Pelleskop-livet

Parkou... - ooh - oops!

Publicerad 2012-10-08 23:09:00 i Sprunget

Alltså - om jag vore 30 år yngre och 20 kg lättare - då skulle inget stoppa mig! Då skulle det vara parkour kvällarna i ända. Ni vet så där när man springer omkring och använder miljön för att ta sig fram på de mest våghalsiga sätt, som i nån actionfilm. Det verkar så roligt! Men som sagt - åren och kilona sätter P. Finns det nån åldbojs-parkour-klubb, tro?
I alla fall - springer gör jag en del. Den här tiden på året är den allra bästa tiden att springa på; måtte det bli en lång höst, ingen snö tack, inte på länge.
De senaste två gångerna har jag haft både Ying och Tigern med mig. Ying kopplad för drag med nomesele, kort expanderkoppel och bälte på mig. Tigg alldeles lös för det mesta, för vi springer inte precis i elljusspåret, utan utanför.
 
Först i koppel tills vi kommer till skogen - sen löskoppling och full rulle!
 
När vi blir trötta blir det en del "träning" också:
 
 
Stenklättring är ett säkert kort om man vill ha godis.
 
 
Avståndslägganden också.
 
Fast sen måste vi bli seriösa igen, säger Ying.
 
 
-Nä, nu springer vi!
 

Etterpå är matten så här färglad, men fasligt glad också.
 
Men så var det ju det här med parkouren, då rå.
 
Nämligen igår afse, då drog vi ut, jag och de övriga medlemmarna i Team Mad Dogs and Englishmen (eller nåt).
 
 
Ivern var stor redan hemma vid grinden - jag hade nämligen laddat den lilla fickan på dragbältet med Färska Frolic. Till och med Ying är beredd att göra en hel del tricks för att komma i åtnjutande av Färska Frolic!
 
Vi värmde upp litet lagom på vägen till skogen, alle man i koppel, och när vi kom in i själva terrängen kopplade jag loss Tigern och tillhöll honom att ta det piano. Hela tigern vibrerade tills matten sa: -Hopp och lek! och pffft! så for Tigern iväg som ett skott längs stigen som går i en krök uppför en backe och sen runt en jättesten, snarast ett klippblock.
Men som matte hade Färska Frolic med sig och stenklättring är det säkraste sättet att tillvinna sig såna godsaker satte Tigern iväg upp på stenen - han fick klösa sig upp, för stenen är jättehög och jättebrant och full med jättehal mossa.
Och kan ni tro - när Tigern snodde iväg så där som en pil, då hängde Yingen på, precis som en råtthund efter en råtta, eller nåt! Full rulle! Och ni vet ju vem som hängde fast vid Yingen, i vid pass en meter resårband...
Så Yingen lopp i full galopp upp på stenen och jag hade en bråkdels sekund på mig att fatta beslutet: krascha in i bergväggen eller spräcka såväl mina byxor som mig själv?!
Jojo, jag säger bara Parkour!
Jag slängde upp högerbenet så jag nästan daskade det i pannan (och fick mig en bula till), tog ett rejält avstamp med vänsterfoten och lyckades baxa hela skrovet upp på stenen, som emellertid slutade i liksom en kam, en smal rackare, och på andra sidan lååångt ner ett nedra stenröse.
Tvärstopp, balansera medan Ying försökte knuffa ner mig (för att komma åt godis) och Tiger bet mig i fötterna.
 
Nåväl, när jag väl hade satt mig ner på den urvassa stenryggen så kunde jag bara skratta åt eländet, och byxorna var rejält elastiska för de höll! Jag med, men nätt och jämnt. Och efter en sån start på loppet så var det ju närapå nerförsbacke hela tiden sen. Även om Tigern var så inspirerad av mitt glada skratt och mitt nervöst frikostiga sätt med godiset där uppe på Hemska Stenen så han knappt avhöll sig från någon sten under resten av rundan. Men nu var jag beredd och följde inte med upp nån mer gång, i stället hakade jag loss Ying då och då, så han också fick tjäna ihop till sitt levebröd. Nån ordning bör det ju ändå vara på en gammal kärring i skogen!
 
Visst har vi roligt, matte?!
 
 
Lugnare så här. Och Tigern gapar: -Men då får du inte ta nån godis matte, då får bara vi godis, du får ingen godis för du klättrar inte men vi ska ha godis för vi klättrar ge oss godis!
 
 
 
 
 
 

Doktor Sju

Publicerad 2012-10-04 15:10:00 i Matten

Igår kväll när jag äntligen fick ut Betty ur bilen efter träningstävlingen, då var det så varmt och blött och härligt ute. Så jag bytte om (ja, ibland måste man), puttade håret i två flätor, anbringade reflexväst, reflexhalsband och reflexkoppel på Ying och - tjoff, så for vi iväg!
Som klockan var runt halvnio och det var murrrrkt blev det en tur på gator och gångvägar - asfalt är också ganska underbart att springa på så här års, i underbara hösten.
Och Ying, ni vet - han är som han är han. Omöjlig att bringa att göra knep och trix (såsom lydnadsklass 1) men alldeles hur klok och förståndig som helst om det är viktigt. För honom, mest.
Så att: när vi SPRINGER, då springer Ying vid min sida i löst koppel, utan att bry sig om folk, hundar, kissfläckar etc. På jobbet jobbar man.
Men när vi GÅR, då kastar sig Ying ut åt sidan om någon lukt intresserar honom, eller om något ser intressant ut eller om han har lust att jäklas med sin matmoder.
Seg som ett tuggummi verkar han då, men han byter om mellan sina roller med enastående kvickhet och klarhet.
Springer jag sakta så håller han sig som ett plåster vid mitt vänstra ben, springer jag snabbt som - tja, så snabbt jag nu kan, så håller han sig fortfarande som ett plåster vid mitt vänstra ben. Snacka om att hålla positionen!
 
 
Det var alldeles för mörkt för att ta några bilder under springturen, men med mycket möda och stort besvär hade jag tagit några av oss i skogen under dagen. Se mitt stadiga grepp i Yingens halsskinn! Visst är vi lika - bara det att min näsa inte är svart.
 
Precis på sista biten hemåt, förstås på ett ställe där gångvägen går genom en liten smatt av bara träd och där en av gatlyktorna fallerar, och där vi tog oss en stunds gångvila - där mötte vi fyra karlslokar i olika stadium av fylleri. Full, fullare, jättefull, full så han ramlade framlänges in i buskarna och blev liggande när han skulle k*ssa. (Blä.) Ying sa ingenting, höll sig till mig, men numera är jag van pejkroppsspråksläsare och kunde tydligt se en förhöjd vaksamhet. Herrarna (nåja), som var i sådär 25-30-årsåldern, tyckte förstås det var en intressant hund och frågade om de fick hälsa, trots att de var en aning onyktra. Det fick de. Ying är alltid social och ställer upp, bara folk visar hyfs. Men han liksom framkallar respekt med sitt sätt - snobbig heter det att han är i rasbeskrivningen, jag tycker mera att han är viss om sitt egenvärde (som är mycket större än t.ex. mitt egenvärde eller alla andras i hela världen. Enligt Ying.). Så de fick klappa och klämma på mulen och Ying såg vänligt nedlåtande ut.
 
Men nu är det ju så att såna där tokfulla typer, de är alltid så väldigt kontaktsökande. Så väldigt, liksom. Och när de då kom på att jag hade så väldigt väldigt långa flätor så måste de ju kommentera det och kolla hur långa de egentligen var och en kom till och med på att han nog skulle dra litet försiktigt i ena flätan, medan en annan pratade med Ying. Då tittade Ying liksom upp och sa: -hrm? Inte mer än så, och inte nåt morr eller elakt, bara: -Tänk dig för litet, unge man. Och den unge mannen tänkte sig för och så var det inte mer med det. Men sen kom den allra som allra fullaste, som hade tagit sig upp ur buskarna, och tänkte också dra litet i ena flätan. Då sa Ying till sin samtalspartner: -Ursäkta mig, jag måste styra upp litet här. och så gick han och ställde sig intill mig och sa: -Hur var det här då? med vänlig stämma. Det lät ungefär: -uhum?
Bara så, och inte mer än så, men jag önskar att jag hade en bild på Ying när han tar sig såna uppgifter. Han ser verkligen så otroligt respektingivande ut, med sina 50 centimetrar och 18 kilo. Stolt resning i nacken, pigga pytteöron - inte minsta aggression men total koll och liksom beredskap till beredskap.
Oavsett fyllerigrad lyssnar man när Dr Sju talar, eller tänker.
Och faktum är att det blir för det mesta väldigt trevliga möten med potentiella skurkar när jag har Ying med. För jag kommer aldrig ens på tanken att vara rädd och P.S:arna kommer aldrig ens på tanken att vara stygga. Och Ying är bara trevlig. Men hade jag varit alldeles själv där, i mörka smatten, då hade jag nog blivit en aning orolig i alla fall, och då kunde det ha hittat på att hända att ungfylleristerna hade i enlighet med Jazz tyckt att det var skojigt att skrämma tanten en aning. Och så.
 
Slutligen försökte den näst minst fulle sälja några alldeles rasrena pitbullvalpar till mig, och sen var det dags för Ying och mig att dra oss hemåt. Kvickt, innan jag hade slagit till på en valp. Suck.
 
I alla fall - när man tar en vanlig promenad med Ying och hela ligan och han far fram som ett inte rytandes men väl lejon (ett bråkigt ett), då är det lätt hänt att man tänker: -Man kan inte HA en sån här knäpp hund!
Men när man tar en ensamtur i farliga mörkret, då kan man inte ha en bättre vän i världen, tror jag. Det ursäktar mycket, det.
 
 

Det regnar

Publicerad 2012-09-28 19:51:36 i Betty

Det var då otroligt hur mycket blöta det kan komma ner. Vi undrar litet hur det går till, för det är ju inte just nån sån värme att avdunstning och därmed påfyllning av de himmelska lagren sker.
Idag var det som att gå i en dusch på lunchpromenaden.
 
 
Så här tyckte Betty om det.
Jag är rätt ond för jag vill helst inte ha regntäcke på henne, inte om det inte är kallt. Eftersom jag har tänkt tävla med henne måste hon lära sig att tåla åtminstone några droppar i pälsen.
Men idag var det som sagt mera hinkvis av den varan.
 
Igår kväll tog jag en springtur med Ying och Betty - då det regnade det inte, men det hade! Skogen är liksom mättad. Först tog jag det litet nätt och försökte hålla mig någotsånär torr och ren - sen gav jag katten i det och hade roligt i stället. Pinsam var jag, tyckte Ying.
 
 
Klafs klafs i leran.
 
I skogen springer Betty lös, vi håller oss bortom elljusspår och normala stigar och då får hon göra det, tycker jag. Ying springer i sele och drar. Betty blir liksom trött, mer i huvudet än i benen, och då måste hon hitta på något. Hon hittar på att ta en grankotte och kasta framför sig och pila efter. In mellan Yings och mina ben, eller alldeles framför oss så det blir tvärstopp. Sen blir hon ännu tröttare och då biter hon Ying i  halsen och mig i fötterna. Tråkigt har vi inte.
En halvmil blev det, allt som allt, men i vanlig ordning gick vi ibland, och inte ens när jag springer är hastigheten särskilt uppdriven.


Men vi slutade passet med några intervaller på normal, slät mark. DÅ gick det undan.
Sen blev vi trötta, jag avlämnade de däringa busarna hemma och så tog jag Tigern till närmsta gräsplanen och drog igenom hela 2an utom hoppet. Med belöning först på slutet.
Och det gick finfint IGEN!
Har nu hemska tankar inför morgondagen...
 
 
 
 
Pelle Plutt Plutt Plutt, tog ett skutt skutt skutt.
 
Förresten har jag äntligen lärt mig momenten i lydnadsklass 2, genom ramsan FLISA HF. Alltså: fritt följ, läggande, inkallning, sändande, apport, hopp, fjärr.
 
Jag bara hoppas att jag snart kan lägga allt krut på att lära in momenten i 3an. Och kanske träna in dem med mitt lilla hiertta också.

Spring, morsan!

Publicerad 2011-05-23 11:48:00 i Sprunget

I lördags hade jag planerat en Springtur DeLuxe.
Alldeles ensam med musik i öronen och vinden i håret. Alltså inte fartvinden utan den vanliga. (Fartvind brukar jag sällan ge upphov till.)
Meddelade jag därför Make och Barn att de vackert fick promenixa jurren.
Lagom glada så de ut då.
Sen skrudade jag mig i åtsmitande och blankt och - ja, ni vet.
Varför måste bekväma springkläder vara BLANKA?!
Ingen människa blir glad åt att se mig i sådan utstyrsel.
Nä, ingen människa -
MEN YING!!!
Han blir så glad så han rister i hela kroppen, och sjunger de mest onaturligt hemska tolvtonsarior som någonsin har hörts.

Och hur det är - man är ju inte gjord av sten, tyvärr.
Så det blev en springtur med EN hund, i stället för med tre.
Ganska lyxigt det också.


Tjoho!

Publicerad 2010-11-14 23:37:02 i Sprunget

När jag var ute på gråväderspromenaden runt lunch idag var det folk som var ute och lubbade überalles. Och SOM jag blir avis!
Framåt aftonen hade det där vuxit till sig så att det bara var att ge efter för mina onaturliga drifter: jag ville springa!
Så jag apterade oerhört klädsamma tights, och tajt tröja, och reflexväst och lyckades faktiskt till slut hitta två joggingskor hörande till samma par.
Sen klädde jag Ying och Tiger för ändamålet i reflexvästar, reflexhalsband och koppel.
And off we went!
Nedrar vilken fart, asså!!
Inte.
Men jag är väl litet tokig, för jag gillar själva spring-principen, också när jag är i ungefär lika god fysisk form som Leif G.W. (som för övrigt är SÅÅÅ mycket bättre än Stieg L.).
Efter en lagom runda ankrade jag hemmavid några minuter för byte av besättning - Peppar och Jazz fick ta sitt ansvar.
Jazz blev förbaskad och ville inte alls gå ut.
Och så kan man förstås säga att "är människan tokig, som tar ut en hostig hund på springtur?!". Men då vill jag betona att mina "spring"-turer skiljer sig från promenaderna endast genom att det skumpar mer när jag s.a.s. springer. Och ev. går det något saktare. Så det så.
Sen var vi i alla fall trötta.
Och för att travestera allas vår vän F. Villon lär  i morgon min rumpa på övligt vis få veta vad resten av mig väger. Alltså när jag sitter på den.

Trollen och vi

Publicerad 2010-04-23 23:40:30 i Sprunget

Kvällens springning delades med Tigerungen - GISSA om han är trött nu, benen i vädret och nosen vädrar i sömnen.
Idag hade jag ingen GPS (varför känns det alltid så oerhört jobbigt att sätta den på laddning?) så nån exakt sträckangivelse kan jag inte ge, men det torde ha blivit minst 5 km totalt. Fast med spring och gång om vartannat, som vanligt.
Känslan? Nja, så där.
Fast idag gjorde vi fartlek, det var roligt. Det är så att Tigern springer lös i spåret, som vanligt, och han är ju så mopsig och vet precis vart vi ska. Så han kör solo, liksom.
Då forsar jag rätt ut i skogen, i full blårulle och Tigern vaknar till och kommer farandes efter, över stock och sten.
Detta tjänar flera syften: hunden blir mer uppmärksam på sin matte, matten får sig en intervallduvning och matten känner inte hur trött hon blir eftersom hon måste ha full koll på terrängen för att inte rusa in i en tall eller ner i ett kärr. Mycket skojigt.
En iakttagelse: när jag tar en kotte eller pinne eller nåt och lägger bland andra av motsvarande slag har Tigern inga dumheter alls för sig med vittringsapporteringen; han bara överfar alla föremål med nosen och tar det korrekta. Medan han,när man tränar med spårpinnar liksom "munnar" allihopa. Skumt. Kan man få ha tallkottar i stället på tävling?

Glömd redovisning

Publicerad 2010-04-22 23:44:48 i Sprunget

Jag har ju glömt att redogöra för mina strävanden i lubberi. Åtminstone två pass har jag förbigått med tystnad...

1. I söndags, med Ying. 4,5 kilometer, som alltid med ganska mycket gång. Kändes betydligt bättre än gången tidigare när jag bara ville lägga mig ner och döööö, bara. Vi hade hela dragutrustningen, så litet hjälp hade jag väl men inte mycket. Ying är litet lurig, han ligger på bra men om jag börjar kännas tung så saktar han ner, tittar sig över axeln och slår några extra slag med svansen. -Orkar du inte? säger han, och hånflinar med sitt svarta gap...

2. I tisdags (tror jag, VART tar dagarna vägen?!), äldsta barnet ville springa annorstädes så vi tog bil till en annan skog. Den här gången fick Peppar vara mitt dragdjur. Vi sprang först 3 km på bana och sen ett par till på stigar. Samtidigt sprang barnet 10 km. Som sagt, man är ingen ungdom längre. Och obs, obs! man är hjärtsjuk (hör här: i en sal på lasarettet, tralala)! Jallafall - det gick så bra och var så roligt! Nog för att jag gick en del, men OJ så jag SPRANG! Det var länge sen det kändes så lätt och roligt. Och Peppen är glad och duktig, bara ett tag drog han hårt, det var när Barnet försvann i fjärran framför oss.

Ja, sen var jag alltså full av entusiasm och tänkte minsann springa, springa, springa varenda dag, minst - och så händer DETTA! Ja ni vet, full snöyra idag och allmänt elände. Men vi kommer igen!

Treårstrots?

Publicerad 2010-04-14 22:02:49 i Sprunget

Ikväll tog jag lilla randiga tigern med mig på en springtur. I elljusspåret - och nu var det mest barmark! Hurra!

Men mer hurra än så blir det inte. Rackarns! vad det var tungt idag! -Tss, skulle inte tro det! sa kroppen när jag sa att vi skulle springa. Suck. En sån där dag när jag tänkte för mig själv att vad tusan håller jag på mig, jag är faktiskt hjärtsjuk och kan med gott samvete sitta hemma i soffan.

Dessutom var Tigern dum, också! Först lubbade han ut i skogen efter nån vittring och kom INTE när jag ropade! Jag efter som ett jehu och talade om för honom vad jag tyckte om den sortens. Han verkade ta till sig. Verkade...

Sen sprang han fram till en annan hund som var ute och gick - utan minsta reaktion på min inkallning! Nu j*klar blir det hårda boliner ett tag - lillgossen har blivit för bortskämd!

Fredagsmys!

Publicerad 2010-04-09 16:14:37 i Sprunget

Först såg jag "Patric 1,5" och det var en riktigt rar och obekymmersam film, en gladfilm. Och han FICK en hund på slutet (kan det bli bättre?)!
Sen tog jag mig alldeles ensam, utan hundar, en springtur. Med en blinkning åt mellersta efterlängtade dotra: jag UNNADE mig en sådan tur. Med högljudd musik och - hurra! - strilregn. 4 km blev det, rätt mycket gå men rätt bra känsla.
Sen duschade jag, bytte sängkläder och slängde mig ovanpå med en filt och datorn i knät.
Så nu ska jag avsluta detta inlägg och toppa med grädden på moset, och idag blev det TVÅ gräddar: nya numret av Runner's World OCH nya numret av Canis.
Ha're!

Det är en ros utsprungen

Publicerad 2010-04-09 00:20:30 i Sprunget

Eller nja, ros och ros... Jag och Ying, vem är mest ros-lik? Ut sprang vi i alla fall denna kväller. 4,5 km blev det men hur pass mycket vi sprang ska jag låta vara osagt. Mer än ingenting i alla fall! Ying hade vanligt halsband och ganska kort koppel fästat vid min midja (eller där midjan satt på den tiden när jag hade en) och skötte sig faktiskt riktigt bra. Bara när en pudel kom förbi blev det litet tjafs. "Litet tjafs" för en sån här pej innebär gråt och skrik och TJUT så man väl kommer i tidningen som hundmisshandlare i morgon... Det var mitt favoritspringväder: sisådär en 8 grader varmt och stilla strilregn. Man känner sig alldeles genomsköljd både utan och innan av en sån springtur. Fast Ying suger åt sig som en tvättsvamp och får vridas ur när man kommer hem.

Vårtecken

Publicerad 2010-03-15 18:18:02 i Sprunget

Idag har det hänt - årets första springtur är företagen! Nåja, spring och spring - litet lubb och litet trask och litet lubb igen. Dock rustad i värsta stassen. Ni vet sån där som man ser ut som en funktionsfläskkorv i. Ying ledsagade mig så han fick sig en duvning i "nära utan koppel" och skötte sig faktiskt över höfvan. För att vara en pej, alltså. Dagens fråga är: kommer jag att kunna vältra mig ur sängen i morgon?

Keep on jogging!

Publicerad 2009-12-09 20:38:28 i Sprunget

Se det var en riktig hit, det! På 70-talet kunde man (inte).
I alla fall - i tisdags morse, i MÖRKRET, sprang äldsta barnet 5 km med Peppen på typ 20 minuter. Pigg som en lärka var barnet - Peppar sov resten av dagen och rätt mycket idag också.
Igår afse, i MÖRKRET, tog jag min Tigerunge och stack till näraliggande skog. Vi joggade i cirkus 1,3 km (inkl. uppförsbackar, jag är en superhjälte), sen gick vi och sprang om vartannat i sammanlagt nästan 5 km. Jag tänker inte tala om vilken tid vi hade, men det är nog dags för äldsta barnet att se upp för konkurrensen (inte). Efter den pärsen var både tigern och jag tämligen slagna.

På hemvägen träffade vi en riktigt käck hund - den såg ut som en dopad bordercollie men visade sig vara en blandning av bc, schäfer, rottweiler, nån mastiff och kanske nåt annat också. En jättefin hund! Men stor. Och tänk vilken temperamentsblandning: bc-delen säger "ja matte, visst matte, genast matte, vad ska jag göra nu matte?!" och mastiffdelen säger "vadå? vaffördå? äh!"

1,7

Publicerad 2009-12-04 15:15:31 i Sprunget

Igår sprang jag i elljusspåret (tråååååkigt!) med lös Tiger och Ying i långlina - som behövdes!! Jäla hunn.
I alla fall - längsta sprungna i ett sträck hittills, hela 1,7 km (GPS).
Jag är bäst.

2 x 1

Publicerad 2009-12-02 20:09:11 i Sprunget

Jag har försummat att rapportera om gårdagens springning.
Ying och Peppar i resårsnörena och bälte på mig.
Kallt!
Sprang inte längre än 1 km, men å andra sidan: jag sprang först 1 hel kilometer, sen 1 hel kilometer till! Samt en del 300 m och 400 m och slikt.
Jag brukar föredra skor från Adidas men mina nyaste (som inte är så nya, bara oanvända eftersom jag köpte dem allntes innan jag hamnade på hospitalet förra sommaren) är av märket Nike och de är oerhört bekväma. De är nåt slags quasi-trailskor, så de funkar både i ganska grov terräng och i spår.

Lunka på, lunka på

Publicerad 2009-11-28 21:35:55 i Sprunget

Idag hemmaspåret med två terrierdjur - ett i koppel och ett löst.
Från vår grind till spåret, runt detta och åter till vår grind är det ganska precis 5 km - så finurligt uttänkt.
Längsta sammanhängande springsträckan i dag: 1,5 km, mätt med GPS. Jag är ett spänstfenomen!
Inga älgar el. annat att inrapportera. Les chiens étaient braves.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela