Utbränd.
Idag är det den sista riktiga dagen på sommarlovet, tvi vale! Det återstår visserligen en lördag och en söndag men de räknas inte riktigt.
Hur som helst är jag utbränd, jätteutbränd.
Efter frukosten, medan hundarna smälte maten inför promenaden, lekte jag med makens jättejättetunga skivstång. 15 kg säger maken, ljug säger jag. 150, more like it.
I alla fall gjorde jag alla möjliga lyft och knix och knäböj och ganska otroliga saker med den därna stången.
Sen promenerade vi.
Raka vägen ner till å-ute-gymmet, där hundarna fick göra sina övningar på de fjäderförsedda balansgrejerna och jag gjorde mina övningar på låtsas-chins-grejen och den andra grejen (nu blev det glasklart, eller hur?).
Sen gick vi hem, jag var alldeles trött.
Och när jag skulle diska frukostdisken, då var jag så trött i armarna så jag bara vibrerade i armen som höll diskborsten och armen som höll det som skulle diskas!! Det blev nästan som maskindisk, men det var litet lurigt att inte slå sönder nåt.
Vad en liten gumma kan gno, va?!
På hemvägen mötte vi förresten lilla lilla tibbelluddet Leroy, han var i fiiiiin form och sa att han skulle äta upp oss allihopa.
Mina var inte sämre, fast de var ju fler så det kändes rätt löjligt. Och förresten var Leroy ihärdigare, vi hörde hans svordomar långt långt efter oss.
Leroy är en verkligt hårdkokt kille!
Sen mötte vi grannfrun. Hon sa: -Å, vad du är duktig som promenerar med hundarna! Det säger hon varje dag. Jag borde nästan säga: -Å, vad du är duktig som går till jobbet! fast det gör jag inte. Trots att jag tycker att det är betydligt berömvärdare än att gå ut och gå.
Nåja, nu börjar allvaret snart, som sagt. Och i höst blir det allvarligare än nånsin, skarpt läge typ, eftersom jag måste ut och känna på verkligheten under 30 långa dagar, fördelade på 10 veckor. Eller snarare 11 veckor, för en vecka i mitten slipper jag. Jag är svårt orolig, är jag. Men jag få låta det bli ett enda låååångt Nike-moment: JUST DO IT!