Pelleskop-livet

Här gick man och lullade i godan ro och i kortbrallor och så - PANG! - så blev det skolstart och alltihopat!!

Det blev till att läsa och skriva och sitta vid datorn och vrida sin händer mer än vad som känns riktigt trevligt, blev det. Usch, att det skall gå så fort att gå från viloläge till fullrulleläge, alldeles omgående känns det som att hela långa sommarlovet var en dröm. Fast för all del en väldigt trevlig dröm.

 

Äldsta barnet kom äntligen hem - hela hon bestod av senor och muskler. Inte för att hon brukar vara nån rulta, men nu var det rätt extremt. Lurar på att själv skaffa mig det där sommarjobbet nästa år, det skulle nog göra susen för hullet! Synd bara att sydligare nejder alltid innebär fler och större insekter. I alla fall blev jag glad som en lärka, för när barnen var i Paris hade de hittat, på Monoprix, den bästa sortens hårnålar åt lilla modern. Det känns tryggt att vara försörjd en stund, och Minsta Barnet har meddelat att hon skall åka dit (senast) 2015, så kanske lagret kan påfyllas då. Det ljusnar, gör det!

 

På datorfronten har det redan inledningsvis strulat - den ena datorn funkar för det ena men inte för det andra, den andra vice versa, en tredje fick inkallas. Den funkar (hittills) för allting, men tecknen står i fel ordning på tangenterna. Som tur är sitter allt sånt i ryggmärgen på mig,  bara jag smattrar på i gott tempo får det stå vad det vill på knapparna, men om jag någon gång av någon anledning nyttjar pekfingervalsen och faktiskt tittar ner på tangentbordet blir det totalt tvärstopp i hela mitt lilla huvud. Det får falla under avsnittet "mental aktivering" och räknas som något bra.

 

Hundarnas mentala aktivering idag har varit letande av korvbitar i trädgården. Jag trär dessa små korvbitar på grenar på ros- och andra buskar vilket är ytterligt svårt för krittren att begripa. De luktar och luktar och blir helt vimsiga - det är alldeles uppenbart att de inte på något sätt använder ögonen vid letning. När de väl, medelst nosning, har lokaliserat sitt godis är det ett himla sjå att få i sig det, eftersom grenarna böjer sig och vajar och har sig. Alldeles alldeles trötta blev hundarna av det. Fast de har förstås fått sig en lång promenad, nästan två timmar, i morse också. Det var klart och ganska kallt men mera sol än moln och vi gick ner till ån för att träna a) mattes armar och sånt b) hundarnas balans och allmänna hyfs.

 

Den där sistnämnda ar det uselt med - två cockerspaniels gick förbi och då lyckades tigern ta sig ur sitt halsband och springa fram, jag ropade in honom och la honom och skulle trä på halsbandet - då drog han igen. Inkallning, läggning, nytt försök, ny rymning. Vid femte inkallningen tog jag ett stadigt tag i herrns nackskinn också och lyckades därmed fjättra det odjuret. Fusk, kallade Tigern det.

 

Igår var det värre med promenixandet - när vi skulle gå på förmiddagspromenad var det visserligen en aning fuktigt i luften men inte värre än att man kunde gå i vanliga gångkläder. När vi kom till grinden började det emellertid hällregna hårt, Betty fick panik och Jazz kröp ur halsbandet och flydde upp på trappen där han satt och försökte bita mig när jag skulle fånga honom igen. Efter någon väntan på bättre tider, som inte inträffade, gick vi in igen, jag skrudade mig i regnkappa och gummistövlar samt lämnade Betty och Jazz hemma och tog Tigern och Ying till skogen. De tyckte det var härligt promenadväder, och jag höll med.

 

På kvällningen sprang jag snabba intervaller i obanad terräng i samma skog, det var sagolikt roligt men kunde gärna ha fått vara ännu litet lerigare. Nåja, det kommer väl. Sen var det äntligen uppehållsväder så jag kunde ta kvällspromenaden med hela flocken, och därvid konstatera att det börjar bli dags att aptera reflexvästar. Redan!

 

Slutligen var det dags att hämta Minsta Barnet från ute på landet där hon tjänstgjorde som köksa och servitris på bröllop, och så fort jag kom utom stadsgränsen rådde en sån dimma så det gick nästan inte att köra alls! Varken hel- eller halvljus var till nån större nytta och jag kunde inte se vägen mer än 25 meter framför mig, och då var det ändå till en början en mycket stor väg, en som ganska nyligen har ersatts av en motorväg. Så FORT gick det inte, men det gick ju för all del bra, vi kom hem i ett stycke. Och bruden var full som en alika, det hann jag också se. Mitt största bekymmer med bröllop är eljest att prästen skall kr*kas i brudsängen; det är mitt starkaste minne från TV-filmatiseringen av Hemsöborna i tidernas begynnelse (jag skyndar mig att påpeka att jag nog EGENTLIGEN var litet för liten för att se den). Sif Ruud var Madam Flod, kan det ha varit Edvin Adolphson som var den osnygge prästmannen, tro? I alla fall var det gräsligt skakande och jag tror nästan att det är på grund av detta som jag själv gifte mig borgerligt, utan alla krusiduller (och utan prästerligt kr*ks i sängen).

 

Sisådärja - en smula fullkomligt icke koherent svammel på söndagseftermiddagen. Det kan väl ingen j*kel tro att jag inte har smakat starkt sedan i början av juli!