Inte så tråkig
Jag märker att det kan verka som om Jazzen är världens tråkboll.
Men det är han INTE.
När vi kommer till skolgården blir han alldeles prillig av fröjd - så pass att jag nu har börjat ta omvägar, ifall jag har hela flocken med mig, eller ifall det är skoltid och därmed fullt av små ondskefulla barn på plats.
Rätt många av sådana skolbarn är rätt feta och skulle säkert må enbart väl av att bli jagade i hög hastighet av Jazz, fast rätt många lärare har så mycket dumma idéer, så vi väntar med den sortens.
Vad som är viktigt att komma ihåg när man underhåller och/eller aktiverar Jazz är emellertid att det inte får verka finnas någon nytta med övningarna. Om Jazzen börja ana sig till en målsättning eller en tanke bakom övningarna så tröttnar han omedelbums, oavsett antal köttbullar.
För eder fromma har jag hur som haver framställt (med MYCKET möda och stort besvär) följande lilla filmiska epos. I en biroll framskymtar Ying. Han inskränker gärna övningarna till att donka mig i magen med full kraft och stora tassar samt tilltvinga sig köttbullar. Fast ett par glada inkallningar fixade han i alla fall!
Och så vill jag poängtera att det var INTE jag som tillhöll Jazzen att hoppa upp på det snorhala pingisbordet och halka ner - jag försökte tvärtom avvärja manövern men lyckades inte. Ibland är det tur att Jazz är en tämligen storvuxen dvärgpinscher, med tillhörande ganska stadiga, inte så lätt-av-gådda ben!