Pelleskop-livet

I söndags var det dags för utställning. Opp å hoppa kl. 6.15, tvi vale och tvi igen! Det tyckte bubblan också, och att sen åka bil i två timmar var äckligt också.

 

Åka bil med hundsällskap är hon helt  d'accord med, åka bil ENSAM I BUREN är genomtrist. Betty satt rätt upp och ner och muttrade oavbrutet tills vi var framme.

 

Väl där gick det undan; jag trodde det skulle ta tid och få väntas och väntas enär "vår" domare var sjuk och domar- samt ring-ändring hade måst ske.

 

Men icke sa nicke! Kvickt som ögat var det vår tur och kvickt som ögat fick lilla B omdömet "excellent"!! Lilla jag höll på att trilla baklänges samt fråga domaren om han inte ville tänka efter en stund till. Men maken var nöjd (han hade tidigare hävdat att staffe-rasstandarden borde ändras för att mer överensstämma med lilla Bs exteriör. Lilla B är liksom hans norm för hur den Perfekta Staffan ska se ut. Rikslikaren, eller Världslikaren) - nu skrattar han rått så fort jag yttrar nåt om nån hund och påstår att jag är världens sämsta hundexpert. Nåja, det kan det väl vara värt.

 

Nåt CK räckte det inte till - hon var den av unghundstikarna som hade mest utveckling att göra, men det var ganska skönt, för det innebar att vi kunde ge oss av hemåt efter bara nån timme i Himmelstalund.

 

I alla fall har jag av maken, Katrullresan och wikipedia lärt mig att Norrköping ibland kallas för Peking (ursprungligen kallades Söderköping för Nanking) och eftersom Betty närapå blev Miss Norrköping i söndags så kallar jag henne helt logiskt för pekinges numera. Jag är säker på att det kommer att lugna många som ibland ser på henne med viss oro och med darrande stämma undrar "Det där är en sån där kamphund, va?". "Nejdå, nejdå, det är ju en PEKINGES!" kan jag då returnera, till fromma för såväl deras sinnesfrid som min känsla för allmänt bus.