Pelleskop-livet

Det är INTE roligt att studsa ur sängen 5.35 raka vägen ner i jeans och fleece och täckjacka och UT svisch svosch i ett sammanhang kl. 5.45 pip. Inte blir det mera roligt av att Bettan sätter svansen mellan benen och Jazz bara vill dö. Eller att jag ska dö.

Nu har jag i alla fall framskaffat Jazzens täcke och ämnar under kvällens lopp även leta rätt på ett åt lilla B. I och för sig tycker jag det är litet tidigt att börja klä på dem när det bara är strax under noll, men å andra sidan - kl. 5.45 kan man behöva litet extra "pampering" om man skall överleva, bara.

I helgen måste jag dessutom unbedingt sy fast reflexer på de där täckena för att hålla på och pula med BÅDE täcken och reflexvästar det blir för mycket, och dessutom för bökigt och knöligt när det väl är på.

 

Hur som helst - morgonpromenaden är ett nödvändigt ont, egentligen. Vi går jättefort och motionerar ur oss och så litet stillsammare på sluttampen och gnor ihop en dryg timme, allt för att djuren skall bli trötta och less på mig. Det finns ingen som helst njutning i den promenaden, inte!

 

Därför är jag nogare med kvällspromenaden - då får alla hundarna ta tid och plats, jag tar med en boll eller kampgrej och extra mycket godis, det springs efter saker, letas, klättras på stenar och stubbar. Det får ta tid, helt enkelt. Kvällspromenaden är en promenad för glädjen i att promenera tillsammans, bara.Matte får inte ens titta på klockan .- jag får väl vara vaken litet längre för att hinna med det jag måste, om så är.

 

Men det är tusan vad fort det mörknar, nu! Ikväll gick vi i skogen på en av våra vanliga stigar, och så plötsligt var den bara borta - och vi också! Jag hade faktiskt ingen aning om på vilken felaktig sida av stigen vi hade hamnat, men som tur var så var Tigern med på noterna och lotsade oss rätt igen, under mycket och högljutt avhandlande av hur himla duktig han var. Och det var han ju.

 

Och Betty blir rädd för varenda stenbumling eller uppstickande pinne så där i brådskymningen - hon skyggar på precis samma sätt som en arab (isk häst) jag brukade rida, och i min mage känns det fjärilar på precis samma sätt som då, när jag alltid höll på att hamna ryggledes i en stubbåker. Allting upprepar sig.

 

Jag rycker lappar av min muckarremsa och konstaterar att precis just nu har jag gjort en sjättedel av min verklighetsförankring, efter avslutad morgondag kommer jag att vara klar med en femtedel. Tro nu för all del inte att det är hemskt och gräsligt och urjobbigt - nejdå, det är bara det att mina cirklar har rubbats och jag vill gärna tillbaka till min inpyrda, unkna vanetillvaro.

 

Den där man INTE går upp kl. 5.35 pip.