Rough love
I morse, mina vänner, var det hårda boliner som gällde. Stenhårda boliner!
Fast egentligen så pratar man ju bara om boliner som lösa. Etymologi: bolin från engelska bowline, som på svenska blir boglina. Och boglinorna behöver inte vara sträckta när man seglar för akterlig vind.
Så egentligen borde jag inte säga att bolinerna var hårda, utan att de var sträckta. Som tusan!
För: jag blir så less!! Ked af det, för att snakke dansk (och se DET gör jag så gärna!). De där hundarna tar livet av mig, sakta men säkert.
Igår kväll var det inte ens sakta - Ying rev med sig mig nästan över vägen mot en katt, och då kom det en bil. Vi överlevde hela bunten, men det var tur att jag hade apterat reflexer på kritterna.
Mina små förlorade hekton har samlat ihop sig till rätt många mer än 10 kg nu, och det MÄRKS. Man brukar säga att man på ren vikt klarar att hålla en tredjedel av sin egen vikt - om Betty, Tigg och Ying läggs ihop, som i det här fallet (Jazz är stel i ett framben och fick företa kvällspromenaden med husse som är stel i båda. Stelbent hela han, faktiskt) uppnås i runda slängar 40 kg så när de drar i samma riktning, såsom katt-riktning, skulle jag rimligen behöva väga 120 kg. Tro det eller ej, men det gör jag icke. Dessutom är Ying så märkvärdigt funtad att man nog måste lägga till rätt många kilon på mig även om det är bara honom jag måste hålla - han är URSTARK!! Och Tigger taggar honom förstås.
Snicksnack och hejsanhoppsan och skoj hit och dit - det börjar bli ett problem. Vet inte hur jag skall klara detta i längden, i synnerhet som jag avser att bli ytterligare 10 kg lättare. Kanske en kombination av stång och bridong och stackel och hackamore på Ying?
I morse, i alla fall - då var det ju de där sträckta bolinerna. Vi mötte en brukshundklubbekant med hennes bordercollie och vanlig collie. Och Tigger fick spel, i vanlig ordning. Betty tyckte att det verkade kul och sällade sig till trängen (äh, vilket bladder! Hon sällade sig till Tigern, ju) - och Ying satte igång att bli 150 kg tung. Och det var då jag blev så förbaskat less på alltihop och sträckte bolinerna så de nästan gick av: jag greppade tag i Tiggerns ryggskinn och vräkte omkull honom och höll honom där. Läääänge! Hann inte ens hälsa på bekanten, vilket var illa, men odjurets tuktan fick komma i första hand, artigheten i andra (och detta TROTS att hon tog hand om mig då när appendiciten slutligen fick mig på fallrepet). [Se där, ännu en marin metafor! Fast egentligen borde det nog heta "på fallrepeN", ty: fallrep = två parallellt monterade rep som används till stöd för den som skall embarkera eller debarkera ett fartyg, eller förflytta sig mellan två däck på ett och samma fartyg.]
Genast bestämde sig Betty för att vara en Snäll och Stillsam Flicka (sån som osynliggörs i skolan), Ying tappade målföret och riktningen alldeles och blev bara stående och gnällde litet, och Jazz tänkte först hjälpa till att tukta Tigg och kom sedan på andra tankar.
Alltså: FÖRST tvingas hundrackarna ut på promenad 6.45.00 pip - ruggigt! - och SEN får lilla hjärtat däng! Undra på att de är trötta nu...