Helgen som gick
OBS. VARNING FÖR VÄRLDENS LÄNGSTA EPISTEL, UNGEFÄR.
Man blir ju alldeles snurrig på våren, med helger och klämdagar och så solen på det! Snurrigare än vanligt alltså.
Men annars är det mesta som vanligt - jag knåpar på med diverse: idag har jag skrivit ett PM på engelska, resten av dagen skall jag författa på franska, inom kort måste jag författa litet på svenska också. Och så mer på engelska, svenska, franska!
Och detta trots att jag denna tid på året bara skulle vilja vältra mig i ryska, i Ryssland. Tänk så tokigt det kan bli.
Hur som helst är det nån här i huset som åtminstone ser alldeles rysk ut just nu, och det är allt Olle det! Igår kväll tog jag mig samman och sommarklippte honom, och ni vet sån där pudelfrisyr som heter "Toilette 60"? Sån blev det INTE. Olles frisyr blev nog mera "GULAG '54" eller så - lätt att hålla lusfri men kanske inte så väldigt à la mode. Fast Olle blev jättefin och han är så len och mjuk att ta i! Bild följer, fast egentligen måste man klämma och klappa litet på honom för att förstå hur mysig han blev.
I övrigt har jag ägnat helgen åt hundar, i vanlig ordning. Jag var i valet och kvalet om jag skulle åka upp på hel lydnadsträningsdag på klubben i söndags, ville inte precis men tyckte jag borde - då det löste sig av sig själv när jag på lördagkvällen upptäckte att lydnadsdagen redan hade förevarit, på lördagen just! Alltid skönt när en högre makt tar över besluten!
Så i lördags blev det så här för vår del:
Jag tog en cykeltur med Ying som blev jätteglad. Cyklade 2,5 km, gick en runda på en km för att bena upp våra kroppar, cyklade hem 2,5 km. Himla prima! tyckte Ying om det.
Och ja, Ying HAR hemska klor. Det är bara för att han är pej.
Nåväl, hem med Ying, ut med Betty och upp på hojen igen.
Fast först hade jag stoppat fickorna fulla med spårpinnar.
Med Betty cyklade jag drygt 3 km, gick en enkilometersrunda med spårläggning, samt cyklade 2,5 km hem.
Jag var inte riktigt säker på hur det skulle fungera att gå ett spår som var lagt med annan hund skuttandes hej vilt omkring i skogen, men jag tänkte att är det NÅN som fixar det så är det Tigern, som var det avsedda offret. I övrigt hade jag en aning problemas med att avhålla lilla Bettan från att kila tillbaka och norpa de utlagda spårpinnarna. Duktig tjej, fast fel!
Hem igen och så ut med Tigern i bilen och färd bort till skogen där spåret låg. Fast först hade jag tillhållit hussen att ta ut Di Sma, för jag begynte känna mig schliten.
Och när vi kom till skogen började vi med en bus och skoj-promenad, både nyttigt och nödvändigt.
Och sen tog mobilbatteriet slut, men när vi kom till spåret kunde jag konstatera att medförd hund vid spårläggningen inte var några problem alls för Tigern - han traskade runt sitt kilometerspår, eller rättare sagt snodde som en skållad råtta, och plockade 5 av 6 spårpinnar vilket får anses vara Väl Godkänt med tanke på hur länge sedan det var som vi spårade sist och på att det dessutom hade skett ett toalettbesök av älg mitt i spåret sedan jag lade det. Tigern var glad och jag var glad!
Peppad av denna framgång och fröjdefull över detta nya sätt att spara tid tog jag på söndagen, alltså igår, Ying i hampan i arla morgonväkten (sisådär kl. 11 au matin) och drog till Närmsta Gräsplanen där jag la ett 100 meter långt Korkade-Hans-och-Greta-spår åt Betty (alltså ett spår med små godispluttar utlagda var 30 cm), därifrån ett nybörjarasfaltsspår åt Tigern (ett där jag så där två gånger per meter duttade med en bit varmkorv hårt mot asfalten, till fröjd och gamman för en karl som parkerade sin bil i environgerna. Han trodde jag var galen tills jag berättade vad jag hade för mig. Då visste han att jag var galen.), och sen traskade vi vidare på en liten promenad. Det visade sig vara Stora-Ying-lydighetsdagen, för han gick i löst koppel mitt ibland en massa rottweilers och schäfrar som vi mötte eller gick förbi. Bara en aning pip och suck sa Ying men följde lätt som en fjäder med när jag traskade på. Fast jag såg nog att han log i mjugg - han lekte väl nåt.
Hem och byta hund till Bettan, som dagen till ära skrudades i Yings strypkedja - det värsta är att hon är så rysligt snygg i kedja med långa raka länkar så egentligen skulle hon ha det jämt! Hur som helst drar hon inte i kopplet så då tycker jag att kedja funkar lika väl som varje annat halsband, och eftersom vi skulle IPO-spåra så var det en ren nödvändighet.
IPO-spår innebär i princip att hunden släpar nosen i backen o-av-brutet - heja skavsår på snoken, med andra ord. Mycket jobbigare för hunden än skogsspår-i-största-allmänhet och tusan så mycket lättsammare för matten som bara behöver gå korta sträckor på en gräsmatta, typ.
Först fattade Betty appselut ingenting, i vanlig ordning, sen började hon spåra. Sen fattade hon ingenting, och sen började hon spåra igen. Efter ett par gånger till med den sortens fastnade hon äntligen fint och började jobba på riktigt, så där så det liksom kluckar i näsan (på henne, inte mig).
Fast sen hade jag varit litet slafsig och bara lagt dit en reguljär spårpinne, och dessutom fick hon ta den och ge den till mig, fast min tanke (i det fall sådan föreligger) är att hon skall liggmarkera. Nåja, man kan inte tänka på allt.
Dutti nubba var hon i alla fall, och hon blev ganska trött av ganska litet. Finfint. Vi tog en liten promenad och kors i taket - jag kom ihåg att inte traska över asfalten med korvspåret! I stället gick vi till en annan gräsmatta och kastade litet boll.
Hem igen, och ut med nästa jycke.
-Vaddå, här? sa Tigern när det gick upp för honom att han förväntades spåra på parkeringsplatsen. -Japp, sa jag, ner med näsan bara! och Tigern liksom ryckte på axlarna (helt galliskt) och satte igång. Hans spår var bara så där 25 meter, men eftersom han liksom måste dutta näsan i spåret varannan centimeter lät det jobbigt ändå. Jobbigt men säkert, för tigern kan man (för det mesta) lita på.
Spåret avslutades med två meter över en gräsklädd refug och precis nedanför den, på andra sidan, låg den enda pinnen. Tigern blev förstås Glad som en Tok och dansade runt ganska mycket med sitt fynd. Duktigt litet kattdjur!
Sen en promenad med honom, innefattande litet lydnadsträning och allmänt bus på bouleplanen som för tillfället var tömd på pensionärer.
Hem med den och så en snabb tonfisklunch för en alltmer flaggande matte, men med nya krafter försedd gav jag mig sedan ut med Di Sma.
Vi gick först till skolgården, och när Jazz insåg att vi skulle göra ett stopp där blev han så glad så hela han spritte och spratt och han gjorde verkligen skäl för epitetet jazzbacillen.
Därifrån vidare till skogen för en stunds skogsagility och allmänt strövtåg.
Och sista 50 metrarna innan vi kom hem började det faktiskt spöregna så vi fick springa som galningar vilket också var roligt och när vi kom hem var vi liksom förenade av denna fasansfulla erfarenhet: -Visst var det hemskt matte? Visst sprang vi fort? Visst var det tur att vi kom hem i alla fall?! tjatade både Jazz och Olle tills faktiskt alla fem hundarna, och även deras matte, alldeles bara slocknade.
Så kan man också fördriva en söndag.