Solig söndag.
Plötsligt blev det vår på riktigt, och glad i hågen gav jag mig ut i trädgården för att räfsa.
Raskt räfsade jag mig till några präktiga högar på gräsmattorna samt dessutom ett par rejäla blåsor i tumgreppen. Aj och oj och färdigräfsat!
Dessutom hade jag Jazz och Olle i varsitt snöre kring min midja, på det att de icke måtte springa och skälla på förbipasserande hela tiden. Klokt och förståndigt, men en aning knöligt tillsammans med räfsan.
Hussen och Äldsta Barnet, hemma över helgen, passade på att vika ihop jättestora presenningar. Intressant att skåda reaktionen hos hundarna när dessa jätteplastsjok böljade i vinden och betedde sig. INGEN reaktion blev det. Betty blev nästan invikt i en, det gav hon tusan i. Tror knappt hon märkte det. (Däremot kan hon bli rädd som en arabhäst för en sten i skogen som hon har gått förbi tusen gånger. Lillfjollan.)
Framåt eftermiddagen tog jag mig en joggingtur alldeles ensam, för det var ändå för varmt för hundar att lubba och dessutom är det skönt att någon enstaka gång få vara ensam och lyssna på musik. En mil plus hundra meter blev det totalt, det var riktigt skönt men NEDRIGT varmt! Eftersom det blåste så rejält men var soligt hade jag skrudat mig i sport-BH och direkt på den en tunn tunn vindjacka. Förbaskat enfaldigt gjort eftersom jag var tvungen att behålla jackan på hela tiden då jag, äldre troende fruntimmer, inte kan kuta runt i bebodda trakter i bara behån, heller! Men jag drog ner blixtlåset i jackan så långt som anständigheten tillät och är därmed elegabelt sprutlackerad i en trekant fram på bringan idag. Aj!
Efter grundlig sträckning av alla stela muskler, dusch och någon liten matbit var det sedan så pass afton att jag kunde ta ut tre mickaboer på hundpromenad. Konstigt nog kändes inte benen så trötta då, men det kändes som jag höll på att somna där jag gick! Som tur var gjorde jag det enkelt för mig och gick runt elljusspåret, annars kanske jag hade gått vilse, i sömnen.
Men när jag efter denna halvmilapromenad ställde mig att stryka var det inte utan att det ploppade upp små ilskna tankar på varför just JAG alltid måste stryka gemensamhetsstryket, örngott och linnehanddukar och sånt. Bäst jag stod där och puttrade kikade jag ut genom fönstret och såg en HUND! Hos grannen som inte har nån!
Jag insåg genast att nåt var annat än det skulle och snappade åt mig koppel och lämpligt halsband samt skuttade in på grannens tomt. Det var en amstaffblandning i så där ettårsåldern som höll på att gräva i deras potatisland, och när jag knackade på (och drev upp stackars grannen som OCKSÅ har alldeles nyss bliviit blindtarmsopererad!) så hade han förstås ingen aning om vad det kunde vara för hund, men han tog med sig litet falukorv ut och så försökte vi infånga krittret. Allt för att undvika hastiga trafikdöden.
Nåväl, hunden visade sig vara inte alls infångbar, den var Bara Busig, och det rejält ändå. Till slut sprang den ut från tomten och längs gatan, ömsom på trottoaren, ömsom kors och tvärs. Och inte en ägare i sikte. Tills en liten unge på HÖGST tio år dök upp med sele och koppel i famnen och berättade att hunden hade krupit ur selen. Och att mamman inte ville ha med hunden att göra.
Men i allsin dar - hur kan man släppa ut ett litet vilset barn med en olydig hund i 35-kilosklassen, och dessutom i sele?!! Ungen var helt bortkommen och hade ingen aning om hur man skulle kunna få tag på kräket, dessutom var han litet rädd för den, för när hon gjorde leksprång sa han: -När hon gör så där tänker hon bitas, akta! Och det hade han väl rätt i, men det var ju bara ohämmad buslek. Jag tog ut Ying att locka fram henne med, men hon sprang visserligen fram och bushoppade på honom litet men var alldeles för yster för att låta sig fångas.
Mera tjat på ungen om att han måste hämta nån vuxen gav ingen utdelning alls, jag ringde polisen och hörde om de kunde göra nåt (kunde de inte), och till slut gav jag helt fegt upp - för vad katten skulle jag göra?!! Inte roligt att tänka på att hundstackarn kunde bli överkörd, men ärligt talat - vad har den för liv att se fram emot, med de förutsättningarna?
Till slut löste sig dock frågan, ungens mor dök faktiskt upp och fick hunden att stanna så pass att hon kunde fånga den och släpa den hem till höghusen där de bor. Jag håller förstås tummarna för att en vuxen skall rasta hunden i fortsättningen men känner inte stort hopp. Tyvärr.
Hur som helst som haver: om nu denna hund hade kostat si så där 13000 pix så hade den nog inte hamnat i denna familj, och det hade nog varit det bästa det. Och då menar jag inte för att de inte kan skrapa ihop den summan, utan för att ett sånt pris betalar man bara om man VERKLIGEN vill ha hund. I de flesta fall. Och något alldeles brinnande intresse för hundliv och långa skogspromenader tror jag, fördomsfull som jag är, inte förelåg i detta fall.
Hundstackarn.