Pelleskop-livet

 

-Stopp!

 

Jag borde förstås säga: -Rutan! men jag kan inte säga "rrr" särskilt bra, resp. -Stå! men det låter mera definitivt med stoPPPP. Sätter P, liksom
.

MIn hundträningsteknik är förresten minst sagt "impromptu" - de första skickan ställde sig Tiggern väldigt mycket åt höger och i rutans framkant; han nästan hamnade bakom första högre konen. Å de va junge bra. Nå, hur informera hunden om var han rätteligen BÖR stå?

 

Tja, så här gjorde jag: jag satte hunden där vi hade vår utgångsposition och så gick jag själv till rutan och ställde mig mitt i, fast litet åt bakkanten till. Och så sa jag: -HÄR blir det bättre!

Sen gick jag tillbaks och skickade hunden, som gick dit han skulle. Och så flyttade jag rutan och visade, innan jag skickade lille T var jag ville att han skulle hamna. Tigern ut och rätt igen.

Då flyttade jag rutan igen, taggade upp hunden och sa: -Kom ihåg nu vart du skall! och så skickade jag. Och det blev rätt!

 

Men ärligt talat - nåt riktigt pålitligt tränings-/inlärningsparadigm är det nog inte. Tyvärr. Annars kunde jag skriva böcker och ge föreläsningar och tjäna multum, ju!

 

Rätt som det var kom det en bil som förstås fick kryssa fram och förbi mina koner (och hundar) och det samhällsbärarpar som satt i bilen såg minst sagt sötsura ut. Så när de hoppade ur och började packa ur sina skidor, fortfarande med döda-alla-miner i sina snörpiga plyten, då log jag mitt allra raraste leende och sa så vänt: -Ursäkta att jag ställer till så här, men jag tyckte att jag skulle hålla mig här på parkeringen och inte förstöra era fina skidspår. Det är ju så kort säsong för er skidåkare! (Och jag tackar särskilt Mellersta Mellanbarnet för infallet.) Och OJ, vilken reaktion! Samhällsbärarna började glittra och stråla som små barn i skidskolan (frivilligt)och sa: -Tack! och -Men så omtänksamt! och -Om bara fler kunde tänka så! med mera med mera och till och med gosade med hundarna. Mycket!

 

Nåväl, sen var det spårdags. Min vana trogen fick de spåra i halsband, av den enkla anledningen att a) Tiger inte gillar sele alls och b) jag var för slapp för att leta fram en sele åt Bettan. Dessutom fick de spåra i ett visserligen långt men dock bara koppel, men det tycker jag är rätt bra, i synnerhet med hårda, svåra spår. Då har jag bättre koll på vad de gör, och lilla B behöver påminnas om vad hon håller på med ibland.

 

Alltså, lilla B fick börja. Hon fattade förstås inte VAD vi höll på med när jag visade henne upp i snödrivan som utgjorde spårstart. När hon väl satte snoken i backen så gick det dock upp en talgdank och hon spårade fint. I hennes spår hade jag lagt små godisbitar på några ställen och dessutom fyra spårpinnar. Hon hittade förstås godiset och markerade pinnarna mycket bra, och mycket glatt, i synnerhet. Då hade jag en kampis (Peppars favorit, faktiskt!) med som vi härjade med. Det blev ett svårare spår än jag hade planerat för det började blåsa ganska hårt och snöa stort, men hon jobbade på fint. Problemet med att spåra på platt, hård mark är att det är lätt för hundarna att börja använda ögonen mer än näsan, och börja speja sig runt, men jag tycker att vi kom förbi det problemet riktigt bra.

 

Sen var det herr T:s tur och då snöade det ännu värre. Eftersom det var 0-gradigt hade jag varit slarvig med min utrustning och GLÖMT MÖSSAN HEMMA! Inte för att det var jättekallt men det kändes oskyddat och hemskt. Förstår inte hur jag skall klara mig sommar, men jag får väl börja med truckerkeps... Hur som - i Tigers spår hade det kört några bilar sedan jag lade det, men det hämmade inte min lille pälsgris - han tuffade på som tåget! Han hade också fått några godisbitar här och där, men inga pinnar alls. Detta för att vi tragglar med den förb*de vittringsapporteringen och försöker hämma hans vansinniga bära-och-hämta-ALLT-lusta.