Pelleskop-livet

Ibland får jag frågan: -Du som har så många hundar, varför börjar du inte med uppfödning? -Ssss, säger jag då, de är ju killar allihopa, ju. Men hur som helst, även om de nu vore hermafroditer eller litet blandade kön, så vete katten, faktiskt. Marknaden förefaller översvämmad av cockapoos och schabradorer, "underbara" valpar av såna korsningar som amstaff-husky, cane corso-ridgeback och chihuahua-vad-som-helst-som-är-litet. Jag vet inte riktigt i vilket segment jag skulle marknadsföra mina egna små jack-peier, dvärgbullpinscher och vad det nu skulle bli. Kanske kunde jag låna in dotras Olle också, och få till en poopei... Nja, jag är nog litet gammaldags, jag. Och förresten skulle jag ändå inte kunna avyttra en enda valp! Jag överlåter aveln till dem som förstår sig på (och, dessvärre, till dem som inte ens förstår att de inte förstår sig på).

Jag har ett förflutet som Frau Sekretärin - det var då det! Nu kan jag inte administrera en enda helg ens: på en och samma lördag var detta inplanerat, av yours truly: Mor o far o Tigger o Peppar på utställning, med övernattning till söndagen. Stora och mellanstora barnet hemma som hundvakt åt O, Jazz o Ying. Minsta barnet --- ojdå, nu börjar det spricka, för minsta barnet ska på poolparty på lördagen och sen skjutsas till hemmet för vanartiga isprinsessor - och hoppsan, stora och mellanstora barnet for till London på fredagkvällen för att vara hundvakter i två veckor, så då måste husse vara hemma och vakta litet hundar - och si på tusan, Peppar och Tigger ska ställas i varsin ring precis samtidigt. Suck. "Som tur var" hade Pepp o Tigg en liten kontrovers som slutade med att Tigg fick ont i tassen o haltade (Peppar får alltid bara en massa ärr i nyllet, men det passar liksom honom. Scarface.) Då behövde jag i alla fall bara vara i en enda utställningsring... Hussen fick göra en heroisk insats och vara ensam hemma med samt rasta, utfodra och sova med fyra hundar, minsta barnet fick skjuts med en kompis snälla föräldrar till anstalten, stora flickorna kom fram dit de skulle och blev inte kidnappade och jag tog mig rätt upp i hotahejti med lillebilen och lillehunden.


Fotograf: Emil Bollö

Det är ju så förnipprans varmt hela tiden, så man nästan skäms att träna på dagtid - men de måste ju träna på att fungera i alla väder. Vi tar små korta pass och massor av vattenpauser - alla hundarna börjar kunna dricka ur flaska, fast Jazz gör det endast under protest!


Tigger börjar förstå det där med kontaktfält - jag kan småjogga förbi utan att han lämnar fältet förrän han får frikommando.


Nya salighetsleksaken - ingen hund verkar kunna motstå denna, t.o.m. Jazz är liiitet road!


Måste vila o hämta andan. Men det är kul!


Var man än är på klubben kan man fråga Tigger: -Var finns det vatten? så kilar han iväg bakom sekretariatet där det finns kran och en rejäl bunke.

Jazz började slarva litet med "informell inkallning" - ville hellre stå o nosa osv. Matte höll en liten föreläsning, och sen gick det bättre:


På väg bort mot den intressanta luktfläcken.


Matte ropar = snabb vändning utan eftertanke.


Axar upp...

... och bra tempo ända fram! Mycket stolt över sig själv och blev rikligen belönad och framför allt berömd.


Tigger har inga inkallningsproblem (för det mesta...) - och han är så tacksam att lekbelöna.

Förutom att han ser ut som en sämre sorts kamel från nån obskyr kringresande cirkus är Ying rätt ryslig även inombords just nu. E vell ålldern, som jag brukar säga, oavsett. Jag håller på att läsa en bok om hundar (nähä?!) och där hänvisas till en hund som uppvisar endast två (2) beteenden: när man ropar på den kan den a) vända på huvudet eller b) låta bli att vända på huvudet. Den hunden är Yingens förebild, tror jag. När jag ropar "dags att gå in killar!" tillrar de andra uppför trappen som ett gäng små änglar (fast en gång stod det en röd pall på trappen, bakom mig - då tillrade de upp, runt pallen och så ner igen, bakom min rygg. Och sen upp igen.) men knäppgöken himself står kvar på grusgången, och svansen liksom axar upp. "Kom nu, Ying" säger matten i uppgiven ton. Då tror man svansen ska flyga av (eller lyfta hela hunden), och så hoppar han till lekställning, med rumpan mot skyn och mycket munter uppsyn i andra änden. "Nej, nu är det du som KOMMER - GENAST!" fräser jag i. Joho, stor nytta med det. Så nu har jag börjat stänga dörren efter hund nr 3 och så får Ying stanna ute tills han börjar tycka synd om sig. Men då får man liksom hjälpa honom att inse hur eländigt han har det, annars trivs han rätt bra därute - han är ju faktiskt gårdshund. Mitt mantra numera är "det går över" - det är det enda som håller en uppe vissa dar.