Stygg elev och begreppsförvirring
Nu har jag egentligen föreläsning - som elev, alltså. Men gud sig förbarme vilket nöt den här föreläsaren är! Idag är det andra tretimmarspasset av fyra och jag börjar redan, efter knappt tio minuter, blir närapå aggressiv. Vartannat ord i hens svada är "asså" och vad däremellan är är mest bara floskler och klichéer.
Och jag som kunde ha klätt mig varmt och gått ut i skogen!!!
Någon sa att det är de verkligt urbota pedagogerna som blir lärare i pedagogik (eller eljest rektorer) och de exemplar jag har träffat hittills denna termin bekräftar denna teori. Skönt att veta att om projekt "matten blir lärare" skulle gå käpprätt åt skogen kan det omvandlas och rent av förfinas till "matten blir rektor magnificus". Finfint!
I alla fall - det är så kallt vordet! Igår frös jag och frös och frös, trots långa braxer och fleece och allt. På eftermiddagen tog jag lilla B och rände till skogs för att få upp värmen. Från ytterdörren till elljusspåret, runt detta spår och hem igen, ginaste vägen, är 4,5 km och går med mina korta ben på rätt precis 30 minuter. Det jobbiga var att mina fötter helt saknade känsel fram till ungefär 2 km, och då började det först sticka litet i dem innan de blev mera normala (vilket inträdde vid ung. 4 km) - tur ändå att jag inte sprang i terrängen för det var svårt nog att hålla sig upprätt på nästan slät mark när fötterna saknar känsel. (Jag hyser all aktning för bror min som har sprungit maraton med av fotbollsspel sabbad tass.)
Sen är det ju där att springa med Bettan - och det där med tolkning av ord. Ordet "draghund" till exempel, hur tolkar ni det? Jag har alltid trott att det var glasklart: en hund som drar. Bettty däremot är lika övertygad om att det betyder en hund som dras. Jag tror nog att jag rent lingvistiskt skulle kunna bevisa att det är JAG som har rätt (ordbildning i svenska språket följer ju vissa normer och ordningsregler), men att diskutera lingvistik med Betty är dömt att misslyckas - hon bara skjuter ut underläppen och ser trulig ut. Hennes motargument är nästan alltid: -Dumma matte! och därmed anser hon diskussionen avslutad.
I alla fall - saken är lätt kirrad genom att lilla B får springa snörfri; då springer hon glada och vilda intervaller och har inga hyss för sig: hon stannar och nosar väldigt mycket väldigt länge tills jag är låååångt före, då sätter hon en ryslig rulle och dånar förbi (precis som ett bowlingklot), ganska långt förbi där hon stannar och nosar eller äter blåbär eller lägger sig och vilar, så rultar jag förbi henne i makligt tempo - och så börjar vi om från början. Det hela går utmärkt väl och ev. möten i skogen bryr hon sig inte alls om.
En annan sak som föranleder många Dumma matte! från lilla B är det där med äpplena. På marken. Det finns faktiskt INGEN botten i Betty när det gäller fallfrukt - hon äter och smaskar och slabbar och äter och äter mer. Det kan ju aldrig vara nyttigt, tycker matten, men Betty har läst på och hävdar att frukt är bra, det har hennes största lillmatte närapå-dietisten sagt, och det borde väl HON veta, säger Betty, därmed helt underkännande mig som ansvarig för all hundutfodring.
Nåja, hittills har hennes mage mått bara väl av det, däremot kommer posten "b*jspåsar" i min fiktiva kassabok att slå i taket.
Vi tog en lång lång lång kvällspromenad också, sen var lilla B ganska färdig för dagen.
Det är gott att vara två, när man är terrierar. Vem ska man annars bita och morra åt?
Ibland kan det gå en halv dag utan att jag ser till lilla B - hon gillar att roa sig själv. Därför känns det alltid litet extra kärt när hon kommer och vill umgås en stund, och bara vara.
Vän av ordning kanske frågar sig: -Hur går det med lydnadsträningen? Då svarar jag: ja, alltså - TRÄNINGEN går rätt bra, fast hennes "attention span" är inte så jättestort. Hon tycker att det är kul och jag tycker att det är kul och det mesta går väldigt bra, även om linförigheten fortfarande är ALLTFÖR rolig. Och inkallningen kan bli vad som helst, ibland bestämmer Betty att hon ALDRIG har hört det svåra ordet "hit" förr.
Men: till tävling undrar jag om vi nånsin kommer, för Betty är verkligen helt osannolikt RÄDD för regn! Om man kan vara regnfobiker så är hon det - hon går i baklås och börjar det regna mer ihållande så faktiskt skriker hon rakt ut, stackarn, och försöker ta sig ur halsbandet. Då känns det en liten aning tveksamt att lydnadstävla i gamla Svedala, för NÄR kan man vara säker på att slippa nederbörd? Ja, alltså - den här sommaren kan vi ju inte klaga på, men det vet man ju aldrig i förväg. Så - möjligen kanske vi satsar på några inomhustävlingar, vi får se. Sådana försiggår dock för det mesta vintertid och i utkylda ridhus, vilket inte heller är särskilt ball för en liten staffa.
Och så märker jag att jag återigen fastnar i defensivt läge: måste förklara varför och ursäkta att vi icke tävlar, precis som om det vore det enda saliggörande för en hund. Egentligen undrar jag om hon ens skulle gilla att tävla - hon är inte särskilt förtjust i utställning. Jag tror det känns som ett "måste" för henne, trots att jag verkligen inte har en massa krav eller jagar upp mig (vad jag vet). Så här är det: Betty är mycket lydig, hon tränar alla möjliga trick och knep och konster, hon får använda sin näsa och sitt ev. förstånd, hon blir mycket kramad och får fritt bita alla familjemedlemmar utom Jazz. Det är nog inget dåligt hundliv, ens utan LP-detenaellerdetandra. -Fast jag får nästan knappast aldrig ingen mat, hälsar Betty. Med utskjutande, lätt darrande underläpp. Vår lilla prinsessa på ärten.