Vidare i historien
Tack för vänliga hälsningar och tillrop; sånt värmer. Vi tar en dag i taget och försöker undvika stress för både Ying och matte. Och alla andra också, förresten - stress e inge bra!
Vi tog en liten promenad vid lunchtid när Ying var sig själv igen och träffade en trevlig farbror. Denne hade för flera år sedan varit daghusse men sen orkade inte hans ben längre, men eftersom han hade skaffat sig så många hundvänner så har han alltid en påse hundkex i fickan, att bjuda på. Hela ligan blev förstås glatt överraskad, och jag också, även om jag inte fick nåt kex. (Jag gick hem och åt tonfisk i stället.)
För övrigt kan jag rapportera att elastiska koppel plus sele är inte ett dugg bra på en dragig hund. Jag rustade Ying sålunda för jag tänkte att det skulle vara snällare mot honom, eftersom han var halvdånglig. Nåväl - STYRKAN har han i alla fall! När han har sele och sånt där koppel, då går han in i dragmod direkt och vägrar att inse att förekomsten av fyra andra kopplade hundar samt en matte i kängor och tjockjacka och allt tyder på att här INTE skall springas. Nåja, åtminstone min vänsterarm fick välbehövlig träning.
Sen, efter tonfisken, var det läs- och skrivdags igen. Efter någon tid blev jag så in i bomben trött i såväl huvud som rygg så jag slängde mig raklång på hårda trägolvet och placerade underbenen på stolen. Sen upptäckte jag att jag började tänka så himla konstiga saker och rätt som det var hade jag SOMNAT! Nåväl, det blev ju en ganska lagom tupplur - man sover inte så hårt när man sover så hårt, om ni förstår hur jag menar.
På kvällningen var det dags för seminarium/föreläsning: la littérature médieval. Vilket sprintlopp! Jag antecknade 8 sidor fulla med allt mindre och allt fulare stil, och stavningen blev nog som den blev, tänker jag. Ibland blev den rätt åt skogen, när föreläsaren använde ord som jag inte kunde och jag därmed fick lov att liksom höfta till med en stavning för att sedermera kunna söka stöd och hjälp i lexikon. Vad man gör, ändå! Men det var intressant, och också ganska spännande när tiden flög iväg och hälften kvar så att föreläsaren liksom måste småspringa genom sitt pensum.
Och så avrundade jag den delen av aftonen med en promenad med Ying och Olle - minsta barnet hade rastat Betty intill medvetslöshetens gräns (för Betty) och hussen hade förbarmat sig över Jazz och Tigger (och därvid träffat en annan dvärgpinscher). Både Ying och Olle lekte hela promenaden igenom att de var Världens Lydigaste Hundar. Konstigt nog råkade jag ha köttbullar i fickan så de fick lön för mödan.
Till middag - kl. 20.00 - spisade jag faktiskt och för ovanlighetens och omväxlingens skull lax och potatis. Jag betraktade maten rätt länge och kände efter, men inga kväljningar kunde förmärkas så då satte jag i mig en hel portion. Det är alltså inte så att jag rent fysiskt inte tål saker och ting, det är bara det att jag inte kan förmå mig till att smaka på annat än tonfisk och fiskbullar. Och så lax, då. Nån gång då och då, kanske. Potatisen var litet lurig, men den slank ner den också.
Men kan ni gissa vad som står på schemat nu? Jajamen, litet läsa och skriva. Vad en liten gumma kan gno!