Pelleskop-livet

Ja, faktiskt: både "utslagen" som i "nere för räkning, typ" och "utslagen" som i "de där som kliar så man blir galen och bits".

Sånt är livet.

Av någon anledning började det klia på mig i fredags kväll (eller om det möjligtvis var i lördags, det är som vanligt ingen ordning på mig) - strax började små röda pipplor sprida sig över ben och armar, och så småningom mage och bringa och rygg och hals. Och sen blev det bara värre och värre och VÄRRE. Tills jag inte kunde andas och nästan inte tänka och bara levde för de små stunder då jag kunde riva hårt med hårborsten över hela kroppen. Blodvite, vart det.

 

Till slut blev jag tvungen att krypa till korset, dvs. beställa läkartid. Jag drar mig alltid i det längsta för jag tycker alla läkare tittar så lystet på mig; det är för det att de vill lägga in mig, bura in mig, ge mig inget vatten och bara intravenös välling samt slänga bort nyckeln.

 

Så att jag liksom smög mig in på mottagningen, beredd att kvickt slänga mig runt, springa ut och kasta mig in i bilen och fly (dumt nog kunde jag inte räkna ut hur jag både skulle kunna ha motorn igång och bilen låst, idiotiskt och typiskt volvo. Tacka vet jag min Cheva, mycket bättre flyktbil!!) 12.30 hade jag tid, 12.25 anmälde jag mig i receptionen, 12.32 var jag ute igen. Ute!! Jag hann inte sätta mig ner i väntrummet och behövde inte sätta mig hos läkaren. Blotta åsynen av mina armar och min blottade bringa (dagen till ära hade jag anbringat BH, gissa om DET kliade!!) bragte den medicinska expertisen att skriva ut en dunderkur kortison och litet allmänna allergitabletter. 

 

Sen var förstås besvikelsen stor när jag ändå höll på att bli galen hela den gångna natten och fick knapra piller ideligen ideligen (dosering: 1 tabl/varje morgon. Lustigkurre där!) och ÄNDÅ skutta upp och tillgripa hårborsten några gånger. Men i morse tog jag kortisondosis två och tamejtusan, jag tror det börja likna något. Utslagen har liksom dragit sig bort från de yttre ändarna av mig och förekommer mest i armveck, knäveck samt där midjan en gång i tiden satt. Jag ser förstås fullständigt skrofulös ut med fullt av små små sårskorpor och fortfarande en hel del röda plippar, men ändå. Så mycket bättre, som det heter.

 

I alla fall kunde jag ha långbyxor på hundpromenaden idag, det har jag inte klarat de senaste dagarna för då har det kliat så jag nästan har varit tvungen att skala av mig ALLT och gno min kropp mot en tall eller nåt. (Obs. Nästan. Har ännu ej förekommit.)

 

Vad övrigt är är höst. Fast när vi tog vår morgonpromenad fast på lunchen idag (för det hällregnade i morse) så kom jag på att jag GILLAR ju egentligen höst, i alla fall innan det kommer snö och sån sk*t. Det är vackert och det luktar så gott, och det är skönt att röra sig. Troligen så var det nog bara så att jag blev så väldigt GIRIG av den där ovanligt underbara, varma, soliga sommaren. Mycket vill ha mer, som bekant. Men höst är OK, låt den för all del bli lång och mild så skall jag icke klaga.

 

Fast Betty förbehåller sig rätten att klaga, högt och ljudligt och mångahanda - om utifall att det regnar.