Pelleskop-livet

Igår, mina vänner - igår var det nedrigt kallt!

Vantar hade varit finfint, men inte tänker man på det förrän man är 2 km hemifrån. Brrrr! 8 grader bara, när man precis har vant sig vid minst tio till - f*sigt av naturen!

 

På kvällningen tog jag en promenad med bara mina tre traktorhundar - av vilka förresten en (gissa vilken!) började löpa just igår, precis som jag misstänkte - och tog en låååång sväng i skogen. (Olle och Jazz var rätt nöjda med förmiddagens strapatser.) Det är så roligt att gå såna skogsvägar som vi inte har gått sedan i höstas - kärt återseende, och alltid är det nåt träd som har ramlat omkull och måste traskas runt. Raskt har man därvid gått vilse, men det hör till sporten.

 

I alla fall - först var det kallt och svartmolnigt, sen började det blåsa isvindar och sen, när vi var som allra längst hemifrån, började det falla ett iskallt regn. Jabbi, liksom. Betty slängde åt mig tjuriga getögon (hund, nöt, get - vilket kritter!) och sa: -Määän, schluta nångång! precis som om det vore mitt fel, det där regnandet. När Bettan blir litet purken faller hon in i nåt slags norrländskt idiom, vilket är ett mysterium - blir hon ännu purknare pratar hon finlandssvenska, och nästa steg är något som jag TROR kan vara meänkieli. Mysko. Tigern däremot, som borde bryta litet på finska enär hans far är Finsk Medborgare, han pratar bara uppsvenska, med lätt lidingöton. Och dessemellan brittiska, RP förstås. När jag tillhåller honom att ge f*n i nåt svarar han helt nosigt: -And why on earth not? och tro mig - han har de renaste renaste w-ljud och ett slut-t som är så mjukt så man vill linda in sig i det och somna. Sen flatskrattar han obildat och hela illusionen brister. Tur att han är bäst, den där tigern.

 

Nåväl, hem kom vi till slut - Tigern och Ying hade nog inte ens märkt att det regnade kalla småspikar men Betty och jag märkte så det räckte för hela ligan - och då var det dags att plocka krypfästingar: två på Tigern och två på Ying. Tidigare på dagen hade jag plockat två fastsittande på Tigern och en fastsittande på Ying. De andra hundarna klarar sig nästan helt utan angrepp. Men det värsta var, att när jag sedan slog mig ned framför min skämsnjutning, Biggest Loser, då killade det så lurigt i min mungipa och när jag äntligen vaknade ur TV-transen och började tänka en aning insåg jag förstås att det - UÄH! - var en fästing!!! Det är så särskilt äckligt när äckliga djur försöker göra intrång i ens mun tycker jag; jag tror alltid att det är det som äckliga nattflyn är ute efter (och därför tål jag inte ens se den där filmaffischen för "När lammen tystnar" - förutom att jag förstås inte tål tanken på att se själva filmen. Blötis.)