Pelleskop-livet

 

Hela huset luktar av blodpudding som står och torkar i ugnen och genast har jag fått mig en idé: "luftrenare" med blodpuddingsdoft!! I hunduppfostranssyfte!

 

Hundarna sitter förstås som ljus när jag tärnar alla miljonerna blodpuddingarna (nej, men fyra. À 5 pix - det blir ganska bra med hundgodis för en tjugolapp, det) och sen sitter det liksom i när puddingen står i ugnen, luckan står på glänt och doften sprider sig i hela huset. Då påminns kusarna om att det finns anledning att uppföra sig, nämligen.

 

Ett annat tips på hundgodis har inkommit från heffaklumpens som tipsar om att torka grishjärtan. Mja - nog för att jag vill ge mina hundar det bästa, ,men jag har i alltför livligt minne den gång då jag beredde grisnjurar på samma sätt. Oooba, måste man säga! Hela huset luktade pissoar i veckovis efteråt. Ett minne som nog aldrig kommer att bli gammalt nog att bli ljuvt. Man blir bara beklämd. Kisslukt har den effekten på mig.

Men hundarna blev ju glada!

 

För övrigt är det ena ruskiga små mickaboer att vara hungriga, för tillfället. Betty kastade i sig sin mat och kastade sig sen ner i Tigerns matskål i går afse - då fick hon förstås en uppsträckning och Tigg fick påfyllning. Undrar om det kan vara så att det är den relativa kylan som tär å deras fettlager? De jobbar finfint för torra bitar av vitt bröd, eller kattpiller eller frolic som har legat i jackfickan ett halvår och knappt går att tugga sönder ens.

 

Tigern har för övrigt fått för sig att han skall kallas för "Kevin" numera, ingen förstår varför. Jag själv skall dessutom heta Marjorie enligt samme unge man, så det är väl nåt han har läst eller sett på TV, antar jag. Jag frågade om inte Betty skulle få nåt nytt namn också, men då bara fnös han: -Tjocka jäntan! Han är litet särskilt gramse eftersom hon tog ett pantersprång upp på honom när han låg och sov djupt i en fåtölj. Det är så märkligt med Betty - när hon hoppar upp är hon hur graciös och kattlik som helst, men när hon landar är hon ackurat som ett gammaldags kylskåp.

 

I alla fall tog vi en skogspromenad i morse och Betty fick springa lös, tillsammans med the Poodle. Hon har vissa sträckor som är liksom hennes speciella fartsträckor - då ränner hon så man blir glad åt det. Olle torde nog vara snabbare än hon egentligen, men när hon håller på att springa så viker han gärna ner sig, i stället för att ge järnet och bräcka henne. Jag önskar att han inte gjorde det, det kunde vara nyttigt för lillan att inte vinna alltid, men samtidigt kan jag förstå honom. Om jag var ute och sprang och en rugbyspelare sprang upp jämsides med mig, nära, då skulle jag nog också falla undan och bromsa. Liksom.