Hej igen!
Äntligen torsdag - hemmadag!!
I stället för en en rask promenad i kallt mörker med början kl. 6.45 njöt vi idag av en två timmar lång strosning i höstsol. Luften är kall men solen värmer, det luktar jäst och mögel överallt - vilket inte låter särskilt trevligt, men faktiskt ÄR det. (Jazz tyckte i och för sig att det var litet VÄL kallt även idag och kunde vi inte gå in och se på TV i stället, men se det kunde vi ICKE.).
Sedan har jag varit duktig och skrivit samt lämnat in en uppgift och sett på en föreläsning i konflikthantering - och det säger jag ju att DEN föreläsaren har, så psykolog hon är, ALDRIG haft en konflikt med en sharpei. Tyvärr.
Annat nytt är detta att min förbaskade kliande har kommit tillbaka - inatt har jag rivit sönder mig duktigt, fast igår kväll påbörjade jag en ny kortisonkur, så jag har hopp om bättring. Men jag kan ju för tusan inte äta kortison hela tiden alltid hela livet, heller!!
Hunddjuren mår i övrigt väl - förutom då att Betty och Jazz avskyr kylan och tidiga morgnar, och min plan med uttröttandet verkar fungera ypperligt; framåt halvåtta på "mina vardagar" är deras ögon visserligen halvslutna med det som framskymtar är en BÖN om att jag måtte gå min väg, genast, så att de kan få sova en stund. Så dags vill jag ju förstås gärna sova själv, men man kan inte få allt här i livet.
Igår kom mellanbarnet hem en stund så att jag slapp fara hem på lunchen, och det kändes förstås bra. Dessutom hade ungen ryddat upp i köket och fixat kaffe lagom till min hemkomst. Jojo, man tackar. Samt gett hundarna köttbullar, vilket förstås får ses som ett alldeles särskilt plus: -Hon kommer GARANTERAT till himlen! som Tigern uttrycker saken.
Förresten - skolan, den ska jag ju inte säga så mycket om. Men i alla fall: jag kör 18 km rätt norrut, rätt ut på bystan. Sen svänger jag av på en pytteväg, sista kilometern. Och där vägen svänger av - där går det en bunt kor och deras halvstora fast ännu diande kalvar. Ärligt talat - Sörgården!