Pelleskop-livet

Hundnytt

Publicerad 2013-03-12 13:58:44 i Allmänt

Det är ju en hundblogg det här (det hörs ju på namnet, eller hur? Pelleskop = hund. Glasklart) så litet av den sorten skall väl också få smyga sig in.
 
Betty är uppenbarligen en smula skendräktig. Eller - uppenbarligen? Inte för mig, för jag har noll koll. Men det slog mig att precis som i höstas kissar hon jätteofta, nosar mycket och är utomordentligt intressant för i synnerhet Jazz och Olle. Då trodde jag att hon tänkte börja löpa jättemycket för tidigt; den här gången kom jag ihåg att det hade varit likadant tidigare. Och ägare/uppfödare Ida visste förstås besked: typisk skendräktighet, tydligen reagerar herr-hundar på den sortens också. Skönt att ha nån att fråga när man är dum som ett spån! Nu håller jag tummarna för att det inte blir värre än i höstas. Dra ner på maten och öka motionen är visst vad som gäller i första hand. Öka motionen är faktiskt litet lurigt, jag försöker snarare minska den och lägga mer tid på huvudtröttande aktiviteter, och dra ner på maten... nja, bara om det verkligen blir nödvändigt. Men då får vi nog skaffa oss öronproppar om vi ska stå ut! För övrigt mår lillfian bara gott och skvallrar mycket duktigt på folk och fä.
 
Yingen har mått bra och inte fått feber igen, peppar peppar. Om det är sharpeifeber vill man ju gärna ha lååååångt mellan attackerna. Så där 2 eller 3 år, tack! Varje kväll omkring klockan halvfem börjar för övrigt cirkus Ying: det är då han kastar bollar på mig, eller snattar en hundfäll som han springer runt och daskar folk och fä med, eller greppar lillasyster i och för en nacksving. Eller kommer stolpande med något käckt som han har stulit ur mitt underklädsförråd, och sen gör han lekinviter över hela hallen och halva köket: - Du kan inte ta mig, för du kan inte ta mig! Fast OM jag försöker ta honom så gör han oftast en motmanöver MOT mig och trycker upp det lilla intima plagget i mitt plyte, ungefär. Jag undrar hur di tänkte när di avlade fram pejer...
 
När det gäller Jazz lutar det starkt åt plastic padding-hållet. I näsan, alltså. Han är heeelt okontaktbar utomhus nu när det börjar komma fram små ensliga snuttar av barmark här och där, och heeeeelt okontaktbar inomhus då Bettans rumpa finns i närheten. För övrigt delar Jazz och jag en innerlig och stor leda vid hela vinterkonceptet. Ingen av oss känner någon entusiasm inför det eviga på-och-avandet av vinterkläder. Sk*ttråkigt, säger Jazz. Och jag håller med.
 
Tigern är sitt vanliga tigriga jag - han lever liksom i sin egen lilla värld, full av saker som behöver plockas upp och ätbart som behöver stjälas. Rätt som det är kommer han farande och hävdar att matten måste bli pussad rätt mycket. För övrigt har jag infört pusstvång vid matdags: när jag har ställt fram matskålen framför en hund måste sagda djur först pussa mig på näsan innan han eller hon får sitt "var så god". Ibland är de så hungriga så de nästan tar en tugga av min näsa i stället. Jag gillar att leva farligt!
 
Olle är vild och vansinnig i vanlig ordning. Idag fick vi ingen post för jag lyckades släppa ut krittren i trädgården lagom då postiljonen dök upp - han stod ett tag på trottoaren och lurade på om han skulle våga stoppa något i lådan men till slut hoppade han i sitt lilla fordon och drog sina färde i stället, MED vår post. Men det var ärligt talat inte bara Olle som svor och svärjde åt honom, det var... alla!!
 
I helgen som var hade jag tänkt ge mig ut på den obligatoriska, årliga ispromenaden. Ni vet den där jag växelvis kräks och gråter av skräck. Trots att jag bara går där 150 andra personer går, samtidigt som jag. När denna min avsikt blev publik fick jag såväl glada tillrop om att isen var hur fin som helst och tralala som höttande fingrar om luriga isar och "dränk inte min hund" (från Bettys rätta gök). Glad som en lärka avstod jag därmed från detta årsbundna elände, fast det känns litet grann som om jag är på väg utför. Nästa vinter kommer det väl att kännas ännu ruskigare... Hur som helst tog jag med Betty, Ying och Tigger en promenad på 9,6 km i stället, i vårsol fast jädrigt kallt. Betty hade kofta på sig och när vi gick i en allé som är ganska så på pricken 1 km lång och försedd med företrädesvis björkar med knappt 10 meters mellanrum, på båda sidor som sig bör i en allé - då skalade Betty runt vartenda ett av dessa träd i sin iver att gno av sig ytterplagget. Det tog sin tid att gå genom den allén! Sen träffade vi, genom ett staket, en jättebasset vid namn Frasse som Ying föll direkt i farstun för. Det var liksom som om de samspråkade - inget hopp och gnäll utan viktiga saker som tarvade eftertanke och Väl Valda Ord.
 
Och kan ni tro - på eftermiddagen, efter närapå 1 mils promenad, då tog jag en alldeles enskild springtur på 4 km. Jag har INGEN kondis och INGEN muskeltonus, men jag springer ändå jag. Sån sort, liksom.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela