Kallt!
Det är vamt i solen, men kallt i skuggan och kommer det till en vindil - då tjuter man nästan! I synnerhet Jazz, han bölar: -Koftan! Var är koftan?! och då går vi in och trynar i stället.
För övrigt är samtliga djur förryckta, de började dagen med att klockan 7 studsa upp i min säng, parkera sig i fotänden i dubbla rader och tjata: -Opp-å-hoppa, opp-å-hoppa! helt klart inspirerade av gamle Claes af Geijerstam. Inget ont om Clabbe (fast just inget gott heller), men klockan sju au matin behövs det mildhet snarare än hurtbulleri om jag skall bli en god och glad matte resten av dagen. Dessutom känner jag mig ruggig och har ont i halsen, fast vem som kan ha smittat mig med nån av alla vårsnuvor som grasserar begriper jag inte - jag träffar ju ingen. Närmast till hands att misstänka är Ying, han bara nyser och nyser, men gud hielpe mig om jag har åkt på kinessnuva; för sådan finns inga kända botemedel.
I övrigt är det intressant att iaktta fröken löparbralla Betty - det står en air av schäslong, konfektask och franska romaner kring henne. Hon är storögdare än vanligt och rör sig liksom i vatten, tilltalar man henne som liksom ekar det mellan dumbo-öronen. Söt som socker är hon då. Dessemellan tror man huset skall falla samman, det är när Betty gör rugbysvingar med rumpan mot löst och fast i syfte att skala av sig sina kalsipper.
Det måtte vara oerhört praktiskt att vara staffe för det finns så många märkliga ställen och poser som uppenbarligen är bekväma för sådana. Hårda eller mjuka ställen, smala eller breda, och med kroppen upp och ner eller bak och fram: -Här blir det bra. Skööönt! säger Bettan och slår sig till ro. Resten av flocken, inklusive matten, tittar storögt frågande och skakar på huvudena.
På promenaderna är lilla B en aning komplicerad eftersom hon hela tiden skall gå precis framför mina fötter. Med fyra ytterligare djur som sliter och drar åt alla möjliga håll (åtminstone andligen) är det en aning risqué att ha ett bowlingklot i ett snöre trillandes precis där jag ämnar slå ner mina fotblad, men framåt kommer vi ju. Dessvärre ibland med andra delar än fyttren nederst, men det är sånt man får räkna med. Betty kommer genast och tröstar och ställer till rätta, enklast genom att sätta sig ovanpå mig och pussas grundligt. Det händer att snälla människor kommer och frågar om jag behöver hjälp.
Här ser ni ruggugglan Olle i nyklippt majestät. Han ser litet ut som en lurcher tycker jag, och springer som en sådan också.
Betty rultar efter. Det är roligt att titta på henne när hon springer, för hon ser så klantig ut. Inte precis klumpig, för egentligen är hon oerhört smidig, vilket man inte kan tro när man ser hur en staffekropp är konstruerad, men just klantig, litet slarvig. Det blir ett dubbelsteg ibland, ett ben som hamnar litet fel i förhållande till de andra och i förhållande till färdriktningen, en rumpa som ger sig ut på egna äventyr. Ganska mycket påminner hon om min systers yngste son när han var i nybörjaråldern som gångare - hans överkropp kilade alltid om och förbi hans fötter och ben och hamnade framför dessa, men precis när man trodde att han skulle åka på snoken i backen så satte benen igång att gå som racer-trumpinnar och så sprang han ifatt sin egen överkropp och rätade därmed upp sig för en stund, innan bålen satte av i förväg igen. Att beskåda hans små promenader då var kanske ämnat att stärka hjärtat, men icke desto mindre svårt att uthärda. Jag tror och hoppas att han numera har fått ordning på det där. Hur som helst - Bettan är ju fyrbent (ja, faktiskt) så risken att hon skall dratta omkull är något mindre, men så där alldeles jämn är hennes gång icke. Däremot vägvinnande. Och så har hon sån glädje i att röra sig, att kila fort fort fram och tillbaka är alldeles självbelönande och därför tycker hon faktiskt mycket om inkallningar: då kommer hon farande i sån ryslig takt att man måste ta vara på sina skenben, så blir det puss och kram och så: -kila iväg nu! och så full rulle ut, lika glad och lika fort. Vi kör liksom budföring, fast med bara en mottagare/sändare. Kanske något för brukshundklubbar att tänka på, när det nu är så himla svårt att få tag på snällt folk som vill ställa upp och jobba på tävlingar och träning?