Var det en glad påsk?
Hittills alltså - har påsken varit god och glad?
Det hoppas jag!
Här är det frid och fröjd och minusgrader, men solen skiner och det är riktigt trevligt med min least favoured holiday. Nuförtiden GILLAR jag långa enahanda dagar - som de där favoriterna: torsdagar i november.
Nåväl, äldsta barnet förgyller helgen för oss, och minsta barnet också fast det är vi mera vana vid. Mellanbarnet hålls i storstaden och tillbringar nättren på rejvpartyn (jo, faktiskt. I gabberåben) och dagarna på motionsinstitutet, om jag har förstått saken rätt. Balans i tillvaron, kallas det nog.
Rätt många långa promenader knör jag in - passar på att ta delflockar nu när det finns folk hemma som kan sich kümmern om dem som blir hemmavid, och rent av kan små promenader med dem. Äldsta barnet är också snäll och vänlig och hänger med till skogs då och då.
Igår t.ex. tog vi en långis med ett spontansök instoppat. Eller - spontan och spontan: jag hade ju rullen i fickan... I alla fall: ett sök utan ruta, jag bara skickade ut jäntan i moraset med rullen i nypan och order om att låta Ying ta den, om han kom ihåg vad han rimligen borde ha glömt. (OJ, så länge sen vi söktränade!).
Men Ying kom ihåg, ut i snö och elände och in igen med rullen i gapet, DET tycker jag var strålande!!
Sen fick Jazz också prova på, fast utan rulle - han har aldrig tränat sök och han gillar ICKE att bära saker i näbbet. Men letade och hittade gjorde han, och följde vänligen med tillbaka utan att rymma efter rådd-jur.
De andra fick "bara" promenera på den promenaden - de går ju så mycket lösa ändå, medan Jazz och Ying för det mesta traskar i koppel och kan behöva litet löslubbande ibland. Under ordnade former.
Såsom idag, då jag gjorde en liten uppletanderuta åt de vanliga tre mickaboerna: Ying, Tigg och Betty. På vårt vanliga ställe, fast på andra sidan av stigen, därför att det var rätt mycket barmark där.
Ying hämtade en vante och sen travade han ut igen. Och fortsatte att trava. Och jag ropade, visslade, blåste i visselpipa - ingen Ying!!
Hielp!
Omedelbarn ringde jag maken och sa: -Ying har rymt, ta bilen och kör bort till viadukten under motorvägen! för det är den vägen man går hem och jag ville inte att Ying skulle traska hem på egen hand.
Två minuter senare dök Ying upp igen, inte det minsta andfådd och han såg precis ut som när jag har ålagt honom något som han dels inte riktigt har rott i land och dels tycker är förb*t fånigt.
Så här i efterhand undrar jag om det inte kan vara så att Ying, som är väldigt smart fast på ett litet krångligt sätt, kan ha sprungit över stigen när han var längst ner i rutan och kilat över till andra sidan, till vår vanliga ruta. Där är så mycket stenrösen så jag kan mycket väl ha missat honom om han hölls där och letade. Det verkar på något sätt Ying-logiskt att leta i den vanliga rutan...
Nåja, huvudsaken var ju att Ying var borta högst 5 minuter och att vår räddningspatrull kunde avbokas!
Tigg var på fint letahumör, men Betty - hon vill bara leka med bollar HELA TIDEN!
