Läsupplevelse
Egentligen sitter jag och gnölar med min bedrövliga uppsats - men den börjar faktiskt ta sig så smått. Jag har äntligen liksom kommit på vad den skall handla om; detta efter att jag har skrivit nästan hela uppsatsen. Nu måste jag knåda och forma den så att den verkligen handlar om det jag vill att den skall handla om. Måhända låter det som ett avigt sätt att skriva uppsats på - men så är jag också en rätt avig sorts person.
Och innan jag glömmer det: dagens rapport från Mittens Rike - håll i er nu! Mellersta mellanbarnet har ätit - tadaa! - HUND!! Jojo, för som man säger: when in China, do as the Chinese. Det var rätt mycket som nötkött, tydligen. Men när det blev dags att snaska i sig hundhud, då drog hon öronen till sig och förebar livlig mätthetskänsla. Förnuftigt.
Vidare i handlingarna, och till Dagens Ämne: Ett Minne för Livet. Nämligen ett läsminne (som betyder nånting helt annat nuförtiden än dåförtiden). Någon gång när jag var i 10-årsåldern, och jag har för mig att jag var litet sjuklig. Påssjuka kanske, för det hade jag i den åldern. I alla fall hade någon (kanske jag, kanske någon förälder) från biblioteket hemburit "David Copperfield" - Charles Dickens, ni vet. Jag ser den just nu på TV och då kommer allt tillbaka till mig. Liksom.
I alla fall kommer jag precis ihåg hur boken såg ut, den ingick i någon serie av böcker för ungdom, eller så. Och så slog jag upp boken och alldeles inledningsvis, innan texten började tror jag, fanns den här bilden:
Och så börjar det, med
MIN ENTRÉ I VÄRLDEN
Om jag själv kommer att bli hjälten i min egen levnadsbeskrivning eller om den platsen kommer att intagas av någon annan, må följande sidor visa.
Japp, och sen var det liksom klart. Jag var nog en bokmal redan innan dess - det vet jag att jag var för jag läste böcker när jag gick hem från skolan redan i ettan, varvid jag nästan gick in i stolpar och den sortens - men jag tror att i och med den där boken Beseglades Mitt Öde, liksom. Så att: så fort jag ser David Copperfield som en bokrygg eller en TV-trailer eller till och med en reklam för den förb*skade illusionisten med samma namn, då går det liksom en rysning genom mig, en rysning av: Vad händer på nästa sida?
Men i den där känslan av förväntan och förtjusning finns minnet i händerna av hur boken kändes, tyngden, strukturen på sidorna, hur den luktade. Allt sånt. Och då blir det liksom litet vemodigt med e-böcker och sånt. Det blir på något vis inte en fullständig upplevelse. ÄVEN om det är en bra historia!
För övrigt har jag idag tagit en liiiiiten halvdan springtur, för att komma igen igen (alltså igen ånyo, eller igen på nytt. Eller så) och det är då alldeles makalöst hur förtvinade muskler man kan få på bara fyra springfria dagar. Hrmf.
Och slutligen: Ying är värre än vanligt. Han började dagen med att slänga benknotor omkring sig, högt upp i luften, och sen damma runt dem med tassarna som vore han en katt med en råttuschling. Sen försökte han äta upp Betty (fast på ett snällt sätt). Och i eftermiddags bestämde han sig för att gömma en snuskig råhudsgrej under MIG - tjoff och hyvva iväg matten bara.
Det var det där med ledarskap, ja.
(Ett annat slags ledarskap är det som Minsta Barnet utövar - det mera konditoriska. Visste ni att man måste använda olika recept för att göra kakDEG resp. kakOR, nuförtiden? Tänk att när jag var ung då (åt man inte precis barkbröd men) fick man vackert äta sån deg som man annars kunde göra kakor av (om alltså man inte hade ätit upp den), men de bortskämda ungdomarna av idag, de säger bara -Duh?! och himlar med ögonen om man föreslår att de ska äta kakbaksdeg, de vill ha kakdegdeg, eller direktätningskakdeg eller hur det ska heta. Vojne vojne, vad blir nästa steg?)