Tillbaka?
Tja, vad säger man? Den där appendiciten, lilla blindtarmsjäkeln, som jag har skojat om och raljerat med hela härliga hösten - självaste julaftonsmorgonen sköt den upp ärmarna över armbågarna, spottade i nävarna och sa: -Nu så! Färdigskojat!
Och så var det.
Det blev så småningom operation, och på det bidde det ett gäng guck-fyllda abcesser i typ hela magen, sjukhus igen i jädra dåligt skick, dränering och slangar och morfin, morfin, morfin.
Inte fattar jag hur Sherlock H. kunde vara så klurig, själv kan jag inte ens lösa ett barnsudoku efter en dosis morfin. Jag känner mig bara som Mickey Rourke, ungefär.
Hur som haver är jag nu på fri fot igen, ett svagt käril i sanning vorden, och alldeles helt säker på att det är som det skall kan man ännu inte vara. Jag försöker mota ett gäng kvarvarande "ansamlingar" med dubbla antibiotikakurer och så hoppas vi på det bästa. Annars hotas det med operation(er) igen. Blä.
Men nu har jag i alla fall fått tillbaka aptiten, så då återvänder nog krafterna raskare. Jag var mer eller mindre fastande - ofta fick jag inte ens DRICKA - från juldagen till i början på denna vecka. Dropp, förstås, men nån riktig futt blir det ju inte på en gammal käring av den sortens.
Nåja, jag hoppas att jag kan glömma hela eländet nu för det är det enda det är värt, tvi vale!
Och under tiden har Betty passat på att klara av ett löp! Hon började på juldagen eller annandagen och nu är det över och förbi och jag slapp hela alltihopat den här gången! Men det gick raskare än i somras och grabbarna var inte alls LIKA hysteriska som då, enligt vad jag har fått mig rapporterat. Familjen har pysslat och donat och haft sig för att rådda Hem & Hundar under min bortovaro, både Äldsta Barnet och Mellanbarnet har tagit sig mer tid än man nånsin kan kräva eller vänta sig och kommit hem och tagit över, liksom. Maken och Minsta Barnet är ju här mera på heltid men det has ju jobb och en himla jobbig skola, bevars. Duktiga har de varit, hela gänget!
Ikväll har jag till och med orkat "träna" en aning med Tigern, det uppskattades mycket. Jag försöker lära honom "nosfrys" mot spårpinne, att användas i vittringsapporteringen förstås. Det är så SVÅRT med en hund som bara älskar att hämta och plocka med saker!!! Det är så självbelönande för honom att gå med nånting i munnen och överlämna det så det är naturligtvis Onaturligt och Hemskt när matte kräver att han bara ska sätta nosen på, och dessutom med munnen STÄNGD. Ibland lyckas det nästan - då sticker kvickt tungan ut och så blir det en SLICK på pinnen i alla fall!!! Dessutom blir han så himla glad och ivrig så fort en eller flera spårpinnar kommer fram så han liksom gapar för den skull - stora Tigerflinet. Och då bara hamnar pinnarna i munnen, ju!
Hur som helst känns det här som en lagom komma-igång-träningsform för en matte som har absolut INGEN ork ännu. Och jag tror att jag skall börja träna samma sak med gamla Bettan också, i stället för bara "inte-klyva-pinnen". Hon kan ju lika gärna lära sig att frys-markera spårpinnarna som att faktiskt hämta dem, och då kanske vi (stort tumhåll!) kan slippa det här eviga "munnandet" när vi en gång kommer till vittringsapportering med lilla hon, också!
Men nu är jag trött som en trasa och skall försöka få en god natts sömn. Ännu så länge sitter jag litet fast i sjukhussovandet, vilket innebär att så fort de känner på sig att man nog har somnat kommer de tillrusande med en termometer eller en blodtrycksmanschett eller en massa nålar och provrör för provtagning, eller helt enkelt en vågstol, några piller och en injektion av oklart slag! Klockan 2, 4 och 6, typ. Rena tortyren, men så är de också paniskt rädda för att man skall stanna för länge. Jag skulle kunna säga ett och annat om sjukvården men nu skall vi vara snälla och glada.
God natt!