Pelleskop-livet

Varning för långbent.

Publicerad 2013-09-12 09:57:27 i Allmänt

Idag är det återigen alldeles dimmigt ute - jag kör ett läspass medan hundarna smälter frukosten; snart skall vi gå ut och bli dystra.
Varje dag är jag orolig: är detta den dag då jag måste börja bära byxor med långa ben?
Igår hade jag brallor ned till knäna, det kändes hämmande nog - att bara tänka sig t.ex. hellånga jeans ger mig klåda å själen. För att inte nämna strumpbyxor - tvångströja vore bättre!!!
 
Igår eftermiddag tog jag och Betty en springtur igen. Tänk att tisdagens lilla lilla, improviserade backpass kändes - framsidan av låren och själva min baksida kändes som betongklumpar, och det tog längre tid än vanligt att bli varm och komma in i trallen. Så det blev inget långt pass, drygt en halvmil. Igår kunde Betty springa riktigt fint även den lilla bit då hon var kopplad, det var ett framsteg! I själva skogen, i terrängspåret, sprang hon förstås lös och i hela två kilometer i sträck sprang hon stillsamt vid min sida, i sakta mak. Sedan började hon leva loppan igen, men det går ju bra det också - hon har ju bara springglädje. Fast ibland får jag se upp när hon kommer farande som ett bowlingklot bakifrån; det gäller för mig att hålla den riktning och fart jag har, för skulle jag t.ex. behöva ta ett snedsteg för att inte snava på en rot eller nåt i precis det ögonblick då hon ämnar svepa förbi - då blir det stor krasch och allmänt kaos. Men det är säkert nyttigt för mig!
 
På förmiddagspromenaden gick vi också ett stycke i skogen och där var i vanlig ordning fullspikat med motvilliga yngre orienterarämnen. Rätt många i gårdagens styrka hade skateboard med sig, det tycker jag är att göra det onödigt avancerat ändå. Ett par glin försökte åka skateboard nerför en STOR friliggande sten (typ jättekast), men då vågade jag inte titta längre.
 
I alla fall slog det mig att om man verkligen vill uppamma ungdomars rörelseglädje, då borde man ju byta ut orienteringen mot parkour, ju! De alla flesta tonåringar ser det inte som något i sig positivt att vara i skogen - med PK skulle de slippa det. Och själva "springandet" blir betydligt mer omväxlande när man ska ta sig över och under och genom och förbi litet diverse. Man slipper transportsträckan till skogen också och kan åtminstone till en början förlägga träningen till skolgården (i de flesta fall) - sen kan man ju uppsöka närmsta torg eller park eller båda sorterna. Och låt dem ta med sina skateboards och använda dem där så är lägligt, alltid finns det väl några rails eller så. Parkour kan dessutom göras hur svårt eller lätt som helst - även en stilla promenad med några kliv upp på en parkbänk skall räknas!
 
Tyvärr finns det ju förvisso ett drag av snobbism hos sanna traceurer (alltså såna som utövar PK), men man kan ju göra som engelsmännen: kalla det freerunning och ta det litet mer som det faller sig. I båda fallen blir resultatet en mycket mer allsidig genomkörare för både kropp och ande.
 
Nåja, efter springturen blev det förstås promenaddags för hela ligan. Det är litet parkour det också, eftersom jag hela tiden blir helt inlindad i diverse koppelsnören och måste försöka ta mig loss, helst utan att stå på öronen. Kommer det i samma veva en Farlig Hund, eller rättare sagt: En Hund Som Ser Dum Ut, då är det jag som får allsidig träning, icke minst i den svåra konsten att icke nacka hundar, fast de egentligen har förtjänat det.
 
Nu åter till ordningen - svensk grammatik står på tur. Hur svårt kan de va'?! (Svar: sk*tsvårt)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela