Mattelogik
Redan igår kände jag mig halvskum - det liksom väste astmatiskt i bröstet under en rätt underbar långlång (2,5 timmar) mitt-på-dagen-promenad.
Vädret är som det är - ömsom vin och ömsom vatten, eller rättare: ömsom sol och värma, ömsom iskallt, grått småpöl. Men vackert är det ju!
En toa-bild på Betty, ganska ofint av mig.
Jag tog litet "formella" bilder på krittren, också:
Det smällde en aning bortifrån skjutbanan, därav Jazzens och Tigerns tämligen bekyttade blickar.
Hur som helst - framåt kvällen kände jag att jag ville springa. Ville genast ut och springa - det kommer liksom över mig ibland.
Och så tänkte jag så här himla logiskt som jag jag tänker ibland, att jag har ju inte haft Ying med mig på springtur på länge, bara för att jag är så rädd att han skall få feber igen. Men just igår kväll kändes det som om jag själv redan hade feber så då kunde jag ta med mig Ying för då skulle det gå lugnt till och han skulle inte få feber.
Jamen - visst ÄR det logiskt ändå, på något sätt?
Och så rustade vi oss för uppgiften:
Även längst ner på mitt höger ben och på skorna har jag reflexer, fast det syns inte här. Men jag MÅSTE faktiskt ha en reflexmössa, känner jag!
Förresten: nästan alla mina långa springbrallor, som är av litet olika märken, är beskaffade så här: större reflexer nertill på högerbenet, reflexer strax ovanom knäet på utsidan av vänstra benet, små reflexer nedtill bak på båda benen. Alltså: uppenbarligen högertrafikbrallor, eller hur? För springer man på en landsväg i mörkret (något inte ens JAG gör, för övrigt) så har man en eller ett par rejäla reflexer på det ben som är närmast mötande bilar, vilket kanske möjligtvis kan hjälpa till. Och när man galoppar över ett övergångsställe så har man en reflex vänd mot den bil som kommer närmast i fråga för att köra över en.
Så långt är allt gott och väl, men om man ger sig till att jogga in the UK, då?!! Finns det särskilda springbrallor för den brittiska marknaden, för dem som alltid springer i vänstertrafik?
Se där en av livets verkligt stora gåtor!
I alla fall sprang vi rätt stillsamt bara fyra kilometer och Ying var allmänt olydig, men det var trevligt ändå.
Och nån riktig trängsel behövde vi inte oroa oss för.