Tack, det räcker.
Nu tror jag att vi har en majoritet för falangen "det räcker med snö nu" här i huset. Så här är det när vi ska gå ut:
Betty finner sig, men tycker det är himla jobbigt. Nu hinner ju snöröjningen inte alls med (fullt förståeligt) så även på såna gångbanor som plogas hinner det bli magdjup snö (för Betty, inte riktigt för mig).
Jazz är ett kapitel för sig. Först får jag vält ur honom ur hans kula (lilla boet som står vid ett element) under det att han morrar ilsket. Sen måste jag jaga honom och ganska ofta dra fram honom från under en soffa. Så sätter jag på täcket, sen rymmer han och måste dras fram från under nån annan soffa, eller längst in i en bur. Därvid hotar han ganska vildsint. Sen sätter jag på halsband och koppel och så gäller det att inte tappa taget om kopplet för lillfarbrorn måste faktiskt dras och baxas ut genom dörren!
Olle kör litet grann samma stil som Jazz, fast utan morr och över huvud taget mjukare och förment eftergivligare. Olle är nästan ännu svårare att tampas med eftersom man inte möter något direkt motstånd, han bara slinker undan och rätt som det är så är han försvunnen. Under nån ledig soffa.
Och så har vi Tiger och Ying då. Friskusarna. Vaddå snö, vaddå snöyra, vaddå snömodd upp till knäna på matten? Härligt och uppiggande, säger Tiger och Ying och begriper inte alls varför vi prompt skall gå in igen efter bara en timme. Fast i ärlighetens namn blir Tigern ganska trött - han är ju den som verkligen får kämpa i snön. Även där det är som grundast, nån decimeter, så bottnar han inte riktigt utan får köra små delfinsprång för att ta sig fram. Men det gör han så gärna!
Matten slutligen - nåja, TRÄNING får man i alla fall! Idag var det dessutom bakhalt och eländigt. Två steg fram och ett steg bak brukar man säga, men nu var det närapå två steg fram och tre steg bak, s.k. negativ promenadstil.
Men KALLT är det inte, det erkännandet måste man ge vädret.
Och det är ju för all del vackert.