Promenix
Nu har vi precis kommit in från två timmars alldeles ljuvligt strosande. Vi tog vägen ner till åpromenaden - ingen Venice Beach-känsla där nu längre, men nyttiga grejer att träna mina klena armar på. Tänk ändå vad jag har blivit stark sedan tidigt i somras när jag började gå dit och träna! Och att jag har nästan slagit sönder hemmet med skivstången har förstås också bidragit.
En annan som har kommit långt sedan försommaren är Betty Bettina Olsson:
Den där "knappen" som hon sitter på är förenad med marken via en rejäl fjäder, som gör att det gungar och vibrerar när man kliver ombord. I början av sommaren vågade sig Betty nätt och jämnt upp med framtassarna, sen hade vi en lång period när hon stod där med två framtassar och en baktass men sedan släppte det och hon vågade sig upp helt och hållet. Fast fortfarande får jag påminna ibland: heeeela hunden, Betty! Men väl ombord kan hon göra såväl snurr och spinn som sitt vackert och till och med ligg, fast det är trångt att få plats. Tigger och Jazz har aldrig haft några problem med balansgrejen, men Yings problem är desto större. Efter idogt nötande hela långa sommaren har vi nu kommit så långt att han kan stå med framtassarna på knappen och sedan gå runt den med baktassarna, som en passare ungefär. Dessutom åt båda hållen, och med stor iver. I början var han helt omedveten om sin bakkropp...
I övrigt var promenaden full av putslustigheter, får man säga. Det började med att jag gick förbi en parkerad bil med en sån där typisk grön övningskörningsskylt på. Först när jag hade gått förbi hajade jag till och började undra vad det egentligen stod. Några raska steg tillbaka och så kunde jag läsa: FORTKÖRNING. Intressant att man inte läser skyltar som man är van vid - man ser bara vad man tror att man skall se.
Sedan lade jag märke till att samma bil hade en dekalremsa på bakrutan: INGEN GRATISÅKNING. Och under det meddelandet stod det med mindre bokstäver: pengar upp eller byxor ner.
Ärligt talat - det där var ju så lågt så man borde inte ens dra på munnen men jag får erkänna att jag fnissade ganska länge. Jag småkluckar faktiskt fortfarande!
Slutligen, när vi var nästan hemma, mötte vi en ynkpyttig bil vars registreringsskylt började med TSK. Detta var ju roligt i sig, men det blev ännu roligare när bilen som kom omedelbart efter var avsevärt större och bar skylten MSK plus några siffror.
För den oinvigde betecknar alltså tsk tesked medan msk är matsked.
Jag brukar säga till minsta barnet ibland, när hon har fånigheter för sig, att "barn är barn och barn har barnsliga nöjen". Inte bara barn, nödgas jag medge.
För övrigt är det så vackert ute så jag ägnar mig åt fullständigt bildbomberi på instagram (pelleskop där också, alltså) - nån föreslog att jag skulle börja göra collage där i stället fast det vill jag inte. Det går an att inte följa mig alls, om man blir trött i ygena.
På hemvägen mötte vi luddet Leroy vars husse i vanlig ordning var så där alldeles perfekt välklädd, fast på ett promenera-med-hunden-sätt. Jag tänkte säga att det var litet kasta sten i glashus-varning på den kommentaren, men det var det ju inte. Om jag däremot säger så här: det är så många som är himla sjavigt klädda när de hundpromenerar, då blir det sån varning, för själv är jag minsann inte så elegabel inte. Men som sagt: Leroys husse är ett föredöme - han ser verkligen så ouppklädd och alldeles självklar ut och ändå alltid snygg och prydlig, med nån liten twist. Heja han! Trevlig dessutom, och hunden är rar - fast ett hår av hin. Ungefär som lille T. (Obs! Hussen är ungefär hälften så gammal som jag och jag är ICKE gumsjuk!!!)
Och apropå lille T - ibland är det nåt relä eller nåt som slår till (eller från) i Tigern, och så går stora SHOWTIME-larmet igång. Då skall det klättras på allt som kan klättras på och en del som faktiskt är omöjligt, hämtas precis allting (såsom vartenda j*kla nerfallet löv längs hela vägen), boffas på saker bara för att sluta och rapportera till matte "titta vad jag är duktig som inte boffar", bita matte i byxbenet, hoppa upp och bita matte i armen - samt i största allmänhet gå in för att vara oerhört jobbig och oerhört bedårande. Faktiskt oemotståndlig. Godis blir det - och förstås en repris på hela programmet.
-Måste verkligen hitta ett löv att hämta åt matte, var finns det nåt löv att hämta åt matte, var FINNS det nåt löv?!!!
Betty höll precis på millimetern på att ramla i ån flera gånger, varje gång blir Jazz lika besviken. Över att hon inte tar den där lilla lilla extra farten som skulle göra att hon tippade i.
Gissa om matte är pinsam!
Fortfarande har vi inte suttit där en enda gång - jag tänkte nästan premiärsitta idag, men hundarna kändes inte sitt-mässiga.
Sisådärja, nu väntar 10 sidor analytiskt avhandlande.Tack och hej.