På banan igen.
Nu har jag bestämt mig för att jag är utom dödens räckhåll igen - det kliar bara litet (och litet nedra mycket mer när jag tar en varm dusch, men det får jag leva med) så nu återupptar jag mitt vanliga liv.
Så att på sena eftermiddagen tog jag en springtur med Betty. -Gah, jag har inte rört mig på en vecka, och det KÄNNS!! sa jag efteråt, och konstaterade att jag kände mig som en sån här under den lilla springturen:
Liksom sladdrig och oformlig. (Fast jag tycker att det är styggt att alla säger att den här sortens fisk är så ful - jag tycker den har sin alldeles egna charm, jag.)
Fast sen tänkte jag att litet har jag ju rört mig - det har ju i alla fall blivit två timmars promenad varje dag, så det är ju litet olika det där, vad som är "inte alls"...
Men nog är det märkligt hur man kan bygga upp styrka och kondis vecka ut och vecka in, i månader, och så kommer man ur rytmen en enda vecka - och det känns som "tillbaks till ruta ett, tralala".
Även om det naturligtvis inte är så illa, det brukar gå ganska fort att komma tillbaka efter ett så pass kort uppehåll, under förutsättning att det blir just så kort. För sanningen är ju den att man får så fort smak för det här slappa livet, och de första ny-springturerna är ju inte alltid så behagliga. Men piskan på bara, heja!
Hur som helst - efter den springturen och en snabb dusch tog jag en promenad med hela gänget igen. Och tänk att går man ut på en normal promenad kl. 19 - då är det SVART ute när man är färdigpromenerad!!
Это я!!
Vår idylliska lilla kolonilottsväg har blivit ett månlandskap med rondellbygge och allt. Suck.
Fullt av rådjur såg jag, men det var alldeles vindstilla så hunddjuren märkte inget.
Sedan hittade Betty en fotboll så fröjden var stor de sista metrarna hem. (Fotbollen lade vi oss naturligtvis till med - den var ändå litet sprucken i sömmarna och vi är hur som helst helt samvetslösa.)