Pelleskop-livet

Idag följde Ying och Tigger med när minsta barnet skulle lämnas på eftermiddagsträningen (Peps o Jazz följde med när hon skulle hämtas efter morgonträningen, så de fick sig en dosis regnpromenad redan på morgonkvisten). Eftersom det var så muggigt och blött och mörkt gick vi en 5 km elljusslinga, så di små pajsarna fick gå i koppel och tycka synd om sig. Men längst bort, liksom bakom slingan, finns ett stort präktigt gärde där de brukar få springa av sig, så ock idag. Mycket muntert på alla sätt, god hastighet åt alla håll och god lydighet vid inkallning. Sen var det dags för koppel och för att gå vidare, men på nåt sätt hade jag inte lyckats få fast kopplet i Yings halsband ordentligt, så när han plötsligt fick vittring på nåt stod jag där med bara kopplet i handen. Och inte reagerade han för 5 öre på hojt och vissling, heller! Rätt upp i Storskogen, som ligger bortom gärdet försvann han, och där stod Tigger och jag, långa i snytena i strilregnet. Men sen - ingen hund kom tillbaka! Vi gick där av och an i bröten i skogsbrynet, i hällregnet och det tilltagande mörkret, i trekvart. Ingen mobiltelefon hade jag, barnet måste hämtas, två hundar var ensamma hemma och fadern satt och smorde kråset med nåt läskigt julbord nånstans. Mycket många hemska scenarier radade upp sig i mitt arma huvud. Det är ju dessvärre så att Ying är inte nån särdeles logisk hund och jag kan inte påstå att jag sätter nån större tillit till hans förmåga att klara sig ensam i skogen över natten. Till slut beslutade jag i alla fall att lämna kvar min jacka i skogskanten, med litet godis på, och traska iväg till bilen (2,5 km) och försöka få kontakt med civilisationen. DÅ kom lilla Ying ångande, från precis fel håll och blöt rätt in på skinnet. Sånt kärt återseende! Matten nästan fällde en tår mitt ute i naturen. Men hela vägen tillbaka gick Ying och gnorfade, knorrade och fnyste, och yttrade sig allmänt om folk som skaffar hund och sen inte kan ta hand om dem, utan låter dem springa vind för våg och nästan bli uppäten av älgar och troll. Jag tror bestämt att han ligger och plitar på en insändare nu!

Efter fredagsstädningen var jag ju tämmeligen avmattad, men litet spårning är aldrig fel. Snön yrde utanför fönstren, jag snorade och nyste men tapper som jag är lastade jag terrierpojkarna i bilen och sa: -Let's get this show on the road!

Fast först litet hemmafoton:

Tigeröga.


Pepparnos.

Bröderna Brothers.

Peppars slaskiga öra. Blir alltid suget av Ying.




Kan vi åka nångång, eller...?


Det är spänt att ha dem båda i koppel, men det går bra. De är trots allt artiga. Problemet är att ingen av dem vill vara "under dog".

Här börjar spåret.


HUR kan nån tycka att han ser farlig ut?!!


Full rulle, kameran hänger inte med.


En studie i blått.


Färgfoto, plötsligt. Skillnaden är inte så stor. Tigger är väldigt kamouflagefärgad i snömodd på ett gärde.



Också spårmarker.  Jag läste en tänkvärd skrift och insåg att jag måste göra mera knasiga, eller naturliga, spår - inte såna typiska appellspår. Så Tiggs spår blev 1100 m, först över en åker, med e 90graders vinkel mitt på, sen över ett djupt dike in i gles skog, en vinkel och litet knorvar där, Vidare över en rid- och körväg, ett dike till, en massa hugget ris in i tät och bökig skog, i krumbukter och krokar, vadade över ett litet träsk. Totalt sex spårpinnar och godisburk på slutet. Och resultatet: på åkern spårade han fint och säkert, som han brukar en bra dag, och tog vinkeln klockrent. Kämpade sig över diket och på svårigheterna. Och DÅ började det roliga! Han gick så fint och lågt med nosen, jättenoga och liksom eftertänksamt, fast ändå i god takt. Med jämna mellanrum fick jag syn på nåt av mina fotspår i nån blötsnö som bekräftelse på att vi var precis i spåret. Där jag hade vadat gick han också och liksom spårade precis över vattenytan, utan att vinda in spåret på andra sidan. Och dessutom - han tog upp pinnarna på samma säkra sätt som vanligt, men han hade ingen större lust att få godis för dem, han ville bara spåra vidare!! Tigger - som inte vill ha godis! Det var den bästa spårningen nånsin, och i fortsättningen måste jag komma ihåg att använda svåra spår som belöning när vi tränar appellspår - låta det fortsätta ut i nåt svårt, helt enkelt.
Peppars spår blev ungefär 400 meter i gles spår, över stenrösen och alldeles oavsiktligt nedför ett smärre stup (matten halkade vid spårläggningen) och med litet bukter och krokar, 3 pinnar. Han spårade fint och noggrant, fast jag måste lugna ner honom i början för han är så "på". Peppar reagerar väldigt mycket på pinnarna, han snurrar och funderar och sparkar i  marken men ännu kan han inte kombinera pinnplockning och aktiv spårning. Men det kommer! Sammanfattningsvis var det två mycket duktiga och mycket nöjda spårhundar!

Sen for vi hem och bakade lussekatter med minsta barnet. På kvällen gick fadern på bio och vi två damor hade en liten myskväll med pälsklingar och fika.






Vad katten ska man göra för att få en lussekatt?

Igår var det julavslutning på tisdagsträningen - med julklappsbyte för hundarna! Ett gäng paket lades ut mer eller mindre gömda på en inhägnad plan och så släppte vi in våra kusar - en och en, förstås! - för uppletande.

Chleo i full mundering, för hon ligger i träning.

Valpen Sigge vill hellre bli fotograferad.


Linus vet förstås hur apportering går till, fattas bara!


Litet vägledning för Tjalle.

Men här har vi Tjalles bästa gren: posering! En så stilig karl är förstås van vid fruntimmer som vill plåta.


Rallyråttan Ida, snabbast i stan. Och en av de mest högljudda.


Kerstin har hela TVÅ väldresserade schäfrar. Henne får vi kalla "Hundcoachen"!


Schäfern Chester, en man med bestämda åsikter. Exempelvis var han mera sugen på att öppna Tiger än på att öppna paket... Bra träning för Tigerungen, det! Kontakt med matte även under s.a.s. belägring. Och Chester är en rar liten pojke. Innerst inne.

Och så bidde det förstås ingen bild på mitt lilla ludd, och det var allt synd det. Tigerhjärtat uppletade och inhämtade ett paket som var nästan lika stort som honom själv, OCH han gick in i fotposition med det när han kom tillbaka!

Idag tog jag mig i kragen och hundarna i hampan och tog en koppel- plus lubbapromenad med hela järngänget på en gång. Halvvägs mötte vi en liten nätt dam (av den rätta sorten, med hattskopa och handväska) som förskräckt sa: - Och jag som är så hundrädd! Men si det var en hundrädd dam av den rätta kalibern, inget spott och spe över vare sig hundarna eller mig, bara en stilla beklagan över sin egen larvighet. Och en vänlig uppmaning att hålla i ordentligt, vilket jag förstås gjorde. Och hundarna brydde sig i ärlighetens namn inte ett spår om damen, de hade fullt upp med sitt. Så länge de går i koppel får man vara litet på sin vakt så inte terrierodjuren ryker på varandra men när de väl får springa lösa är det inga problem.

Alla fyra på en bild, men man får titta noga för att se dem.

Bara Jazz är skarp. (-Bara jag är SKÄRPT, piper Jazz. Nåja. I alla fall har han precis upptäckt att det skjuts på regementet, därav den frusna posen och den molokna svansen. Men han klarade det bra idag, han glömde alldeles av smällarna mellan varven.)


Tigger är en retsticka av oanade mått (t.o.m. för en terrier), men han är i alla fall söt som socker ur alla vinklar!



Ying o Peps dricker alltid ur alla snubbiga diken och pölar. Samt plaskar och slaskar.


Tänk att det skall vara så roligt att bara SPRINGA! Jag blir alldeles glad varenda dag när jag tittar på småkusarna - de beter sig alltid som kalvar på grönbete och som om de aldrig förr har fått vara koppelfria.

På aftonen tog jag Tigg o Ting till Hemliga Klubben för litet onsdagsträning - kors, så ensamma vi var! Men de fick sig varsin duvning och som vanligt blev jag så full i fniss när jag lämnade Ying för "sitt kvar". Han ser helt och hållet prillig ut, där han sitter på sin ända! Men han är duktig, det är han. (För det mesta...) Och eftersom vi var alldeles alldeles själva fick de röja tillsammans på planerna efter träningen - HURRA! Springa! DET som var så länge sen!!! Och sen blev det en aftonprommis med Jazz o Peps, i lätt snöyra och en nedra halka men ganska skönt ändå, nästan så jag trodde att jag skulle möta Tomten...

I nästa liv skall jag bara ha hundar som vill vara inomhus hela tiden, se på trevliga TV-serier samt kan hålla i en garnhärva när jag vill nysta men inte orkar lokalisera nystvindan. Men i år ser det ut så här, i Varjehanda Vidrigt Väder.




















Yings fotspår

Försök till självporträtt med hund. Nåja, det kanske räcker så här. Jag ser ju rätt ung o rask ut.


Jag har liksom en liten fäbless för skodon. Pumps, stövletter, skoletter, högklackade stövlar, platåer o klackar. Fast 99 dagar av 100 är det så här mina fossingar ser ut.


Hand i hand.


Min bästis.

I helgen  begick så Ying sin debut på officiell utställning. Han skötte sig strålande och plockade hem ett CK. Oplacerad bland hanarna men så formligen kryllade det av champinjoner, också. För övrigt var det intressant hur olika pejer kan ta sig, och spännande att IRL få se vissa som eljest bara figurerar i listan över "årets utställningshund" osv. Så särskilt imponerad blev jag inte. Och handlingtekniken var rent märkvärdigt usel - det märks att det inte är så stor konkurrens i denna ras som bland t.ex. staffarna! Nedan några bilder - pga av liten simpel kamera är skärpan inte den bästa men dels är det rent av en fördel i vissa fall och dels ser det faktiskt smått konstnärligt ut, tycker jag. Håll till godo!

Frk Ancho Ansjovis var också på plats.


Minsta barnet och dess entusiastiska kamrat.


Mittre barnet visar att hon kan le och att hon numera inte har tandställning.


Man kan ligga bredvid buren, under matte.


Baguette med brieost. Pejmat.


Matte kan få äta upp plastpåsen. Om den blir kvar.

Hur som helst var Ying avsevärt mindre vimsig än väntat och tog det riktigt lugnt bland alla hundar o människor. OCH han nedlät sig till att använda rastplatsen. Annars är ju min trogne kines litet om sig och kring sig med den sortens, så jag hade nästan förväntat mig att han skulle trava runt i ringen med benen i kors... Många ville klappa och känna och Ying gjorde sig gemen och tog artigt emot massans ovationer. En riktig liten reklampryl, den!
På söndagen var det så dags för Peppar, bland 66 andra staffar. En liten slät 1:a blev det, men med mkt god kritik. Enda invändningen: ngt stora öron. Hans kullsyster Babsan kunde i sin kritik läsa (eller få uppläst för sig) att ngt nättare öron vore att önska. Se där, två Dumbo-hundar! Konstigt att i alla fall Peps hör så pass illa (ibland).