Här väntar vi på två saker: vi väntar med förväntan på att det ska bli lördag så att Betty skall bli mentalbeskriven och vi väntar med fasa och oro på att det skall komma ett Betty-löp emellan.
För nu hänger Olle och Jazz vid henne som två snuskplåster och Ying börjar också haja till då och då.
-Knip jänta, knip! vill jag säga, för det vore så bra att få det här MH:et avklarat, åtföljt av div. hälsokontroller (höfter, armbågar, knän, ögon) så vi vet om hon e nått å ha, sen. Alltså avelsmässigt, annars är hon av det rätta virket, det vet jag.
I alla fall tog vi en tjejprommis idag, bara Bettan och jag. Vi gick först till klubben och tränade, sen gick vi och busade.
Sista septemberdagen blev en sån där bästseptemberdag. En sån att minnas i november, eller snarare kanske i januari, om man är jag.
En lagom pinne som Betty ville ta med hem.
På klubben tränade vi apport, för det fanns en stor apportbock liggandes där som vi lånade. Hon är duktig att hålla den, men seg i gripandet. Jag håller fram och säger glatt "apport!" och Betty tittar utmanande på mig. -Jaså du... säger hon. Sen seeeegar hon upp gapet och sträcker sig fram och tar mojängen. Och sen håller hon. Men hur tusan ska jag få upp nån fart i själva gripandet? Tips, anyone?
Och så hoppet, både för ettan (hopp till föraren) och för tvåan (hopp från, sitt och hopp tillbaka). Fast i tvåans hopp är det mest träning för att få ut henne en bit från hindret, i stället för att stanna nästan med svansen på plankan!
Litet linförighet blev det också, och hon var riktigt duktig. Att ta bilen till klubben och börja träna efter bara en kort rastning går inget vidare, då är lillan så taggad så hon springer baklänges framför mig, men om vi promenerar dit så går det mycket bättre, det verkar som hon bränner av den värsta galenskapen då.
Det var då otroligt hur mycket blöta det kan komma ner. Vi undrar litet hur det går till, för det är ju inte just nån sån värme att avdunstning och därmed påfyllning av de himmelska lagren sker.
Idag var det som att gå i en dusch på lunchpromenaden.
Så här tyckte Betty om det.
Jag är rätt ond för jag vill helst inte ha regntäcke på henne, inte om det inte är kallt. Eftersom jag har tänkt tävla med henne måste hon lära sig att tåla åtminstone några droppar i pälsen.
Men idag var det som sagt mera hinkvis av den varan.
Igår kväll tog jag en springtur med Ying och Betty - då det regnade det inte, men det hade! Skogen är liksom mättad. Först tog jag det litet nätt och försökte hålla mig någotsånär torr och ren - sen gav jag katten i det och hade roligt i stället. Pinsam var jag, tyckte Ying.
Klafs klafs i leran.
I skogen springer Betty lös, vi håller oss bortom elljusspår och normala stigar och då får hon göra det, tycker jag. Ying springer i sele och drar. Betty blir liksom trött, mer i huvudet än i benen, och då måste hon hitta på något. Hon hittar på att ta en grankotte och kasta framför sig och pila efter. In mellan Yings och mina ben, eller alldeles framför oss så det blir tvärstopp. Sen blir hon ännu tröttare och då biter hon Ying i halsen och mig i fötterna. Tråkigt har vi inte.
En halvmil blev det, allt som allt, men i vanlig ordning gick vi ibland, och inte ens när jag springer är hastigheten särskilt uppdriven.
Men vi slutade passet med några intervaller på normal, slät mark. DÅ gick det undan.
Sen blev vi trötta, jag avlämnade de däringa busarna hemma och så tog jag Tigern till närmsta gräsplanen och drog igenom hela 2an utom hoppet. Med belöning först på slutet.
Och det gick finfint IGEN!
Har nu hemska tankar inför morgondagen...
Pelle Plutt Plutt Plutt, tog ett skutt skutt skutt.
Förresten har jag äntligen lärt mig momenten i lydnadsklass 2, genom ramsan FLISA HF. Alltså: fritt följ, läggande, inkallning, sändande, apport, hopp, fjärr.
Jag bara hoppas att jag snart kan lägga allt krut på att lära in momenten i 3an. Och kanske träna in dem med mitt lilla hiertta också.
Det var ju det där med tävlingen på lördag. TIO startande i klass 2. Gissa hur många som är tigrar, eller för den delen russlare.
Det är bordercollie på bordercollie på hovawart (eller är det howavart?) på rottweiler, med nån sån schäfer inslängd for good measure. Suck.
Och den gångna helgen var det tredje världskriget här i nejden, med hopp om en uppföljare kommande helg. Alltså - vanligt pangpang vänjar man sig vid när man bor här, men i lördags och söndags var det bomber och granater så rutorna skallrade och jag fick SLÄPA Jazz genom skogspromenaden, som dock försiggår ännu litet längre bort från själva krigföringen.
Så därför är jag i valet och kvalet om lördagens aktiviteter. "Kolla försvarsmaktens hemsida!" säger de som vet. Jag kollar och där står att inget härikring är avlyst i helgen. Fast samma de som vet säger att det är bamseövning i helgen. Usch. Lägg ner vapnen, säger jag.
I alla fall så tog jag och for upp på onsdagsträningen igår afse. Det vräkte ner blöta, och det var mörkt. Vi var inte så många där att det blev nån trängsel prexis. Men fyra hundar i platsliggningen i alla fall.
Sen vackraste lilla vita pricken är tiger, med hakan i backen. Han tycker INTE om när hunden bredvid är en sån som måste ha matte eller husse intill sig, det känns inte riktigt som det ska tycker han. Men han fixar det finfint. Tre minuter, och det regnade inte måttligt heller, och matte stod på lååångt avstånd, längre än normalt för 2an.
Sen passade vi på att få en kommendering i fritt följ, läggande under gång och fjärren i ett svep, med belöning först efteråt.
Så här gick det: i fria följet var han så laddad så han såg ut som han tänkte kissa i brallan medan vi väntade på startkommando, sen kom det ett litet ivergläfs, men sen gick han bra under förutsättningarna. (Det är ju litet jobbigt att gå och titta upp när det rinner vatten från mattes oljerock rätt ner i ögat, liksom.) Litet fusk med sittandet i halterna ett par gånger, men en bit över godkänd i alla fall. Finfin kontakt och stor glädje, framför allt!
Läggandet under gång var en liten aning segt, han stannade till först och lade sig ner sen - det skyller jag också på regnet. Inget problem egentligen, men avslutet blev litet dumt. Han låg fint kvar när jag kom tillbaka, satte sig upp först på kommando men då var han så glad så han gjorde ett "rumpskutt" efter uppsättandet och kom litet snett och bakåt. Vi får kolla litet på det!
Fjärren: finfint! Inga problem, trots att jag hade knut och damen bakom (kommandoran) hade regnrock som prasslade och viftade rätt friskt när hon visade skiftena.
Kort och gott - jag var så så såååå nöjd med min lille ärta!
Sen fortsatte vi på egen hand med apportering, hopp och ruta. I apporteringen tycker jag att han saktar av en anings aning innan han gör sin ingång - vi jobbar på för att få upp farten. Annars inga problem, ingen tjyvning, fint greppande, ingen ansats att släppa före losskommando. Hoppet: han KAN bli övertaggad och tjyva, men det ska nog gå att hålla styr på. Annars är han bomsäker på att HOPPA tillbaka även om han kommer toksnett.
-Alltid redo!
Bildkvalitén är ju som den är, men hundens kvalitet är desto bättre!
Och så rutan då: Vi tog ut ett överlångt avstånd, inte jättejättelångt men längre än 10 meter, mörkt och eländigt och blött var det, jag visade, skickade och höll tummarna. Och Tigern satsade som Usain B, tog ett redigt skutt över bandet och TJO - smäck i rutan! Stabilt kvarstannande tills jag bröt - och sen blev det köttbulleregn!!!
Nussegubben!!
Sen gjorde vi om hela serien igen, med belöning först efter alla tre momenten - samma lika bäst! Och samma lilla skutt in i rutan; bara det är värt en mässa!
Så lekte vi litet - onsdagsträningen börjar kl. 19, vi höll på till 19.30 - då var det bara vi kvar! - och sen blev det frottering av liten hund innan vi packade in oss i bilen och for hemöver.
Matte var glad som en lärka och sjöng I love to boogie on a Saturday night med hög och grymt vacker stämma.
Tills det slog mig: GENREP! Gah! De ska ju gå uselt, för annars...!!!
Nåja, vi får väl se.
Smäller det som värst på lördag så hoppar vi över eländet jallafall, jag vill INTE utsätta luddhjärtat för en farlig platsliggning.
Imorse vaknade jag med ett ryck! Eller kanske inte precis med ett Ryck, men jag vaknade i alla fall. För jag hade kommit på en sak: i helgen blir lilla svartrandiga Betty Ramirez, morianskan från slummen i Marseille, hela FYRA MÅNADER GAMMAL! Och vi som inte har kommit igång med brukslydnaden än!!!
Sen gick det förstås inte att somna om, så redan i ottan var jag på klubben. Alltså klockan 10, i runda slängar. För idag är det torsdag och på torsdagar har Tisdagsgruppen träning. Det är så skönt när det är ordning på torpet, eller hur!
Jag tycker faktiskt att vi kom riktigt långt i träningen idag, vi lade en fin och stabil grund för den fortsatta karriären. Detta första pass lade jag upp med följande moment:
1. Fikapaus. Ni vet hur det är - slarvar man med grunden får man bara göra om och göra rätt sen, om inte hela alltet skall vackla. Men vi fick till ett Riktigt Bra första fika-pass - rätt många mattar och hussar, alla med rätt inställning till små grisar. Nu ska jag lägga till ytterligare delmoment för att slutligen kedja ihop det till en full s.k. Go'fika (urrp!), med mackor, bullar och varmt kaffe. Så småningom är det min plan att bygga vidare på denna grund så att vi även klarar av s.k. grillstund i skogen, utan att tappa fokus på korven, samtidigt som brödet får sin fulla uppmärksamhet. Det blir svårt, men det ska nog gå!
2. Köttbulleätning utomhus. Här blev det litet motigare - för det blåste, och som alla vet så är det mycket svårare för hundar att koncentrera sig när det blåser. Betty visade dock mycket god vilja och åt ett fullt tillfredsställande antal köttbullar med god aptit - även i närvaro av Schäfrar.
Men sen var lilla Betty så trött så hon sov raklång ovanpå Tiger som låg raklång under Betty. Märkliga jurr, det där!
Om det nu finns nån nytta med att vara förkyld, varom jag tvekar, så skulle det väl vara det att man tvingas utveckla sin ev. kreativa ådra för att få hundarna att bli litet trötta. Idag har jag t.ex. tagit itu med litet distansträning av slalom. Det tillgick så att jag placerade mig i en stol på gräsmattan, i rät vinkel till och mitt på ett 4-pinnarsslalom. Ungefär 2 meter ut från slalomriktningen. Och sen försökte jag bringa småhundarna att springa genom detta mycket lilla ynkliga slalom. SVÅRT!!! Svårt att hitta första pinnen när inte matte var där, svårt att fortsätta genom resten av sträckningen när matte inte var vänd i färdriktningen, svårt att inte springa ur efter 2 pinnar (till matte) - ja, svårt på alla sätt! Men nyttigt! Nyttigt är också att matten inte orkar så länge (inte ens orkar sitta i en stol och domdera, alltså. Stackars stackars mej!) så träningspassen blir med nödvändighet lagom långa. Alltså korta. Ying fick faktiskt också träna på litet motsvarande, fast för honom gäller det att bara ta en pinne, den första, på rätt sida. Svårt nog för en grabb som har huvudet fullt av viktigare saker än hundhoppning, som han kallar det.
En lustig sak, dock: jag har två rutor uppställda i trädgården, bara för litet slöskick, så där. Av tigerranden, alltså. Idag betedde sig Ying märkligt - jag trodde först att han hade nåt i mulen och ville bli jagad (en favoritsyssla), men vet ni vad han gjorde? Tro det eller ej - Ying sprang in och ställde sig i en ruta!!! Helt på eget bevåg, och utan att nånsin ha tränat sånt! (För det skulle ALDRIG vara möjligt för mig att lära Ying en sån grej! Jag tror det skulle vara lättare att lära en DELFIN att springa in i rutan på gräsmattan!). Typiskt Ying - sånt där gör han. Och så ser han mycket road ut.
Jag tycker att det framgår och understryks och det hela att det är fråga om en kurs för mer eller mindre absolute beginners. Eller dummies.
Ändå så får jag förfrågningar från folk som inte vet om de kan delta för att deras hund kan inte vara lös bland andra hundar, eller orkar inte koncentrera sig så länge, eller kommer inte på inkallning. Och de förfrågningarna är jag förstås jätteglad för! Men det är synd att de behövs. För jag tycker att just det här är så symptomatiskt: man vill ha en lydig och trevlig hund men man tror att den måste vara det INNAN man går på kurs för att den ska bli det. Liksom.
Och i sanningens namn kan det vara så ibland också. "Allmänlydnad, kurs 1". Vi börjar med att gå fot runt runt med hundarna. Va, kan inte din hund det?! Nähä... Eller vi jobbar med lösa hundar. Allihopa på en gång.
Och visst - har man haft hund alltid ungefär, och man har en "hund av arbetande ras", då kan det fungera så. Men för oss vanliga döda med odjur i snöret fungerar det för det mesta inte så. Ganska ofta fungerar det inte alls.
Men det är ju det som är KUL med en grundkurs, rena lekiset! Man kommer så LÅNGT och så FORT! Första tillfället kanske en hund måste stå 100 meter bort med sin förare för att inte bli alldeles till sig av lycka över de andra hundarna. Efter 4 tillfällen kanske de kan stå 10 meter bort. Och faktiskt: det är STRÅLANDE!! Ett sånt framsteg är så mycket mer fantastiskt än att man får 10 i fria följet, faktiskt. För när du jobbar på den här nivån så jobbar du för att förbättra din och din hunds tillvaro tillsammans - ni HAR roligt när ni tränar, och ni kommer att FÅ mycket roligare framöver, för det finns så mycket man kan göra med sin hund om den är hyfsat förig.
Så det så! På min kurs VILL vi se okoncentrerade, olydiga små odjur - huvudsaken är att ekipaget har kul!! Och man behöver inte vara det minsta duktig, bara man engagerar sig i sin hund!
En sak som är prima med att inte ha några vidare tävlingsambitioner, det är att man verkligen VERKLIGEN kan prova sig fram när det gäller inlärning. Alltså - om man vet att man med första tillgängliga lägenhet tänker ge sig ut på tävlingsbanorna med sin hund, då bör man ju tänka till när man tränar, så att inte nåt man gör lägger krokben längre fram. Ett lättförståeligt exempel är Tiggs snygga utställningsuppställningar: han hade lärt sig att när matte går så går man och när matte står så STÅR man. Snyggt! Vilket ställde till det på en lydnadsklass 1-tävling där han för varje halt ansträngde sig mer och mer att stå verkligt jättesnyggt, med mer och mer pondus och utstrålning. Jag menar - det var verkligen toksnyggt! Så jag valde att bryta tävlingen och belöna mycket för han hade verkligen ansträngt sig till det yttersta. (Hela missförståndet började när domaren envisades med att genomföra tandvisningen på bord...) Såna där saker går att komma förbi, men det tar ju längre tid än att gå raka vägen och veta vart man är på väg. Men med min nuvarande flock vet jag att jag aldrig aldrig kommer att tävla i sök och därmed kan jag lära in rullmarkering litet "don-efter-person"-aktigt. Ying fick först börja att bara leta människor och upptäcka att de så gott som alltid medförde köttbullar och därmed var att betrakta som fynd och skogskompisar. Efter bara nåt sånt pass så hade inställningen "skogsarbete är bäst!!" rotat sig i hans lilla rynkiga skalle och därmed blev nästan allting som försiggick på sån träning kul. Som t.ex. att hålla en lösrulle i munnen och ge den till matten. T.ex. under fikastunden. Sen satte vi ut en figge bara ett par tre meter från stigen, Ying sprang dit och letade köttbulle men det kom ingen, men hoppsan! där är ju den där rullen som matte vill ha - och så sprang han in med den. Mycket beröm och kvickt ut till figgen för köttbullar. Sen gick det av sig självt - hämta rullen, springa till matten, ut och hämta godis. Men rulle på halsbandet har vi inte provat med - det är litet svårt att få till en bra modell med tanke på Yings fysionomi...
Jazz fick prova sök på nästan riktigt för första gången i helgen. Ut och leta minsta barnet och matas hem med köttbulle. Efter ett par såna övningar sa jag till minsta barnet: -Försök få honom att ta rullen och springa till mig med den. Och det gick bra! Med honom ska jag snart försöka med fast rulle nån gång då och då. Fast det blir bara bara kända figgar med Jazz, annars tror jag han blir sur.
Tigg fick också prova litet på skoj i helgen. Men eftersom han bara gillar att jobba för matte och sk*ter fullständigt i folk i skogen (även inkl. godis) så började vi med rullen direkt. Ut och leta barnet cum rullen, hämta rullen, ge matte och så ut och hämta belöning, tillsammans med matten.
Så det här är mina sätt att lära hunden rullmarkering - som sagt utan varje tanke på tävlingsmässigt utförande. Men jag vet ju att Canis-boken om sök är poppis - själv blir jag knottrig i anden av den för den är så full av stavnings- och syntaxfel och trams. Och här och där långa haranger på norska. Inget fel på norska, men man får för tusan välja vilket språk boken ska ges ut på!
En sak vill jag dock poängtera: även om man bara "tränar sök" för skojs skull så ska man vara restriktiv med användandet av rulle på hunden och med själva hurrandet för hundens inkommande med rulle. Får hunden för sig att det är själva rullöverlämnandet som är det allra allra bästa så är det lätt hänt att de börjar markera utan att ha hittat nån figge, och DET lär ska var ett elände att träna bort. Det är sånt man lär sig av att träna med kunnigt folk!! Och att faktiskt markera upphittad person, inte bara springa kors o tvärs o bita i en rulle, är ju något mer givande även som bara aktivering!
I tisdags var det möte på brukshundklubben IGEN! Har man inget att göra så gå med i närmsta lokalavdelning av SBK - man hinner inte ens gå ut med hundarna, så mycket möten är det! Nästa tisdag är det styrelsemöte och tisdagen efter det medlemsmöte, men det kan jag inte vara med på. Pust! Men mötet i tisdags handlade om kurser - vem kan ha kurs, vilka kurser, priser osv. Jag är ju ingen riktig grupparbetare jag, det har jag aldrig varit. Så på möten blir det, för det mesta, ett av följande två lägen: PÅ eller HELT BORTA. Alltså - endera tror jag att jag ska bestämma allting och ingen annan får öppna truten, eller också sitter jag i mina penséer och de behöver inte alls ha med ämnet för mötet att göra. Skam till sägandes var det PÅ-knappen som var intryckt i tisdags. Inte bra. Känner mig OND efteråt - Hon Som Vill Bestämma, det är jag det. Nå, skrutt samma - uppenbarligen har kursverksamheten å klubben inte riktigt fungerat, så då får vi väl försöka med ett nytt koncept då. Mitt förstås. Mest. Framför allt tycker jag att de flesta kurser är alldeles för långa. 10-15 gånger à 2 timmar. Det är 2-3 månader det. Tänk om man inte tycker det är kul efter de första gångerna? Dessutom blir det jädrigt dyrt. Ett par tusen, eftersom medlemsavgiften ska betalas också. Sånt har åtminstone inte jag råd med (och förresten finns det roligare saker att göra med slantarna). Sen tycker jag att det är samma lika år ut och år in. Valpkurs, slyngelkurs, allmänlydnadskurs. Har man sett en har man sett alla. Man vill väl göra nåt nytt med sin hund? Så jag har ivrat för temadagar och kortkurser, litet oväntade grejer. Kanske kommer det en riktigt skojig och alldeles ovanlig grej - vi får se!
Men vet ni vad det kommer mera? Lova att ni genast ställer er i kö nu, för JAG ska vara kursledare. Yesss! Och det blir en kurs om 4 tillfällen för hundar som INTE är brukshundar. Olydiga, till synes obildbara små knäppskallar vill jag se, och stora förstås! Sharpeier, pitbullar, mopsar och märkliga blandningar. Mattar och hussar som inte har en susning och bara gillar att vara med sin hund. Det blir först 4 gånger och om man gillar det hela så blir det 4 gånger till på direkten. 1,5-2 timmar per gång, utan fikarast - vi kör så det ryker. Litet koppelövningar, kolla-vad-matte-är-kul, titta-på-hunden-och-inte-skälla, litet tramstrick, nosövningar för att trötta ut fyrbeningarna. Och ingen hund eller förare behöver vara det allra som minsta duktig - men man måste vilja ha litet kul med sin hund! Och billigt blir det också!
En temadag i rallylydnad ska det också bli, en helg, och förhoppningsvis en kurs i rallylydnad efter det men den får nån annan hålla i. I höst VET jag att det blir en rallylydnadskurs, men det är ju många som vill ut och tävla redan i sommar har jag förstått.
I onsdags hade Jazz träningsvärk och Ying var "grounded" pga blåst. Så Tigerbarnet och jag själv traskade upp till klubben i godan ro. Egentligen är det alldeles lagom att GÅ dit. Det är ganska precis 2 km, oavsett vilken väg man tar, och det fungerar ju bra som uppvärmning. Synd bara att en del av vägen är så innehärmeligt trist - den bit som går mellan hamburgerrestaurangerna, längs med Moravägen.
En annan trist sak är att jag är så o-social. Ja, jag tror inte att jag är asocial, det låter liksom värre, men osocial är jag alldeles bestämt. Ibland kan det vara skojigt att träna hund tillsammans med andra, men bäst trivs jag med att träna ensam ändå. Fast med hund(ar), förstås!
Vissa saker är väldigt luriga att träna på själv, som t.ex. fritt följ, i synnerhet om man har en Mycket Liten Hund. Mindre koll på en sån än på en som når en till midjan, liksom.
Uppfann jag därmed videometoden, och så här såg det ut, efter en hel vinter med nästan inget fritt följ alls:
Ja, nog var det "fritt" alltid!!
Så nu gäller det bara att bänka Tigern framför skärmen och visa på: -Titta här Tigern, här går du alldeles för långt fram, så ska man INTE göra! Och här sätter du dig snett, vad har vi sagt om det, Tigern?
Jag tror det kommer att bli utmärkt bra, videoutvärdering av varje pass. OK då, det kanske inte är så nytt, men jag tror inte att många använder det för att visa HUNDEN vad som felas. Och vad som ev. blev rätt.
Kanske kan jag komplettera det hela med såna där subliminala affirmationer. Tigern får lyssna på musik hela nätterna, fast under musiken finns ett meddelande inspelat: Fot! Fot! Fot!
Jistanes, vad vi kommer att röja i prislistorna i sommar!
Nog händer det att man korrigerar ibland. Mot bättre vetande.
Men så länge man fortfarande reagerar på sin egen enfald är det inte så farligt, tror jag. (Så länge korrektionen tar sig milda uttryck, förstås. Som ett "nej" här och där, eller ett "fel".)
I alla fall kan man hejda sig då och då och tänka på det här:
When you correct a dog, you are actually punishing him for your poor training.
Nu har jag äntligen lyckats hitta sladden till lilla kameran och därmed ordna med filmen av Tiggers och mitt första försök på en hel, om än liten, rallylydnadsbana. Som sagt - det är svårare än det ser ut. Svårast för oss med liten hund är förstås kopplet, som är obligatoriskt i nybörjarklassen. Kopplet får aldrig sträckas, men det ska förstås inte trassla in vare sig mig eller hund heller. Konstiga svängar hit och dit och runt är också ett problem för en hund som har lärt sig att sitta-fint-på-vänster-sida alltid är gångbart. Likaså att gå fram direkt från liggande...
Den där fjärrdirigeringen kan man då få spel på. 2:ans, med sitt och ligg och sitt och, ja ni förstår, den går bra. För det mesta. Om inte Tigern får för sig att det tar för lång tid mellan kommandona och inbillar sig att han har missat nåt och så börjar tuta och köra på eget bevåg: oppneroppneroppner så det svindlar för ögonen på både mig och ev. domare.
Men oftast går det som sagt som det ska.
Det är 3:ans fjärrdirigering som jäklas. Så fort det är fråga om ett stå så börjar det rycka i tigerns små lovikkavantar till framtassar. Oftast är det inte fråga om ett helt steg, bara en liten förflyttning av en framtass. I själva ställandet bara fäller han upp sig, med tassarna som nitade vid underlaget men väl uppe kommer den där lilla ryckningen. Svårt! Läggandet från stå kan bli litet huller om buller. Jag bara nöter och nöter in själva rörelsen, som ju är helt annan än läggande från sitt, och jag kallar det för "dekk" och så långt är allt väl. Om jag SITTER intill honom. Så fort jag står upp så faller hela korthuset.
Men det är klart: jag får väl ta det ännu lugnare. Stå upp fast dubbelvikt intill honom tills stå ligg stå funkar.
Sen stå upp fast något litet mindre dubbelvikt och fortfarande alldeles intill.
Kvick som en ärta är han, min Tiger. Stationära övningar är inte riktigt "han", kan man säga.
Nu vill jag rekommendera ett inlägg i en annan blogg. Nämligen det HÄR. Jag ska erkänna att jag kan reta mig till små anfall på författarinnan ibland. Och jag blir ganska irriterad på alla stavnings- och grammatikfel, och språket. Så, nu var det sagt. Och japp, jag är en surkärring. Men just det här inlägget tycker jag är så tänkvärt. Och ganska - lenande, liksom. När man känner sig alldeles knottrig av dåligt samvete över sina hundar som inte alls har aktiverats till fullo just den dagen. Utan bara promenerat två timmar (och det är BARA här i huset), letat godis, tränat litet trix, städat litet, och så litet lydnadspetande med Tigern. Alltså - det BEHÖVS inte. Det SKA inte alltid vara full rulle. Men det är svårt, när man hela tiden matas med aktiveringstips och alla problem ska lösas med mera aktivering, mera motion, mera hjärngympa, mera simträning.
(Och det är samma sak med barn, nu för tiden. Hemska tanke om nåt barn skulle sitta och ha tråkigt en eftermiddag! Fast när det gäller barn har jag alltid varit säker på att långtråkighet är viktigt - nödvändigt som gödning för uppfinningsrikedom och nödvändigt att kunna vila i och med sig själv. Det måste inte hända nåt hela tiden.)
Nu har jag gjort ett schema över hundarnas fysträning - inte att hålla mig till i eld och under belägring, men för att ha litet koll på när vi gör vad. I det schemat ska jag se till att det finns en präktig tråkdag också - en dag när vi inte gör ett smack med vare sig kropp eller knopp. Bara slöar och myser och ser varandra i ögonen.
Jag gillar ord, jag. Ord som finns och ord som jag hittar på. Eller som jag, eller nån annan vränger till. Ett nytt och bra ord är korvpluggar, en vidareutveckling av korpgluggar. Som i sig är ett käckt ord, när man begrundar det. Det finns så många bra ord!
Men ett som jag har hyst förkärlek för läääänge är: LINJETAG. Det låter liksom så reko.
Så då måste jag ju träna det. Det är alltså nåt som hör hemma i träning av apporterande jakthundar, eller vad det heter, om jag har förstått saken rätt. Och på samma villkor torde det betyda: spring rätt ut (=följ linjen) så hittar du NÅT. Att hämta. Litet som rutan, fast hämta!
Efter ett hastigt överslag av mitt hundförråd kom jag förstås till den insikten att jag har en-komma-noll hund som KANSKE kan tänka sig att ägna sig åt sånt. En liten vit hund.
Så det gör vi nu. Jag har fått tag på en lagom stor (för Tigern) dummy som är bredare i bottnen och därmed står bra = har hyfsad synlighet. Denna utställes inte så långt bort och hunden skickas. Hämtar och belönas rikligen. Så långt inga problem.
Svårigheten är förstås matte! Förstås. Matte tycker att nä, nu kan han 15 meter, nu kör vi 50. Och nu kör vi 350, bakom en kulle. Så där på en eftermiddag, typ. Och då blir det ju: nosa, leta, springa tillbaka till matte - ja ni förstår.
Matte ska inte ha så bråttom!!!
Linjetag, om det ska bli bra, måste nötas in gångpågångpågångpågång. Öka avstånden försiktigt, sakta, sakta. Minska avståndet ibland. Öka igen. Länge länge många hundra hundra gånger. Och säkert alldeles i synnerhet så om man gör det med en hund av egentligen inte-apporteringstyp.
Och det är det riktigt SVÅRA med denna typ av träning. Att skynda långsamt.
Rubriken är en film - som jag inte har sett. Den kanske är usel, men titeln är strålande.
Nu ska det handla om things to do in your home när man känner sig åtteminstone halvdö. Det gör nämligen jag för tillfället. Inspirationen tryter. Eller: den kommer strömmande när det är en våraktig dag, så pass att jag känner mig fullkomligt urlakad när det kommer bakslag på bakslag. Som i söndags kväll när hela tvätten, utehängd, blev alldeles insnöad! Och Jazzen darrar och huttrar och vill in, nästan innan han har kommit ut.
Men nu har vi ju hållit på med inomhustrams så länge, så länge, så det är svårt att hitta på nåt nytt. Tur då att man har sin bloggsväng, där inspiration kan hittas. Hos Pinscher-Milly hittade jag en film där Milly går baklänges uppför en trappa. Strålande, och nåt för Jazz, tänkte jag. Icke, sa Jazz, men liksom instängd mellan mig och nedersta trappsteget började han trampa på stället. Vilket påminde mig om inlägget i Skogsluft om PIAFF. Så det tränar vi på nu och det går riktigt bra. Precis som det anges i inlägget i fråga är svårigheten att få honom att hålla sig på en fläck, men jag tror inte det är ogörligt - Jazzen är MYCKET klickerreceptiv!! Jag skall försöka framställa en filmsnutt på underverket, hav tålamod! Tigger däremot har fått för sig att klickrar är jätteläskiga, i synnerhet box-modellen. I-click går bättre, helst om de är litet gamla och "tama". Och nåt piafferande ligger inte för Tigg - han tar aldrig till trampandet när det är nåt. Jag försöker lära honom namn-på-saker i stället. Det går bra - när han inte är alltför uppe i varv för att lyssna. Och det passar bra att lära honom sånt eftersom han alltid går och plockar upp grejer. Man behöver ju inte göra det onödigt svårt för sig. De ord vi har börjat med är boll - hårnål - sticka - socka - papper. Alltså sånt som alltid finns till hands på golvet... Tyvärr. Nästa steg blir: ryska grammatiken - franska grammatiken - bescherelle - russian literature. Nejdå, det blir kanske nästnästa steg. Ying då? Ja, jag måste tyvärr erkänna att just nu är det mest köttbulleterapi för Yings del. Ygena, de ygena!!! Trots vår försiktighet har han fått nåt grand i nåt öga, kniper och måste få ögondroppar och mycket godis. Köttbulleterapi är när man håller upp en köttbulle över honom så han klättrar upp längs ens kropp och sträcker sig efter godisen samt därvid spärrar upp sina öjne. Även ögonveterinären Nisse har fått insikt i denna terapeutiska metod, som på beklagligt sätt har utelämnats ur veterinära högskolans pensum. Slarv!
