Gumman tog slut!
Plötsligt tog orken liksom bara SLUT. Jätteslut!
Massor att göra och så datorpaj på det, plus den härna evighetsvintern - jag blev bara så trött!
Men nu har jag vilat mig hela långa helgen och hoppas att jag ska vara i sedvanlig fin form (haha!) i morgon, när det vankas vardagar igen.
Idag har jag roat mig med följande:
Upp klockan 8 för frukost och en stunds tittande på inspelad konståkning.
Sen promenad med Tigger, Betty och Ying. Jag lät hussen ta småpojkarna på prommis, så kunde jag vara ute riktigt länge med mitt gäng.
Närmare bestämt två och en halv timme. I skogen. NEDRAR vad halt det är! Far min undrade om jag inte har några skoterspår att gå i, men såna finns bara i stadsparken ungefär, i min skog finns däremot gott om cykelspår. Dessa cykelspår är lika breda som min fot (en i taget alltså) och liksom runda i botten. Och alltså snorhala. För den som tror att barr fungerar ungefär som sand kommer här ett viktigt meddelande: barr fungerar som smörjmedel. Även den som brukar smörja sina vagnshjul med sniglar och snäckor kan dra nytta av denna lärdom och sluta plåga mollusker - ge hjulen smörj med barr i stället!
En liten uppletanderuta gjorde jag, och i den förlades: mina vantar, en udda handske som jag hade medfört, en brandslangsleksak modell mindre och en spårpinne. Tigger tyckte det var JÄTTESVÅRT att hitta, förstår faktiskt inte varför för det är inte likt honom. Fyra av fem grejer bärgade han, och jag låtsades att det inte fanns fler.
Sen la jag ut pryttlarna igen och så var det Bettys tur: huj vilken fart ut i backen och huj! vad det började yra vantar och leksaker i luften där ute! Lillfian hittade nog i och för sig alla saker, men hon tyckte mest att hon skulle springa runt och hyvva dem i luften hit och dit. Med mycket lock och pock lyckades jag få in tre grejer, sen fick hon vila.
Så var det Yingens tur och mina förhoppningar var inte så värst stora, för förutom att han har sina egna idéer var det onödigt gott om rådjursspår och -lämningar i min lilla ruta. Men skam den som ger sig, och man vet ju aldrig, så fem saker låg på sina platser när Ying fick sin fulla frihet. Och han kan kuta han! Full rulle rätt ut, jag trodde han drog på vilt och att jag aldrig skulle se honom igen, men VIPS var han tillbaka med min ena vante! Ut igen, och vante nummer två inhöstades. När jag sen skulle skicka ut honom igen så såg han litet grann ut som: Men människa! Hur många grejer har du sumpat egentligen?! men med litet övertalning tassade han ut tre gånger till och plockade snabbt och målmedvetet in samtliga föremål. En sån pej! (Och försöker jag med samma grej i morgon så kommer han antagligen bara att irra runt och stirra upp i tallarna och gny.) Sen när jag skulle koppla honom igen så började han göra små skutt på stigen och hoppa baklänges framför mig så då fick jag ta fram Stränga Rösten illa kvickt, annars är han omöjlig att fånga när han är på sitt bushumör.
Uppletande är en av mina favorithundpyssel, för det är lätt att åstadkomma och både jätteroligt och ganska tröttande för hundar. Även för matten om man är så korkad som jag så man lägger rutan i ett stenröse i en brant sluttning - man får ju gå rätt många varv för att trampa upp rutan! Nåja, motion är finfint.
Sen vandrade vi vidare och rätt som det var stod det en Stor Grå Hund framför oss på stigen, alldeles ensam. Och det måste jag säga, att snällare hund att se ut har jag aldrig sett! Man behövde då inte vara hund för att kunna läsa det kroppsspråket, det stod liksom en aura kring djuret i fråga - en aura av snäll bamsig Disneyhund! Betty som för ögonblicket gick kopplad började se ut som Baskervilles Värsting men jag tog av henne kopplet och då var det förstås inga problem. Snart dök ägarna upp också, med två andra hundar i koppel, och det blev en trevlig stunds samspråk med både människor och hundar. Och när vi hade gått ännu en liten stund träffade vi två hundar till - mitt på mina hemliga stigar mitt-i-djupa-skogen! Riktigt spännande.
Men när vi kom hem var vi riktigt trötta hela bunten och det passade utmärkt väl att se på litet skidskytte och längdåkning; ni vet väl att Skidåkning är Bäst på TV? Men efter en stund blev vi så trötta så vi gick upp och "läste", vilket ganska omgående försiggick med slutna ögon.
Tja, sen var det förstås dags för hundmiddag och efter det nästa promenad, och den var intressant endast så till vida att den blev exakt 59 minuter lång och att vi hamnade i en ganska präktig solnedgång. Och så det att jag hade hela ligan om fem med mig och allihopa var (ganska) snälla och lydiga.
Tänk att nu är det ljust ända till halvsju på kvällarna! Och ett par vårtecken kan jag också bjuda på: på kvällspromenaden hade jag INTE thermobrallor på mig (lugn, bara lugn - jag hade ANDRA brallor på mig) och ingen gång idag har jag burit mössa!