Sus i öronen
Ända sedan igår kväll är här så tyst så det liksom susar i öronen.
Olle är på semester!
Hur får man en pudel att sluta skälla, undrar jag. Går det, över huvud taget?
Nåja, skönt att vila öronen en stund i alla fall, och skönt för övriga mickaboer att få ta middagsluren utan att bli väckta i ett, i ett.
Såväl igår som idag blev förmiddagsturen en TUNG upplevelse - vi har varit i skogen och trampat snö. Igår var det helt och hållet obanat, idag var det nästan obanat (för vi gick samma väg som igår, fast en sväng till). Jag blir så trött så ibland tror jag inte att jag ska orka lyfta benen en enda gång till! Igår var det bara nysnö i djupa massor, idag hade den sjunkit ihop och blivit mindre, men blöt och ännu tyngre.
Alla djuren fick springa lösa rätt mycket, men när vi närmade oss älgstället satte jag koppel på Jazz och Ying, för säkerhets skull. Bara ett par minuter efter det blev de alldeles tokiga och vi var helt omgivna av färska älgspår! Då blev det koppel på Tigern också. Betty bara vädrar men lyssnar på ett nej, och är än så länge inte på långa vägar kaxig nog att dra på vilt. Så därför är jag jättenoga med att hon inte får gå lös tillsammans med i synnerhet Ying om det är risk för vilt.
När jag ser hur Tigern far fram i snön, fast han egentligen inte ens bottnar, då blir jag nästan rörd åt den där "rörelse-glädjen" han har - lyckan i att få fara fram, bara. Det är en sån tjusning i att kunna ta i, och orka saker man inte orkar egentligen, eller klara nåt som man inte har klarat förr. Men det gör mig ont om alla som är förhållandevis unga och som inte vårdar sig om den där rörelseförmågan, utan förslösar den genom att helst inte röra sig alls. Det är sorgligt. Ännu sorgligare om de plötsligt inser en dag vad de har missat, och det närapå är för sent. Jag menar - ALLTING kan man inte göra när man blir en gammal tant eller farbror!
Jag såg t.ex. litegrann från den därna hästshowen (i Globen) på TV - där var några fullkomligt hejdlösa akrobater till häst. Franska var de nog, såna där brukar vara det. I alla fall - det såg så otroligt ROLIGT ut, att bara vara så stark och smidig och orädd. Men jag inser ju att jag faktiskt INTE ska försöka mig på nåt sånt. Faktiskt. Ibland är jag så klok så man tror nästan inte det är sant.
När jag satt och åt frukost, före promenaden, kom Betty och presentade mig en liten blomma. Det vill säga att hon ville byta den mot litet yoghurt. Raskt tog jag en bild, för hon var så söt, och så fick hon en slick.
Genast tog Ying blomman och poserade:
Då fick förstås han smaka, och raskt tog Tigger blomman och såg så fin ut som han bara kunde.
Och när det var hans tur att bli belönad, tyckte Ying att det borde vara litet fler bilder av honom!
Men sen tyckte både jag och Jazz att det kunde vara nog med gulligheten.