Pelleskop-livet

Nästa promenad

Publicerad 2013-02-19 12:11:00 i Jazz

I alla fall dårå, när jag kom hem från klubben med hundarna T (som i terriorist) då var det ju bara att ta nästa gäng: Jazz och Ying.
Och så hade gaphunden Olle kommit hem också, han följde med husse från Stockholm och var vild och vacker i vanlig ordning.
Men jag bestämde mig för att han var för trött efter tågresan, så han fick vackert stanna hemma.
Jazzen byltades på täcke och reflexväst över det, medan Yingen förstås klarade sig med bara reflexen. Han måste i sanning stamma från allra nordligaste Kina, den där Yingen. Eller som vi brukar misstänka: från Nordkorea. Det enda land där de är galna nog att framavla den sortens, liksom. Sharpei och järnlotus, jojo, så går det.
 
Först traff vi welsh corgin (men om det är cardigan eller pembroke tänker jag låta vara osagt) Zamba och hennes matte; det var hemskt länge sen så vi blev stående en god stund och avhandlade det ena och det andra. T.ex. stafforna Doris och Sonja, som har flyttat till andra änden av stan och som vi därmed så gott som aldrig råkar. Nu fick vi åtminstone utbyta hälsningar.
 
Sen vandrade vi vidare och tänk! Jag höll nästan på att slå ihjäl mig! Jag skulle tråckla mig genom några bommar som är till för att förhindra bil- och våldsammare moped-framförsel å skolgården och halkade omkull helt handlöst, samt slog mig grundligen å knä och höft och bröt närapå både handled och axel. Gumman for i backen, helt enkelt! Men det kunde ha varit värre, för det var bara en hårsmån från att jag tjongade knoppen i den ena bommen. Då hade jag väl legat där än, och bara blivit litet kringputtad med tån av nån inte särskilt nitisk polis (näe, nu blev jag visst rysk igen).
 
Hur som helst - när jag styrde stegen upp mot själva skolgården, med lekattiraljerna, då var det en Jazz som började utföra sin jubeldans! Han blev så jätteglad, och när jag tog av honom kopplet började han genast springa runt saker och hoppa över och igenom och krypa under och tralla runt på de mest fåniga sätt! Det gladde mitt sargade modershjärta, det får jag säga.
 
Ying var också så där tämligen medgörlig och höll med om att så där alldeles helt fel var det kanske nog troligen INTE att leka på skolgården. Bara köttbullebitarna flödade i en jämn ström.
 
Så till slut var det en ganska genomfrusen matte som kom hem och änteligen fick inta sin middag, strax efter 20. Men en sån afton - den kan väl nästan räknas som vårtecken? Hoppas det, för jag fick sån innerlig längtan efter backsippor, plötsligt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela