Inte på sjukhuset!
Tänk, snart har hela långa julen gått och jag har INTE hamnat på sjukhuset! Bara en sån sak gör att vi verkligen kan tala om en God Jul!
Vidare är det en god sak att jag har försvurit mig till projektet "Vit Jul", alltså vit som i alkoholfri. Nu var det ju ingen större vånda att skriva på för en sån sak, eftersom mitt totala årliga alkoholintag uppgår till kanske i mesta fall sammanlagt en flaska vanligt bordsvin. Men i alla fall, det är principen som räknas. Och jag menar - på detta sätt blev det ju i alla fall nånting Vitt även med denna av regn porlande julhelg.
Hela julstämningen kom liksom av sig, tycker jag. Men man kan ju trivas för det. Och äta saffransbullar...
Sprungit har jag dock gjort, som planerat. 1,61 km vareviga dag och längre pass dessemellan, liksom. Idag sprang jag 6 km terräng i lera och blöta och grejs, det var roligt så jag nästan skrattade högt.
Fast först tog jag en lång ensampromenad med Bara Bettan. Vi tjejer, typ. Vi gick till Arken Zoo och kollade in deras förråd av VoH och sedan gick vi vidare förbi ridskolan (där en stygg ponny tänkte äta upp Betty, enligt Betty. Nosade på Betty, enligt mig) och till grustaget där jag gömde en leksak och mina två ytterst behövliga vantar och Betty därefter raskt letade rätt på leksaken men sedan vred om reglaget till bimbo-mod och sa: -Vaddå? Hurdå? Vaffördå? Sån här? och ömsom hämtade pinnar, gräs samt blad, ömsom klättrade på mig och krävde att få tillbaka den inhämtade leksaken. Så jag fick skala runt i grustaget i en halvtimme för att själva lyckas lokalisera vantarna (kallt ute, ju). Och det måste jag säga, uppletande är faktiskt mer tröttande än man skulle kunna tro. Sällan har Tiggerbristen varit mer akut.
Sedan vandrade vi vidare till trädet-som-är-perfekt-att-gömma-godis-i och jag parkerade Betty på stigen några meter ifrån trädet medan jag själv gick och gömde och gömde och gömde. Efter en stund sa Betty: -wooffoffwoffgnggnggg, ungefär. Och när jag tittade till henne såg hon litet "lätt" ut i rumpan så jag sa åt henne att sitta kvar. Och det gjorde hon och jag gömde och så sa Betty: -wooffoffwoffgnggnggg igen, och när jag tittade till situationen så upptäckte jag att en man nalkades springande, dragen av en schnauzer och nu hade ekipaget kommit nästan ända fram till Betty, och det i god fart. Undra på att lilla B blev en aning osäker! Då fick hon förstås en massa beröm och en inkallning och godis, och jag var riktigt nöjd med henne faktiskt.
Men så blev det förstås dags att leta upp allt det där gömda godiset, med klättring och krypning och klämning genom små öppningar och det hela. Livat värre, helt enkelt!
Nästa anhalt var ett trist wanna-be-industriområde, men där fanns i alla fall ett och annat att klättra på.
Och till slut, två timmar tröttare, kom vi hem igen.
Hussen hade varit duktig och tagit julsemesterns första hundpromenad med Ying och Minsta B lurades ut på jullovets första dito med Tigg och Jazz, så alla hade fått sitt. Och när jag så småningom tog bilen till Arken för att hemföra VoH-påfyllning köpte jag även några nötrevben som visade sig vara alldeles utmärkt julgodis.
Se där en inte så dum jullovsdag! Som jag förstås BORDE ha ägnat åt uppsatsskrivning...