Bomber och granater
Det måste jag säga - det var då något alldeles osannolikt vad det smällde och small i natt! Ända fram emot kl. 2 var det så jag trodde fönsterrutorna skulle tryckas in och hela vi brinna upp eller så. Jag måste säga att just det här med pyroteknisk dårskap är det som är mest till förfång för oss som envisas med att bo precis i randen till slumområdet. Jag brukar tänka på makens återberättade upplevelse av Mexiko och dess invåndare för många herrans år sen: det tiggdes och det taggs och det hades ingalunda mat för dagen eller kläder på kroppen, men slantar till fyrverkerier och lotter fanns det alltid. Och nu är gamla präkto-Sverige där också!
I muntrare tonläge kan jag rapportera att hunddjuren ändock klarade sig finfint. I synnerhet var det en fröjd att konstatera att Jazz gav bleka fanken i alltihopa, förutom att han faktiskt satt upp i fåtöljen och tittade ut på fyrverkerierna. Eller färgprickarna, som han och Betty säger. Men: inget gömma sig under soffan, inget hässjande. Ute tycker han att det är åtminstone trekvartsuräckligt, men inne är han trygg och tar det med ro. Och med ett märgben eller två...
För övrigt läser jag med stor dysterhet men även med stor ilska om hundstackare som har kommit bort under smälleriet. För nog gäller det att hålla i sin hund ordentligt omkring nyår, men det finns väl för F*N ingen anledning att ta ut hundstackarn precis runt tolvslaget heller?!
Här i trakten spanas det efter en 12-veckors valp som först inte var rädd för smällare men sen blev rädd för grannarnas fyrverkeri - hejsan hoppsan - och drog. Vad i h*lv*te gjorde valpstackarn ute när det fyrverkas, undrar jag? Nog kan en 12 veckor gammal liten en få gå på toa inne, väl? Och nog kan man väl själv avhålla sig från att gå ut och kolla fyrverkerier om man har smått i huset? Men men - vissa är dumma som spån, dummare ändå och borde själva skrämmas och tvingas att tillbringa natten i storskogen. Med troll och hungriga björnar. Pottor.
Fast i alla fall - kan man inte säga nåt snällt ska man inte säga nåt alls, var det ju. Till min glädje var det många för mig okända personer som pratade med mig och min flock idag när vi förmiddagspromenerade - de var bekymrade för hur det hade gått med hundarna under natten. Det tycker jag är rart - att okända, icke-hundmänniskor har det i medvetandet, liksom, det där med hundar. Då finns det ändå hopp om mänskligheten.
Och så träffade jag vår nya granne, hon som har flyttat in i stället för de vidriga hund- och människohatande skvallernissarna till monstergrannar. Den här nya förefaller finfin, inte bara för att hon har en trevlig hund. Tänk så det kan ordna sig!
P.S. Precis just nu läste jag att lillvalpen har kommit till rätta. Vilket är bra. "Ska bära han jämt nu" skrev matten. Vilket är uselt. Både språkligt och faktiskt. Men nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla. Tralala!