Beroendeproblematik
Igår ramlade dagen på i sedvanligt tempo - ut med hundar, läsaläsaläsa (sånt som att förstå eller komma ihåg står sällan på agendan), samt - tadaaa! - börja adventsfixa.
Förra senhösten tänkte jag ju att jag skulle sluta vara Grinchen och hata jul och i stället liksom go all in - fixa och dona och liksom ta till mig hela julen. Det gick rätt så bra - fram till stora stjärnsmällen (ont i magen hela långa hösten som blev fullblown blindtarmsinflammation fr.o.m. julaftonsmorgonen och sen hospitalisering till halva januari). Därmed blev jag på något sätt snuvad på själva kulmen av juleriet, och det förefaller ha kullkastat hela julparadigmet i min världsuppfattning - i år tycker jag det skall bli kul med jul!! (Obs! Inte om jag hamnar på sjukhus.) Så igår satte jag upp elljusstakar och stjärnor och la på några juldukar och den sortens.
Ett par påsar saffran har jag hittat som blev liggandes förra året så jag lurar på att baka något som luktar så där riktigt jul. Synd att jag avskyr smaken av glögg, för det luktar så väldigt gott. Kanske finns det glögg-doftspray?
Hundpromenader hanns förstås också med - det var fem grader varmt men ändå isandes kallt för det blåste snålt. Solen sken och det var vackert som i en saga, men i skogen hamnade vi i bakhasorna på en älg och hela järngänget gjorde sitt yttersta för att släpa mig över stock och sten i onödigt rask takt. Inte ofta önskar jag mig en tyngre kropp, men vid såna där tillfällen vore det inte helt fel.
Och så vart det kväll och det vart mörkt och det vart kl. 20.20 och jag tänkte: -Men hoppsan, jag skulle ju springa också! Men så tänkte jag att det var för sent och för kallt och för mörkt så det struntar jag i. Problemet är bara det att när den där tanken på spring har landat i mitt lilla runda huvud så får jag liksom ingen ro i kroppen för än jag faktiskt byter om och ger mig ut, så det var bara att dra på sig hela stället, ladda öronen med springlistan och dra iväg. Och då var det så BRA!!! Det är ju det där med mig och runners high - som de flesta för nöta MIL för att nå; jag behöver bara femhundra meter om läget är rätt, sen är jag hög som ett höghus och jag är säker på att det lyser och sprakar om mig för att jag mår så bra.Så det blev en låååång tur som kom att innefatta såväl luft-trumning som glada skuttpiruetter. Tur att det var både mörkt och sent, för jag hade stan för mig själv, liksom.
'
I alla fall - visst liknar det väl ett kemiskt beroende? Först får jag ingen ro i kroppen förrän jag får en dosis drog, sen blir jag alldeles uppåt och inte riktigt tillräknelig. Egentligen är det rätt kusligt. Förrut när jag drack för mycket kaffe och märkte att jag fick ont i huvudet om jag slarvade med intaget en dag, då blev jag så ilsken så jag raskt slutade med kaffe helt och hållet - ska jag kanske sluta springa nu? Usch. Nu blev det svårt.
En annan svår sak är att skriva mail på franska till sin kanadensiske handledare. Brrr. Franska kommer jag nog aldrig att bli beroende av.
Tigger är däremot beroende av att stjäla saker.
