Pelleskop-livet

Ibland får man då så man tiger direkt - igår gnölade jag över det fulfula gråbruna som stack i ögonen. Idag är det bara snö snö snö som sticker i ögonen!!

 

Men det är faktiskt alldeles behagligt ute - runt 0 och snön som fortsätter att trilla ner är så blöt så den fäster finfint på isen under och det är inte halt alls, annat än där bilar har liksom polerat vägbanan. Jag tog alla fem bojanesarna på en liten strapatspromenad idag, ut i obanade skogen. Det är så märkligt hur annorlunda allting ser ut när det är fullt med snö - plötsligt var vi inte alls på "stigen" längre, fast jag tycker att jag känner den där skogen som min egen ficka.

 

En annan sak som jag trivs med är hur stigar flyttar sig - i "min" skog har det förstås trillat omkull träd här och där under de många år som jag har gått och sprungit där. Och på de där små djurstigarna är det förstås ingen som röjer, men vi är några olika som rör oss där. Så då blir det till att gå runt, och först går man litet olika runt, men till slut etableras det en rundning som blir vedertagen, därför att den liksom faller sig smidigast. Och sen står det inte på förrän den gamla, "riktiga", stigen som befinner sig under en fura eller nåt  börjar försvinna och ätas upp av naturen, och den där tillfälliga omvägen har blivit den riktiga stigen. Då tänker man gärna - om man är filosofiskt lagd - att det var så alla vägar kom till från början. Ludvig Rasmusson, som är en av mina husgudar, skrev en gång att den första som gick på Drottninggatan var en grävling. Det ger litet perspektiv, det!

 

I alla fall tog jag en bild på mina odjur, alla på en bild, och slängde upp på facebook och en bekant skrev "Vilket gäng!". Och det är de ju, men det värsta är att när man är ute med dem allihop så där så uppstår det en ful gängmentalitet, också! De är helt enkelt rysliga när man möter nån hund. Nu gör jag oftast så att jag försöker gå åt sidan, ner i nåt dike eller ut i nåt moras eller så. Det behövs bara ett avstånd på tre meter så är de betydligt beskedligare, men det är helt ruskigt ändå. En hundinstruktör som jag pratade med sa att det är i princip omöjligt att få en flock hundar att bete sig hyggligt när man möter andra hundar så där, och det var på något sätt trösterikt. Ändå är det så att OM jag skulle stanna och prata med någon som har en eller flera hundar med sig själv så blir det efter bara några sekunder alldeles lugnt - då bara sitter de och spanar eller kliar sig eller tigger godis eller nåt (om inte den andra hunden är en rabiat dåre, förstås - då vill de endera bitas eller gå därifrån). Det är bara vid såna där tillfälliga koppelmöten som det blir tjafs. Fult ändå.