Tyst i klassen!
Ute blåser det så det visslar kring hörnen, och även om termometern visar på bara fyra köldgrader så föreställer jag mig att det går genom märg och ben där ute. Vi har ätit våra respektive frukostar - slaktavfall för en del och yoghurt för en del - och skall alldeles strax ta oss samman och gå ut.
Jag sitter vid datorn och kollar upp vad jag MÅSTE göra idag och vad jag verkligen BORDE göra idag och hittar förstås en massa som jag mycket hellre skulle VILJA göra idag. Konstigt det där.
Men när jag ibland studsar upp för att hämta något då är det två små hundar som verkligen VERKLIGEN ser ut som tonåringar under ett läxförhör: Betty och Jazz liksom försjunker i sig själva, de är VÄLDIGT LÅNGT BORTA säger hela deras kroppsspråk, trots att jag har dem på armslängds avstånd.
Har ni nånsin tänkt på det, hur tonåringar ser ut på ett läxförhör? Några få ser ut som OppfinnarJocke direkt och viftar med handen oavbrutet, gärna knäpper de med fingrarna också. Rätt ruskigt, faktiskt. Men den stora massan, den är alldeles oerhört upptagen med nånting alldeles oerhört viktigt och det är alldeles oerhört väsentligt att de inte blir störda just precis då och där. För visst kan de sin läxa och allting sånt, det är inte det, det är bara det att de faktiskt har annat för sig, de är alldeles väldigt préoccupé.
Man blir faktiskt rätt rörd av den sortens, särskilt som det känns som om det var ungefär i förrgår som man satt där själv, och var oerhört upptagen med en annan, mycket viktig, grej.
Hur som helst - Betty och Jazz, de har faktiskt inte den minsta lilla tid till att gå ut idag. Inte så att de inte vill eller så, tvärtom, de skulle verkligen hemskt gärna gå ut och röra på sig litet - det är bara det att de har så hemskt mycket annat viktigt att göra. Synd hörru.
Synd hörru självdu, säger jag då. Ond rätt igenom, liksom. Och nu har det gått en timme sen frukosten så nu biter vi i det sura och kalla häpplet och ger oss ut.
Nedra hurtbullar.