Northern exposure
Ibland ser jag något avsnitt av en 1990-talsserie som på svenska heter, helt omotiverat, Det ljuva livet i Alaska. Konstigt namn. Men egentligen heter den alltså Northern Exposure, och den är mycket trivsam och lättsam och lagom att se något avsnitt av då och då, man behöver inte hänga med hela tiden, dessbättre.
I alla fall förekom i ett å SVT nyligen sänt avsnitt bruk av dagsljusvisir - i Alaska liksom i Murmansk liksom härstädes ökar depressioner och självmord under vintern och därför försågs vissa boende i den lilla staden med ungefär som pokerskärmar, fast med inbyggt lysrör, liksom. Och en fabbro gick över styr alldeles och började missbruka dagsljuset osv. vilket ledde till intervention och det hela. Nöjsamt.
Fast i alla fall - jag POHÖVER en sån grej. För jag blir alldeles trött och deppig och UTOM MIG snart, av detta eviga gråmörker. Hundarna låter mig vänligt nog sova till nästan kl. 9 - alltså NIO på morgonen, och då är jag så trött så det känns som jag vill hellre dö än kliva upp. Och så stupar jag i säng kl. 22, helt förbi efter att ha tillbringat aftonen merendels i TV-soffan. Duh! Att ha seminarier och titta på föreläsningar på datorn är rent smärtsamt, i synenrhet som jag nästan måste staga upp ögonlocken med tandpetare. Ouch.
Även hunddjuren bejakar sin björnsida och har mer eller mindre gått i ide. Det sovs och snusas och inte ens promenaderna är särskilt uppåt. Ej heller det eviga duschandet etterpå.
Alltså - det BORDE vara is på dikena!
Gott om grönsaker jallafall.
Men hur som - jag får koncentrationssvårigheter, får ni? Jag kan inte riktigt bestämma mig för i vilken ordning jag ska göra saker - läsa, skriva, baka, städa, umgås med djur - och så blir det lite av det ena, lite av det andra och inget system och allt blir halvdant. Så då vill jag bara dra täcket över huvudet av den anledningen också.
En liten rapport från Mittens Rike kan jag i alla fall komma med: Mellersta Mellanbarnet är ju i Peking som tutor i enbart bara och uteslutande engelska åt en liten grabb på 9 bast. Ynglingen i fråga är en riktig lillprins, bortskämd som katten men artig och trevlig. Huset kryllar av tjänstefolk, Pekingeserna i största allmänhet är svårt fascinerade av västerlänningar och fotograferar helt oblygt och klämmer ännu mera oblygt. Färgade personer kan råka ut för att få sin hud gnuggad och rödhåriga (hjälp!) blir handpålagda. Maten är merendels slemmig och synnerligen svåräten (hal mat i kombination med ätpinnar blir en finfin bantningskur) och luften är precis som förväntat inte precis frisk. Kulturchock förefaller, som förväntat, föreligga, men förhoppningarna om att komma igenom äventyret med liv och förstånd i behåll lever. För övrigt är barnet en skribent av guds nåde, hennes mail borde jag skriva ut, låta binda in och sälja för stora summor.
Nix, nu skall jag ägna mig åt referentbindningar och konnektivbindningar och lexfraser och den sortens. Konstigt nog är det roligt! (Om jag inte somnar)
För övrigt skrev jag ihop till ett stort och präktigt A på min drapa om strukturalismen. På nusvenska: woop woop!