Pelleskop-livet

Lilla Bubbla sov som en gris hela kvällen igår, och hela natten, och hade nog gärna fortsatt idag också. Tigern sov som ett nystan redan efter frukosten.

Idag hade vi verkligen flyt med promenadvädret - när vi gick vid tiotiden var det soligt och blåsfritt och faktiskt inte en enda molntuss på himlen. När vi hade kommit hem blev det gråmuggigt och dant, men på eftermiddagen blev det fint springväder för Bettys och min trailtur och nu på kvällningen var det skönt igen (tack och lov, för jag frös som en hund (snarast en dvärgpinscher i så fall) efter springturen).

 

Så idag har jag gått 5 km med alla hundarna, sprungit drygt 6 km med Betty samt slutligen gått 3 km med Betty och Tigger och Ying, medan Jazz gick litet kortare med minsta B, detta för att vi andra skulle kunna gå svängen runt kyrkan (Jazz är livrädd för kyrkan för det KAN ju hitta på att hända att ringa i kyrkklockorna. Panik!). Jag tycker jag utnyttjar skollovet rätt väl, eller hur?

 

Betty är rena drömmen att springa med - under förutsättning att hon får springa lös (ja, jag vet - koppeltvång. Men när Betty är ensamhund känner jag mig fullkomligt trygg med hennes icke-jagande). Hon springer några meter före och vänder ideligen på huvudet för att kolla så att jag är med och inte springer åt nåt annat håll. Om vi skulle hitta på att möta någon människa gör hon som vanligt: pantar. Springer fort till matte och kräver betalt för tjallningen, liksom. Harar och den sortens väljer hon att inte se när vi springer i skogen, men på koppelpromenader har hon börjat panta såna också. Ersättningen är faktiskt ännu litet högre för såna än för vanliga gubbar, sura eller ej.

 

Morgonpromenaden tog vi för övrigt förbi stallet (också ett farligt ställe för Jazz, för hästarna KAN börja gnägga) och bort till militärens idrottsplats, och boll hade jag tagit med. Så Betty har sannerligen motionerat idag!

 

Ärligt talat - skall det hålla på så här kommer jag att ligga i graven innan jag vet ordet av. För att tiden går så fort, alltså. Om en mars går på tre sekunder så - äh, nu blev det matte (otäckt) så det får räcka så. Men undan går det!

 

Och än är det vår, än är det vinter, hej och hå. Igår var hundarna bara ute på trädgårdsrastningar hela dagen för det regnade och blåste och hade sig oavbrutet. Själv var jag däremot en duktig tant och tog en springtur, hur tapper som helt. Fast alltså - maken och jag skulle åka och handla nödvändigheter (toaborstar, diskmedel, fiskbullar och apelsinmarmelad. Med mera) och då tänkte jag till och skrudade mig i springkläder plus dunjacka. Så att efter avslutade uppköp fick han skjutsa ut mig till en parkering bortom skogen och sparka mig ur bilen där. Ja, nästan så för aldrig har man väl hört så mycket gnäll och pip på en käring som när jag måste ta av mig mitt varma duniga hölje och ge mig ut i snålblåsten och blötan!

 

Fast sen blev det toppen, som det ju alltid blir nästan. Uselt väder är nästan det bästa att springa i, på nåt konstigt sätt.

 

Idag var vi däremot uppe och ute med tuppen, nästan - alla är totalt förvirrade av klockomställningen, konstigt nog reagerar vi åt fel håll, liksom. En rask skogspromenad blev det i alla fall och eftersom jag hade varit i skogen igår också visste jag att gummistövlar påfordrades. Skönt att vara rätt rustad! Vi tog en ny liten ruggig stig där det tydligen kryllade av vilt vanligtvis för mina djur ruskiga rovdjur hela bunten.

 

Jag har håltimme. Slut på vettigt göra 14.00 - veckomöte 15.30. INTE roligt; "debiterbar tid" ekar det i mitt privatsfärskolade huvud. Och "skogen!" ekar det i den del av huvudet som tycker att detta att vara bunden på en arbetsplats bara för att klockan säger så är ruskigt. Ruskigt, helt enkelt. Nåja. Jag har, styrkt av mina 500 eller nåt sånt högskolepoäng, märkt flera lådor med historieböcker. Under lyssnande på radioföljetong på dator (därav rubriken, om någon reagerade på den).

 

I helgen var jag dessutom förkyld så pass att jag igår alldeles sa upp mig och sa till hussen: -Idag måste DU gå med hundarna! Gissa hur hussen såg ut i nian då...

 

Men i lördags släpade jag ut oss på en rejäl skogspromenad, inklusive löslubbning för Tigg och Betty. Skyn närapå fylldes av återvändande svanar och olika sorters gäss, och nog märktes det att det drog ihop sig till koppeltvång - det sniffades och ställdes hej vilt och Tigg föll för Three strikes - regeln: drar han iväg två gånger så spelar det ingen roll att han kommer omedelbart på inkallning, utan tredje gången behöver han bara sätta näsan i skyn med en viss uppsyn så blir det koppel för herrn, resten av promenaden.

 

Så nu är det alltså mars, och vart katten (eller hundan) tog februari vägen, frågar man sig. Nåja, sk*t samma, februari är inte mycket att hurra för. Bara EN dag måste man hurra, det är på hussens födelsedag. Minsta B har dagarna fyllda med prov som egentligen bara är uppvärmning. Mock Finals kallas det och är nog så ruskigt fast inte en bråkdel av den ruskighet som väntas när det är dags för riktiga Finals. Men än så länge håller hon ihop, stumpan.

 

En annan stumpa som håller ihop är lilla B, Principsessan kallad. Alltså inte nåt jönsigt Principessa på italienska utan Princip-Sessan. För hon har sina principer. Såsom: jag först! Och: bollen!

 

Tiger har för övrigt också sina principer, mest köttbullar. Och Ying är lortig i öronen och vill AV PRINCIP fortsätta att vara så. Eller i synnerhet inte bli rengjord, i alla fall. Jazzens huvudprincip är att allt kretsar kring honom fast de andra hundarna får inte kretsa för nära kring honom för då skjuter han ut näbbet som en muräna. Många vassa tänder har han, Jazz. Och principer.

 

Nu regnar det av bara tusan utanför fönstret. Tråkiga skolhus kring en bedrövlig asfalterad skolgård, grå himmel och så regn på det. En måndag. Man vill bara lämna in.

 

 

Jahapp, så var sportlovet slut. Ivrigt bläddrar jag i kalendern och ser att nu gäller det att hålla ut i Fem Veckor, sedan är det påsklov. Rättare sagt numera: fyra veckor och tre komma sjuttiofem dagar, ungefär.

 

Allra sista sportlovsdagen tittade för övrigt solen fram. Ärligt talat - gråmugg gråmugg gråmugg, halka och elände från helgen före sportlovet till och med lördagen efter. Men på söndagen, då hade det kommit snö under natten och solen sken från en sagoboksblå himmel. Precis som den gör idag, för övrigt.

 

 

Hej och hå rimmar på grå och grått är visst allting denna ledsamma sportlovsvecka. Jag som skulle vara ute ute ute finner mig gnölandes oavbrutet och endast misslynt komma ut i luften. Inte ens hundarna tycker att det är skojigt med halka och lortig blöta.

 

Inte blir det bättre av Hur Man Ser Ut, och man i detta fall avser faktiskt inte bara man-jag utan man-alla. Inte är det nåt vidare uppåt, heller. Själv rustar jag mig oftast i bruna kängor, bruna byxor, beige jacka samt vid behov svart mössa och gråmuggiga vantar. Tjoho, liksom! Så klart att man borde ha en blommig klänning och brandgula kalasbraller, men ärligt talat - ORKA! Dessutom bleve dessa muntra plagg rätt hastigt såväl blöta som lortiga (man ramlar och man blir klättrad på av jurr). Inomhus förekommer jag däremot ofta i ljusgröna velourbrallor med bred ljusrosa mudd upptill och nertill - till barnens fasa men min egen stora trevnad. Jag ser ut som en korsning mellan Aladdin och Farbror Barbro, vilket är en god sak.

 

Det finns bara ingenting försonande med lortfebruari, det är bara väntan och stå-ut över alltihopa. Igår satte jag upp favoritgardinerna (med pelargoner) i kök och hall samt slängde på en glatt orangerandig duk men omgivningen slår ju in genom fönstren. Kanske skulle man aptera mönstrade rullgardiner, ungefär som Musse Piggs hopfällbara utsikt i den lilla behändiga husvagnen...

 

Inatt har minsta B(arnet) varit borta (övernattning hos en Kristen Familj, det känns tryggt, men vad vet jag) och därmed sov lille Jazz hos mig. Efter något gruff lyckades jag få Tigern och Jazzen att inse att båda får plats under mitt täcke, och med min stadiga hydda mellan kombattanterna blev det inte ens något smånafsande. Jag är eljest alltid orolig att Jazz, snabb i aktionen men utan eftertanke, skall stansa mig i en bilring. Jag föreställer mig att det vore en obehaglig upplevelse, men det är kanske bara en obefogad oro.

 

Nej, nu muntrar vi upp oss med ett stycke ur den utmärkta ryska filmen Stilyagi, i västerlandet betitlad "Hipsters", som för övrigt varmt anbefalles. Den går faktiskt att se i sin helhet på tuben. I det här lilla klippet kan man begrunda för- och nackdelar med boende i en kommunalka. I en sådan har jag en gång i världen tillbringat tre veckor, även om den vid det laget var ombyggd till flera lägenheter. Ombyggnationen hade därvid skett på så himla praktiskt sätt att lägenheterna låg liksom inuti varandra, så att man fick lämna sina ytterkläder och skor hemma hos den granne som hade den yttersta lägenheten, sedan tassa genom nästa grannes kök där ständigt långkok pågick för att slutligen komma in till den boning där jag hade min varelse och som i sin tur omgav en liten liten bostad bebodd av en kamrerliknande figur som tassade på tåspetsarna förbi mitt sovrumsdraperi och in till sig, rätt sent om nätterna, väsande helt tyst: Spokojnoj nochi, ticha ticha - på ren svenska: "godnatt, tyst tyst". Den nyckelknippa som tarvades för att bo på det sättet var icke föraktlig, i synnerhet som både grinden in till gården och dörren in till trappuppgången var försedda med lås av rejäl konstruktion till vilka rostiga gammaldags tvådecimetersnycklar krävdes - ingen promenad utan ryggsäck, annars fick jag inte med mig nycklarna. Takhöjden i denna skumma bostad, som alltså hade börjat sina dagar som Strandvägen upphöjt i ungefär 12-bostad för att därefter bli Sovjetisk folkhems-bostad (brrr), var för övrigt enorm - min "mamma" hängde nytvättade lakan medelst nypor i hörnen (alltså inte dubbelvikta) över linor i ett slags ställning som hon sedan genom helt ingenjörsmässigt  nyttjande av block och talja hissade upp, upp, ständigt upp, så att deras nedersta del på intet var märkbar för oss vanliga golvbundna. Annat än genom det stilla iskalla droppandet, då.

 

 

Idag halkade vi omkring i vanlig stil - på nätterna gör det ont i hela mitt gamla skrov, tvivelsutan på grund av min fåniga gångstil. Hur som helst mötte vi ett par farbröder som var ute och riskerade livet tillsammans med en av allt att döma vid deras boende anställd kvinna. Som herrarna naturligtvis ville klappa och prata med hundar, och OM hundar, blev vi stående rätt länge. Hängde, liksom. Det var mycket trevligt - den ena farbrorn hade mer eller mindre tappat språket, och yttrade sig mest i enstaka ord, men det gick ju bra det också. Han sa: - Hund! och jag höll låda om det ett tag. Sedan sa han: -Hundar! och då höll jag låda om DET. Den andra farbrorn hade förstås också ett och annat att yttra, och kvinntimret med, för den delen. Högst vänskapligt och givande, det hela - för både två- och fyrbenta, faktiskt.

 

Men när vi under ömsesidiga välgångsönskningar och den sortens hade skilts åt så kom fruntimret studsande ikapp mig och tackade så innerligt för att gubbarna hade fått klappa hundar och prata en stund. Jag sa som sanningen var att det var så litet så och nöjet var helt på vår sida etc etc, men fick raskt höra att rätt många sätter näsan i vädret, drar åt sig kopplen och traskar förbi.

 

Sanningen att säga drar jag också åt mig koppel och hundar vid möten, men nån näsa i vädret sätter jag icke, och jag är uppmärksam på uppsynen hos den vi möter och är det nån som ser ut att vilja, eller rent av BEHÖVA, umgås med en jycke eller fyra och kanske rent av prata litet med en hundmatte så ställer jag gärna upp, för nästan alltid har jag tid och vem vet - kanske blir denna lilla vänlighet som inte kostar mig ett jota (men ofta lyser upp min dag och lär mig nya saker) ; ja alltså - denna lilla vänlighet kanske är det lilla som gör DEN dagen värd att leva för just DEN personen. För sånt är faktiskt livet - det kan vara det där lilla som gör hela skillnaden, faktiskt. Tänk på det.

 

Och så tänkte jag så här - en vacker dag (eller en grå dag som idag) är jag kanske gammal och små-gaggig själv och kanske inte har så mycket koll på grejer, men nog tusan tror jag att jag även då kommer att vilja klappa varenda hund jag möter. Och då vill jag HELST inte bli bemött som en icke-person, tack så mycket.

 

Och dessutom - under mina vuxna år med hundar har jag träffat och kommit i samspråk med så mycket märkligt folk som jag inte skulle ha träffat om jag inte hade haft hunddjuren, och inte något enda av dessa möten skulle jag vilja ha ogjort (fast då räknar jag inte konstigt folk som skriker TA UPP EFTER DIN HUND!! och sånt. Förstås.). Varenda liten ölgubbe och vimsig tant och ledsen emo-ungdom har nåt viktigt att säga, om än inte precis med så många ord. Tänk på det.

 

Over and out.

 

 

SPORTLOV - smaka på det. Det smakar blå himmel, bamsiga istappar som avger ett stilla dropp, stickiga varmfuktiga ylletröjor. Vita vidder och limpmackor doppade i termoschoklad, liksom.

Verkligheten är annorlunda - grå, gråare, gråast. Halt så man fruktar för sitt liv, blåser så man far som en sån där grej med segel och medar som knäppgökar ger sig ut på Mälaren med. Småregnar ibland. Snödrivor som är betydligt mer svartbruna än vita.

Summa summarum - det är sk'tfult utomhus, men hundarna måste ju rastas.

Och för all del - jag behöver inte gå upp i ottan för att slåss med 13-åringar, det är ju rart. I stället läser jag franska romaner (på franska. I skolan sliter jag mitt hår och tänker VARFÖR måste jag läsa 90 högskolepoäng franska för DETTA?!!! Hemma kan jag gotta mig åt att njuta fransk romankonst utan översättarfilter. Det finns faktiskt INGENTING som man lär sig som inte förr eller senare kommer till nytta!) - alltså: läser franska romaner och stickar och pussar hundar. Inte ens de små fyrbenta tycker promenaderna är nån hit nu - det händer att de vurpar och ideligen hör man om deras kollegor som bryter sig och sträcker sig och alla möjliga dyra otrevligheter.

 

Stickandet leder i de flesta fall till lusekoftor - det är vansinnigt roligt! Fast just nu stickar jag dessutom, lite på sidan av, en isländsk sak. "Aftur" heter den och mönster kan hittas gratis litet varstans på nätet. Den stickas på rätt tjocka stickor (4,5) så det går jättefort; en ärm tog 2 timmar, ganska lagom. Måste sno på för katten, innan det blir VARMT och inga yllne plagg behövs! Om jag lyckas ta mig samman och röja någon liten fri yta i arbetsrummet så kanske det blir en eller annan ny klänning också (i synnerhet om jag lyckas fålla ärmarna och sy i knapparna i den klänning som jag snodde ihop i julas...)

 

Häromsistens köpte jag, snäll som jag är, renben till hunddjuren. Japp, reNben, inte revben.  Fast möjligen är det revben från en ren, vad vet jag. Köptes å hundboden, av märket Musch (stavas det så?). Finns älgdito också och är billigare pr kilogram (därstädes) än att köpa vanliga koknotor. Man är om sig och kring sig med det ekonomiska, är man. Med det ekumeniska också, för den delen. Jallafall - konstiga ben! Betty sa först att såna konstiga djur tänkte hon minsann inte sätta i sig, så hon fick byta sin knota mot en dito av nöt som till all lycka låg kvarglömd i frysen. De andra tyckte dessa exotiska men ändå inhemska gnaggrejer var prima! Det var bara det att det blev liksom ingenting kvar, efter gnaget! Stora rejäla ben bara gick upp i rök eller in i hundmagar i alla fall. Det förefaller således som om renben på något sätt är lättare att finfördela än koben. Små vassa flisor hittade jag här och där och oro uppstod: vad ställer såna här till med invärtes?! Nåja, inget hände på någon vecka, alla mådde finfint och i förrgår fick de varsin benbit till, med samma resultat. Litet obehag känner jag, måste jag erkänna - när påsen är slut så tänker jag knappast investera i renben igen. Fast jag är väl larvig, som vanligt.

 

För övrigt hade Jazzen en knöl på bröstet för någon vecka sedan - stor oro, förstås. Sedan försvann den. Jag tror att han hade gjort illa en bröstvårta på skaren och det var det som ställde till det. Med Jazzen är det ju så att man tar honom inte till djurdoktorn i onödan, inte. För Jazzens egen skull och inte minst för veterinärens och mitt renommés...

 

Nej - det här bär sig icke. Ut i det grå - jag har alltid varit något av en drömmare jag, så kanske kan jag drömma mig till ett sånt där barndomssportlov. (När far min tvingade mig att åka skidor och det var så bedrövligt allting och mössan (i vars uppvik en liten chokladbit fanns lagrad) kliade och jag fick snö på insidan av handlederna och jag lovade mig själv att när jag blev stor så skulle jag ALDRIG NÅGONSIN vara i någon form av natur. Jojo.)

 

Bettys löp tragglade sig på i stilla mak - litet flirtighet från Bettan, litet fjäskande från vissa av pojkarna. Så såg det ut i fredags kl. 9.

I fredags kl. 12 var det annorlunda - mellanbarnet promenerade med Bettan och jag tog en långlång promenad med pojkarna och när vi sammanstrålade i hemmets lugna vrå etterpå så var där inget lugn längre. HÖGLÖPET hade inträffat!

Jag blir alltid lika förundrad över Sakernas Hastiga Förändring, liksom.

Nåväl, sedan dess har vi levt i ett kaos, gud hielpe oss.

 

Och som om det inte skulle räcka med löperiet så har det tamejkatten snöat oavbrutet ända sedan i fredags eftermiddags. Utom när det någon liten stund har duggregnat.

 

Igår tog jag lilla B ut i skogen på en riktig långis, med boll och allt. Som vi gick rätt ut i terrängen nådde snön gott och väl i höjd med mina knän och lilla B med sina 35 eller nåt centimetrar fick kämpa bra. Sin vana trogen märkte hon inte att hon var trött förrän vi kom hem efter en och en halv timme, men då slog det till ordentligt.

 

Idag lämnade jag fröken åt en stillsam hussepromenad och tog i stället med mig hela gossbandet ut på över-åkern-promenad. Eftersom det hade snöat hela natten och dessutom var plusgrader höll jag faktiskt på att upplösas i atomer av ren trötthet. Lilla Tigerns kämpainsats under dessa förhållanden är värda ett Nobelpris i fysik, minst.

 

Vad övrigt är är - framställning av SO-prov, stickning och läsning. Sedan i går kl. 23 haver jag läst drygt 500 sidor ungdomsbok, nämligen Cirkeln. Hoppsan, den var ju bra! Nu måste jag - så snart jag hinner - läsa de två fortsättningarna också.

 

Och säga vad man vill om löpkaos - tanken på att tillbringa morgondagen i katedern känns riktigt treven, jämfört med skrik-och-panik här hemma!

 

 

Lilla fröken Bison som brukar löpa ideligen hela tiden (känns det som när det pågår i alla fall) knep litet den här gången. I flera flera veckor har Jazz varit intresserad av hennes lukt, och de sista dagarna har de vidriga rysliga hundherrarna börjat markera inomhus. Tvi! Nu MÅSTE det väl vara löp på gång, tänkte jag - eller är det torrlöp som gäller? Ett halvår mellan löpen känns som en bra idé för de flesta nämligen, men inte för Betty hittills har haft ungefär 4 månaders intervall, i snitt.

 

Igår på förmiddagspromenaden var dessutom fröken själv vad jag kallar fnissig och tramsig, vilket yppar sig så att hon HELA TIDEN håller på och larvar sig med i synnerhet Tiger. Knuffas och brottas och tramsar och har jättekul - bara för att sedan fräsa i som bara den om han själv svarar med samma mynt. Och Jazz och Ying fastnade med näsorna i hennes toafläckar... Men nix, toapapperstestet visade inget löp. Suck.

 

Men SI - på eftermiddagen satt Betty i Minsta Barnets knä och såg på TV (Blame it on the bell boy - en sån där film som verkligen inte är BRA men som gott duger som trevlig underhållning. En feelgood-rulle med massor av döa typer) och när hon - Betty - hoppade ner hojtade hon - Minsta B - med vämjelse: Betty LÖPER!! och så kvickt iväg och tvätta jeansen. Så ÄNTLIGEN. Eller hur man ska säga. För nu väntar, om någon vecka, några rysliga dygn. Suck. Igen.

 

Även i övrigt råder här rysligheter - det bara snöar och snöar. Helt j*dra onödigt, för nu vill jag bara ha vår, och det illa kvickt. Mina dagar förlöper sålunda: upp och klä mig i mjukisbrallor och andra kläder, dricka kaffe, byta om till utekläder och klä på alla hundarna, gå ut och pulsa - in och byta till mjukiskläder och ställa kängor på tork, byta till skolkläder och pulsa till skolan, slåss med barn, pulsa hem, byta till mjukiskläder, dricka kaffe, byta till utekläder, klä på hundar, ut och pulsa. Da capo al fine. Oooo, om det bara vore juli ändå! (Samma kläder hela dagen, inte pulsa, slippa slåss med skolbarn.)

 

Men annars mår vi bara bra, hela gänget!

 

 

Det går undan, så här års! Knappt har man vaknat på söndag morgon förrän det är dags att gå och lägga sig på måndag kväll, ungefär. Och som ett rent under har man fortfarande alla ben obrutna, trots den alldeles bedrövliga halka som rådde här igår och idag.

Märkvärdigt nog vaknade vi alla till en Luciadag med snö.Usch. Märkvärdigt på ett mycket bättre sätt var att jag väcktes samma dag av inte bara ett barn med kaffe- och lussekattsbricka, och inte ens av ett dylikt barn skrudat i vit särk och lingonriskrans utan rentav allt detta och dessutom SÅNG! Luciasång, och vacker sång! Jag tror inte jag har varit med om nåt rarare sen ungstackrarna gick på dagis. Så att dagen började bra är det minsta man kan säga.

 

Sedan var det ju förstås det där med snönen... Men jag liksom omgjordade min ande (och min kropp) och talade mig själv till rätta för faktum är att tre av fyra hundar älskar snö och vinter och skulle jag då vara den som är den, liksom? Jazz är den som är den, men han fick stanna hemma i sitt bo invid elementet omväxlande med under nån unges filt och rastades endast ytterst försiktigt. Ändå betedde han sig under tiden och efteråt som en ovanligt kinkig polarexpeditionsmedlem...

 

Nåja - två leketöj tog jag med till skogen, en till lilla B och en till lilla T - båda två vet utmärkt väl vilken som är vilkens och kastar sig med vilda språng och morrningar resp. gläfsanden endast efter den personliga leksaken. Det är skickligt. Ying fick dubbellångt koppel, älghunden, och var nöjd med det. Lååååånga nosningar i snön blev det! Det var rent av så illa att solen stack fram sin bleka nuna då och då; till vintersol i samband med snö förhåller jag mig som vampyr förhåller sig till snö i samband med vitlök och silverkors, men jag bet ihop och lade inte någon som helst sordin på stämningen. För det borde jag förstås få en puss och det fick jag också, eller rättare sagt sisådär nittiotvå, av olika slaskighetsgrad.

 

Jag tänkte att jag skulle skriva något så där enastående: klokt, rörande, nyskapande, som lockar fram ett litet leende. Ett sånt där inlägg som det länkas till på Facebook och som citeras i olika televiserade morgonsoffor.

 

Fast när jag satte mig vid datorn kom lilla B på att hon måste umgås. Mycket. Nu genast. Buff buff på matte, allt mera hårdhänt, eller snarare hårdnosat. Hämta vantar att a) trycka i handen på matte för att initiera dragkamp eller b) tugga infernaliskt på så matte studsar upp och drar igång en vanträddningsaktion. Hämta skor och kängor och slänga omkring sig så risk föreligger för diverse porslinstomtar  och -änglar samt även för fönster och skärmar av olika slag. Och slutligen förstås: gnäll, yl, tjut, skrik, hårt stamp med baktassarna och gnällgnällgnäll igen. Plus tandklapper.

 

Så jag måste foga mig - det blir inget enastående inlägg. Det blir Betty-lekstund.

Tjing!

Det är klent med bilder här, men det är kanske ganska förståeligt. Ljusbrist, ni vet. Råder väl inte bara här hos mig?

Men igår tog jag med lilla B på en springtur - drygt 5 km i rena råa terrängen, lera och mojsa och rötter och stenar och INGET KOPPEL, jippii!!! sa Bettan. Kors vad hon kan  springa då - och kors vad hon har sovit sen dess... Men i alla fall - då LYSTE det på oss, en liten stund. Så pass att det blev skuggor av oss. -Hej skuggan, long time no see! ville jag förstås säga.

 

Idag är det däremot ingen större risk att min skugga skall förmörka någons någonting, för himlar vad det är mörkt! Och blåser så taket nästan lyfter, samt regnar bitvis. Klockan är 10.57 och ännu har jag inte pallrat mig ut med juren. Jag gick nämligen och blev alldeles ledig idag, hipp hipp hurra. Resten av veckan blir också litet lättsam, eftersom jag har ett par lektioner som går bort, och dessa lektioner ligger i slutet av varsin dag, efter en liten håltimme. Korta dagar och få dagar, det är så ett jobb ska vara, om ni frågar mig. Nåja, jobb finns ju ändå, i form av uppsats. Fast usch,  nu fick jag ont i magen, nu tänker vi på nåt annat.

 

Hungriga hundar, till exempel. Det är KATTEN vad hundarna är hungriga nu för tiden. Kan de verkligen ha mask utan att man ser det minsta lilla när man plockar upp efter dem, eller i form av mattare päls osv? Inte vet jag, men hungriga som vargar är de, hela tiden - Ying nästan äter upp mina fingrar när jag ska ge honom godis och samtliga hundar gör ruskigt mycket konstiga cirkuskonster. Tröttsamt, fast rart. Hur som helst - denna månad får jag inte så mycket som ett rävöre i lön (pga genomliden praktik i sex veckor, alltså gratisjobb), men i slutet av december borde det komma så pass att det räcker till maskmedel. Hurra, precis vad man vill lägga sina pengar på! (Nåja, så länge det inte är jag själv som behöver avmaskas, så...)

 

I helgen har Äldsta B varit hemma, högst förtjusande. Fast hon själv blev litet trött till slut - jag känner igen det där från när jag själv skulle börja gälla som vuxen på riktigt: skönt att komma hem till Gamla Hemmet, men himla skönt att komma hem till sin egen lugna vrå också. Förresten händer det att jag själv vill flytta hemifrån ibland...

 

För övrigt är det Matfri Dag idag - det är intressant främst för att ens små ät-quirks uppdagas. Exempelvis denna: att det är mera kännbart att inte äta när det är ruggigt väder ute, även om jag bara sitter inne. Alltså - gråväder med storm och regn och sånt framkallar onödigt ätande. Annars har jag inga problem med dessa två icke-ät-dagar, tvärtom. Jag är icke road av matlagning och ätning och sånt, utan totalt-ohipp på den punkten - och att sällskapsäta avskyr jag för det är alltid nån nisse i sällskapet som tuggar med öppen mun och då har jag fullt sjå att lägga band på mig. Så för mig är de rena vilo-dagarna, dessa matfria, och min allmänt löjliga mage (som dock är en miljon gånger snällare sedan jag sa tack-å-goddbaj till blindtarmen) tycker det är prima. Jag föreslår ofta Tigern att även han skall införa ett par fastedagar i veckan, men hittills har han inte nappat, märkvärdigt nog.

 

Någon som däremot nappade högst väsentligt var Jazz. Igår. När jag klippte hans klor. Eller kanske snarare snappade - trots tratt lyckades han få tag i min hand. Inget blodvite denna gång, men det var ren tur (eller otur, om man frågar Jazz). Till nästa session måste jag sätta silvertep kring tratten så att den dels blir trängre vid öppningen och dels får liksom ett galler fram till. Helt jäkla osannolikt.

 

 

När man har misskött sig sig känns det alltid bra om nån annan har dummat sig också. Därför är det med en litet surmulen men ändå rätt kaxig min jag hävdar att det är faktiskt inte bara jag som lyser med min frånvaro - det är solen också!

 

(Som vanligt blev det litet mycket självhävdelse där - Jag och Solen, båda lika varmt lysande (i vanliga fall), båda lika nödvändiga för allt mänskligt liv, båda lika saknade.Liksom.)

 

Alltså - vicke murrker! Det känns som man har solglasögon på näsan Hela Tiden, eller stickad mössa alltför långt nerdragen (typ till överläppen).

 

Vad övrigt är är full rulle. Jag har jobbat och VFU:at (alltså Besökt Verkligheten) och pluggat (nåja) och haft mig. Nu är det mest bara jobb och uppsatsskriveri. Och jobbsökeri, huvva! Jag är visserligen nästan outhärdligt nöjd med mig själv och kan utan problem lägga ut texten om min stora förträfflighet i timmar i sträck, men efteråt känns det kymigt. Ungefär som när man har ätit på McDonalds - rätt trevligt medan det pågår men efteråt drabbas man av ruelse i förening med övermättnad och matosigt hår. Tvi.

 

Hundarna mår dessbättre väl, fast de är onaturligt hungriga hela tiden, och Ying blir alltmer Benjamin Button-lik. Han mognar alltså baklänges. När han flyttade in var han en liten farbror i alltför stor kostym, nu är han ett åttaårigt busfrö som man verkligen inte tar där man sätter honom. Det skall bli intressant att se hur det kommer att utveckla sig.

 

Igår tog jag mellanbarnet (lyckligt hemkommet från Mittens Rike, något böjd men icke bruten) och lilltjejen Betty och drog ut på terrängspringning. Först fick mellan-b dra sin kos (snabbare än jag. Mycket snabbare) och sen stack lilla b och jag ut. FEL tänkt av mig!! Jag brukar aldrig ha Bettan i sele och dragbälte eftersom hon endera tassar bakom mig eller vid min sida (om hon inte får springa lös) men den här gången ville hon bara DRA. Efter lillmatten, förstås! Så jag sprang liksom på sniskan med vänstra armen kraftigt utsträckt framför mig och med fullt sjå att inte stå på näsan mer än nödvändigt. Jädrar, vilken bra tid jag skulle ha gjort om jag hade rustat oss för drag!

 

En annan intressant sak - House of Cards. Jag försöker hinna i kapp i populärkulturen och har förstått att HoC ska man se, liksom även Breaking Bad. Jag säger bara - jag tyckte att The West Wing var kryptiskt och obegripligt, och det var ändå rena Tele Tubbies jämfört med detta!!! Fast Kevin Spacey är alltid sevärd, även om man som jag är litet kringkring och inte förstår mycket alls. Nån annan som är sevärd är James Spader och därför UTHÄRDAR jag avsnitt efter avsnitt av The Blacklist, fast resten av ensemblen är ungefär sämre än om JAG skulle spela alla roller själv. Oooba.

 

Sisådär ja, då var jag igång igen då, kanske. Man får väl hoppas, för NÅNTING lysande måste ju världen ha även i november!

Det brinner, som bekant. Ungefär 80 km fågelvägen härifrån, och åt - för oss - rätt håll. Hit kommer den inte att komma, brasan. Men röken, den har kommit!

 

Idag står temperaturen på litet svalare och jag planerade en jättelång promenad i skogen med bara Ying och Tiger, och med uppletande av ett par leksaker (för Ying) och en bunt patronhylsor (för Tigern).

 

Ojnevojne, vad jag fick tänka om! Efter bara nån kvart i skogen hade jag ont i huvudet och mådde illa, och fick dessutom nästan panik när jag tänkte på mina små hunddjur och deras känsliga näsor. Trösten var att jag föreställer mig att det är mindre rökigt närmare marken - i alla fall verkade det så eftersom det överallt satt fåglar i mossan. Såg himla skumt ut - småfåglar satt i grupper och såg bekyttade ut. Och så tyst det var sedan - inte ett fågelpip hördes!!

 

Men i alla fall - detta alltså här, åtta mil från branden. Arma människor och djur däruppe runt Norberg. Hur klarar sig de vilda djuren, undrar man.

 

I alla fall - det var jättevarmt ute, också, trots termometerns avisering. Kändes som att stå i en bastu, en fuktig. Nu har vi till och med stängt fönstren och sitter bara inne och tycker synd om oss. Tur att jag har ett gäng Morse och Columbo inspelade - annars kanske jag skulle ha känt mig nödgad att göra nåt nyttigt, denna innedag. Hemska tanke!

 

För övrigt löper Betty, igen. Fyramånadersintervaller verkar vara grejen. Igår kväll gick jag med alla fyra hundarna, men det var nog sista gången på en tid, för killarna blev alldeles trötta på slinkan Betty som är SÅ påflugen! Hon smyger sig upp bakom dem, glider upp längs sidan och naggar de litet liksom gulligt i örat, sen hoppar hon framför och viker upp svansen. Killarna ser illa berörda ut och tittar på mig, för moraliskt stöd. Är det nån av dem som liksom fastnar i löplukten så räcker det att jag säger ett vänligt "nej" så tänker de på nåt annat. Att säga "nej" till Betty resulterar bara i att hon himlar med ögonen och inte avbryter sig det minsta lilla ens. Inomhus går det dock bra att ha dem ihop allihopa, än så länge. Snart får vi väl några jobbiga dygn, men - den dagen, den sorgen. Vi börjar bli vana!