Pelleskop-livet

Eftersom de där små odjuren var just såna små odjur igår tog jag mig änteligen i kragen och deltog i Hundpromenaden.

Denna utgår på tisdagar 17.30 från sygehuset vores och vem som helst får dyka upp. Till och med jag!

 

Igår var det blötsnöslask och förutom mina två terriorister (som särskilt hade utvalts för projektet) deltog ett par olika sennenhundar, en portugisisk vattenjycke och litet annat.

 

Och så bar det av. Huj!! I tätet gick Gunnar som jag kallar för Kalle-Gurra för att det finns så gott om bruksgubbar som heter Gunnar och just den här Gunnar har en hund som heter Kalle. Kalle-Gurra således. Nåväl, jag vet inte VAD denne tränar för men nånting är det, det är uppenbart. Nåt påfrestande. Dryga sex kilometer störtade vi fram i rena vansinnestempot - flera gånger tänkte jag avvika och återvända till bilen, men min inre terrier sa mig att jag SKULLE gå hela vändan, om det så skulle bli min död. Vilket det nästan blev.

 

Och hundarna då? Tja, först sa de att de skulle döda ALLA på parkeringen, sen gick de lugnt och fint, tills Tigger blev kär i en berner sennentik, som faktiskt jag blev litet kär i också. Hon såg så himla snäll och glad ut!

Det tog inte många minuter förrän hundarna visste precis vilka som ingick i "vår" flock och då var det bara litet nyfikna blickar, inget annat. Men när vi mötte andra hundar blev det förstås långa halsar och höga svansar!

 

Fast tempot och snömodden och detta att gå med ett gäng okända hundar tog visst ut sin rätt på bastarderna också, för på slutet gick de nästan som i trans och när vi mötte en stor kryllig hund som kaxade sig slängde Betty och Tigger bara en blick på varandra och travade på. De sa liksom: -Orkar du bry dig? -Nej, inte jag heller. Och när vi kom tillbaka till bilen kunde Betty knappt vänta tills jag hade fått upp bakluckan. Väl hemma fick jag dra henne ur buren för att kunna lyfta ut henne, lillfian hade totalt stupat och ville bara sova vidare.

 

I alla fall var det väldigt nyttigt på fler sätt än ett - jag inser att en PT är precis vad man behöver för att komma i form. När jag går själv så TROR jag att jag tar i mer och mer för varje dag och därmed kommer i bättre form, men igår kväll kände jag ju att jag orkar mer än jag tror. Fast det kanske räcker med en gång i veckan.

 

I synnerhet om man hör hur jag låter idag när jag rör mig: Aj! Oj! Nä! Stånk! Så dagens morgonpromenad blev en rätt stillsam ordning, i världens snöyra men nollgradigt. Den här modden ger rätt bra motion ändå tror jag, och åtminstone Bubbla (och jag) är fortfarande litet slagna av gårdagens övning.

 

Nästa vecka tar jag med Ying, tror jag!