inte... Nåja ut kom han, och så där höll det på. En omåttligt glad liten lortboll. Vi har ju varit där några gånger och då har han inte visat nåt  intresse, bara Jazz har varit litet fundersam. Så kanske var det nån talgdank som gick upp i alla fall, efter ett tag.