Söndag
På en söndag tar man det lugnt.
Som om man nånsin toge det annorledes!!
Minsta Barnet och jag pusslade - det tog lång tid och vi fick välan dit en fem, sex bitar inalles.
Det är så det ska vara med pussel, ju!
På aftonen tog jag en promenad med Tigern och Ying. Då fick jag blir småarg flera gånger för att de skulle fatta. Att De Inte Skulle Dra I Kopplet!! Ying är bättre än Tigern. Endera har tigern minne som en guppy eller också är det bara terrierenvisan. -Jag har hittills under denna promenad inte fått dra det minsta, men NU kanske? Nähä, men NU kanske?!
Såhär såg jag inte ut under den promenaden. I alla fall inte hela tiden.
Litet TV hann jag också med - Marcialonga eller vad det heter. Skidlånglopp. Konstigt ändå - åka skidor på längden är ungefär det ruskigaste jag vet (NOLL balanssinne, alltid snö innanför vantarna, på insidan av handleden. Aj.) men längdskidor på TV är så förunderligt - soulageant, kanske. Som salva, känns det. Inte bryr jag mig ett smack om vem som vinner eller nånting och då är det nånting nästan meditativt i att titta på ett gäng stollar som stretar sig fram i snön. Litet som att springa långt själv. (Fast en sak gillar jag inte: när de "lättar på trycket". I direktsänd TV!!! De kan väl åtminstone hasa sig ut bakom en gran, eller nåt!) (Hur gör fruntimmersåkarna förresten? De måste väl ändå avbryta åkningen ett tag? Eller?)
Tyvärr har jag börjat läsa tidernas sämsta svenska bok (fast då räknar jag förstås inte sånt av Liza Marklund. Hon FINNS inte, har jag bestämt. Hon och hennes gelikar): Drottningens juvelsmycke. Almqvist, ni vet. (Fast det visste inte bibliotekarien. Nuförtiden skall de bara vara fena på att söka i databaser - sån därn litteratur är mossigt, tycker en modern bibliotekarie.) Hur som helst - maken till pretentiöst, överarbetat tjafs har jag väl aldrig sett, tror jag. Och denna rysliga skrift tvingas man ALLTID läsa - ända sen åtteminstonde gymnasiet! Jag har liksom trott att jag nån gång skall bli vuxen och på nåt sätt växa i Drottningens juvelsmycke, så är det ju med vissa böcker, men icke sa nicke. Den är lika usel nu som när jag var 16. Pr*tt, för att tala klarspråk. Och den här gången läser jag den för en liten extrakurs som kallas svensk kriminallitteratur!!! Ja, okej då att nån snattar själva smycket och skjuter knugen men de små grejerna försvinner ju i allt annat tjafs och symboliken står en upp över öronen. Ner med Almqvist, säger jag!
Nåväl, avslutningsvis badade jag huspejen. Det var en aning nödvändigt, för dels fäller han så man tror inte det är sant, dels luktade han väl ingådd doja... -Trams, sa Ying, men fann sig i alla fall. (Han gör oftast det. Om det inte gäller nåt med klorna.) Halva badkaret var fullt med pejpäls när vi var klara, men idag behöver man i alla fall inte rycka ut med dammsugaren varje gång han har skakat på sig. Och han luktar ackurat som en sommaräng. Eller kanske snarare som en fordomdags färgaffär för hans schampo innehåller tea tree oil och aloe vera. Inte Aqua Vera, men manligt så det räcker ändå!