Kan själv.
Det här med hundtjejer, det är ju alldeles nytt för mig.
Ja, i och för sig var allra första hunden en tik, men då var jag bara barnet själv och hade inga begrepp. Typ.
Och nu är jag ju så "ingrodd" med mina pojkhundar och förväntar mig liksom att hundar ska vara så.
Intressant då att ha en tjejja i huset, en som är helt och hållet annorlunda. Ibland rent av litet eljest.
Som det här med nätterna - alla hundarna ska sova hos nån, för annars blir det ett yl och ett gnöl. Tigg och Ying är förstås värsta mattegrisarna, och det var Peppar också. Först i och med jul- och nyårshelgernas långvariga sjukdom hos lilla moren lärde de sig att man faktiskt KAN överleva på sikt utan matte. Skönt för dem och skönt för mig. Men förstahandsvalet är ändå alltid att sova hos matten. Jazz sover hos Minsta Barnet, inte för att han väljer bort mig utan för att han och jag har enats om att det är lugnare för både honom och övriga hundar om han slipper trängas i min säng. Olle sover oftast hos husse, men nästan lika ofta hos mig.
Och så Betty då. Ibland ligger hon hos mig när jag ligger och läser men när jag släcker för att sova kilar hon iväg och lägger sig i sin biabädd på bottenvåningen. Eller hos husse. Eller i en fåtölj i TV-rummet. Nån gång slinker hon in hos Minsta Barnet, om Jazz är på gott humör. Ibland tillbringar hon faktiskt hela natten hos mig - då är det trångt, för maken till jänta att ta plats har man aldrig varit med om.
Jag hoppas och tror att lilla Bettinan gillar mig och tycker att jag kan vara till viss glädje och nytta, men det är inte precis så att allting står och faller med mig. Finns ju andra människor, eller också donar man litet på egen hand.
På ett sätt är det skönt att ha en hund som inte är som min ständiga skugga eller ett litet kletigt plåster, men det är liksom en aning ovant. Ibland får jag litet panik och tycker att Betty och jag har ingen kontakt, hjälp, panik! Men när jag lugnar mig så vet jag att vi har det, och hon är hur lyhörd och alert som helst när vi tränar eller i övrigt "gör" saker. Det är bara det att dessemellan har hon sitt eget liv.
Kan själv, säger Betty. Vill vara själv. ("Vill vara ensam" heter det, viskar jag.) När jag tänker efter är hon nog litet lik mig.