Stjärnor, eldgafflar, dödskallar.
Den här förnicklade förkylningen i kombination med uppsatsskrivning gör att jag vill säga många fula ord, men jag nöjer mig med serietidningsbildspråk och hoppas att andemeningen ändå går fram.
Nu är det tredje dagen i rad som jag avstår från att springa och det gör mig rasande. Hela alltet spricker, liksom. Dessutom är det ju så att när något j*klas så tar jag en springtur och så synes mig lifvet lättare. Nu har jag inte det andningshålet när jag som bäst skulle behöva det. Resultat: en person som är obekväm för både sig själv och omvärlden.
Inte blir det bättre av att läsa träningsbloggar om alla möjliga intressanta upplägg, se käcka facebookinlägg om träningsprojekt - ja, rent allmänt vara omringad av friskusar och klämmiga tillrop. Jag menar - min springform är ju ett känsligt kapitel. Medicin och historia och den sortens, ni vet.
Ying mår bra idag - så bra nu nån hund mår när matte är till ingen glädje alls. I alla fall hade Ying ett bättre begagat slemmigt råhudsben i soffan och bestämde sig för att ta livet av Tigg när han hoppade upp. Nåja, det låter mycket värre än det är när det gäller Ying, men eftersom det inte låter särskilt ofta så blir det ändå så att man hoppar i höjden med håret på ända.
Igår afton engagerades Minsta B som hundaktiverare - hon tog en jycke i stötet och lät dem hämta saker och fick därav något slags aha-upplevelse. Eller kanske jaha-upplevelse. Eller snarare åh f*n-upplevelse.
För: Tigger hämtar allt man ber honom om och sedan allting annat och sedan försöker han rycka ner upphängda saker. Und so weiter. Ying hämtar allt man inte ber honom om, oftast flera gånger. Eller också inte. Jag får se hur jag gör, säger Ying. Betty hämtar eventuellt såna saker som man kastar, om man inte kastar för långt. I alla fall om sakerna är bollar. Saker som inte är bollar och som bara ligger ligger bra där de ligger, tycker Betty och gör ögonen rundare än vanligt och öronen mer flaxiga än man trodde var möjligt. Och Jazz hade litet annat för sig (gnagning) så han avstod från aktivering. Eller rättare sagt sa han till mig: -Du får väl aktivera din unge själv, det är ju du som har skaffat henne! Fräs!
Nu sänker sig mörkret utanför fönstret (eller snarare är det så att dagens gråmörker börjar övergå i aftonens blåmörker), regnet smattrar mot rutan och från köket luktar det gott av kaffe. Jag har precis intagit dagens sisådär 27:e blomvattendosis och känner mig därför något mindre nära döden. På TV:n åker några hurtfriska damer skidor. Förresten såg vi igår kväll "The Day after Tomorrow", för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen. Den var bra den här gången också, men den gav mig litet bekymmer för hur jag skulle kunna kvällsrasta hundarna. I kylan. Sicken inlevelseförmåga! Minus 101 grader i filmen, plus 5 grader i verkligheten: det gick bra med kvällsrastningen, ingen frös ihjäl ens det minsta lilla.
